Playlist: våren 2014 i Seoul

Publicerat den 15 juni, 2014 av dancingonourown

Tillbaka i Sverige igen. Vi ska försöka sammanfatta på diverse sätt och börjar så här: dessa låtar kommer för alltid förknippas med våren 2014 i Seoul.

/Elin och Johanna

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Sex dagar i Tokyo

Publicerat den 24 maj, 2014 av dancingonourown

Om jag berättar att jag bott i Seoul är mångas spontana följdfråga inte en om staden eller koreansk kultur utan: Japan då, har du varit i Tokyo? Det kan verka märkligt irrelevant, som taget ur luften, men händer för ofta för att vara en slump. Hittills har jag artigt svarat något i stil med: Nej, jag är mer intresserad av Sydkorea. Eller: Nej, men Tokyo står högt upp på listan av platser jag vill besöka. Lite beroende av vilket humör jag är på.

Nu misstänker jag dock att de flesta av de där samtalen istället kommer sluta med att jag artigt beskriver mina första intryck av Tokyo. Jag och Elin har nämligen varit där och jag misstänker att våra sex dagar i Tokyo, där stora delar av tiden bestod av möten om idolkultur och koreansk populärkultur i Japan, för många kommer vara betydligt intressantare än våra snart nio månader i Seoul. Eller få kommer att fråga om mötena utan undra hur vi uppfattade Tokyo. Var allt väldigt dyrt? Högteknologiskt? Coolt? 

Men saken är ju den att jag efter sex dagar vet väldigt lite om Tokyo. De första dagarna gjorde också tanken på de framtida frågorna att jag inte såg något alls. Eller rättare sagt: jag kunde omöjligt se Tokyo utan att tänka på Seoul. Omedvetet började jag jämföra tills alla mina intryck blev en tävling där jag redan innan bestämt att staden som folk orättvist förknippade med Tokyo var den självklara vinnaren. Snart började också varje sak jag uppskattade kännas som ett svek mot Seoul. Det var skönt att folk inte glodde lika mycket på mig, att jag kunde smälta in i människomassor, och genast måste jag förklara för mig själv varför jag ändå gillade stämningen i Seoul bättre. Jag tyckte neonskyltarna var fina men inte FINARE ÄN I SEOUL. Jag uppskattade att folk hade så personlig klädstil men det var ändå något lite mer magiskt över modet i Seoul osv.

De sista dagarna insåg jag som tur var vad jag höll på med. Att Seoul automatiskt leder till en fråga om Tokyo för många gjorde att mina första intryck höll på att förvandlas till frågor om varför jag gillade Seoul så himla mycket. Jag hade inte ens varit i Tokyo i tre dagar innan jag, istället för att uppskatta eller fundera ut vad jag faktiskt gillade med staden, försökte luska ut vad det var som saknades. Vad var det Seoul hade som saknades i Tokyo? Varför kändes det trots alla fördelar inte lika magiskt? VAD ÄR DET MED SEOUL?

Jag hade förvandlats till någon som gick in i försvarsställning för något som inte ens behöver försvaras, någon som lät andras dumma frågor ta ifrån mig upplevelsen av en stad. Det kan låta fånigt självklart så här i efterhand men jag kan ju faktiskt gilla Seoul och ändå uppskatta Tokyo. De behöver inte ställas mot varandra. Det finns också alldeles för mycket jag uppskattade i Tokyo, för mycket jag tror att jag på sikt skulle kunna gilla, för att låta min resa bli en jämförelses som utgår från min kärlek till Seoul.

Mitt intryck av Tokyo var alltså, med andra ord, väldigt bra.

4vykort P1040459vykort16vykort5vykort17dancingonour 2vykort12

 /Johanna

Publicerat i Allmänt, Oro, Sydkorea | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Musikal i Seoul

Publicerat den 6 maj, 2014 av dancingonourown

För enkelhetens skull (och för att vi båda vill skriva om det ^^) har vi valt att göra varsin del om Bonnie & Clyde, musikalen med vårt nya otp Kahi och Key. Vi har även lagt några korta tips om hur man kan gå tillväga för att gå på musikal i Seoul i slutet av inlägget! 

IMG_0547JohannaKeyNy

Elin: 

Vi har som sagt inte fokuserat så mycket på k-pop och idoler den här gången. Seoul behövde få plats på ett annat sätt. Visst har andra delar av staden fått det tidigare också, vi har ju ändå varit här mer än sju månader sammanlagt. Skillnaden är, precis som Johanna skrev i tidigare inlägg, känslan i kroppen. Att slippa det där konstanta nervösa molandet i magen. Den här gången känner jag mig ganska nöjd. Visst skulle det vara sjukt kul att se SHINee framföra Dream Girl och Everybody men det skulle liksom mer vara en bonus än ett måste. Jag skulle inte ramla ihop på golvet av förtvivlan om jag såg att de gjort det någonstans där jag kunde ha varit men inte var. Om inget spektakulärt händer tänker jag därför bara satsa på k-poptillfällen som kräver mindre kraft och förberedelse. Som exempelvis att gå på musikal där biljetterna enkelt kan köpas via Interparks globala del. Som vi exempelvis gjorde i fredags.

Valet av musikal var strategiskt. Jag har velat se Bonnie & Clyde sedan jag såg bilderna på en halvnaken Key grovhånglandes med en äldre tjej i en säng cirkulera på Tumblr för första gången. Eller, jag har velat se Bonnie & Clyde med just Key i huvudrollen så klart. Efter att ha kollat schemat på hemsidan och insett att fredagen 2 maj var enda chansen för oss att se honom göra hångelscenerna tillsammans med en annan idol, After Schools forna ledare Kahi, var även datumet strategiskt. (De kommer att göra musikalen tillsammans vid några få tillfällen till men då kommer vi att vara i Tokyo. 😀 Vi har fått bidrag från Sveriges Författarfond för möjligheten att åka och träffa några forskare och mediestudenter där. Förberedelser inför framtiden kan man säga. Vi åker en kort sväng i nästa vecka. Hurra!)

Det här är andra gången jag ser Key i en musikal. Första gången var våren 2012 och då spelade han också en bov, Frank i Catch me if you can. Det var en ganska snäll musikal. Lite småfiffel, pangpang och en blyg puss. Bonnie & Clyde var något helt annat. Det var blod, mord, galenskap och hångel. Alltså, HÅNGEL. Inte något sådant prytt stängt muntryckandes som det är k-dramaserier. Det var passionerade öppna munnar, tafsande, lättklätt och förspel gång på gång på gång. Om Catch me if you can påminde om k-drama var Bonnie & Clyde mer åt filmhållet (koreanska filmer är ju sällan svältfödda på explicit sex och övervåld).

Jag blev faktiskt småchockad över att musikalen var så grov (och endast med 13 års åldersgräns). Framför allt i förhållande till hur många idoler det är som delar på rollen som Clyde och allra mest på grund av en scen där det antyddes att Clyde utnyttjades sexuellt när han satt i fängelse. Detta är scenen: En man gör en väldigt tydlig sug-av-mig-nu-gest och Clyde (Key) svarar med att slå ihjäl honom med ett järnrör (med höga ljudeffekter). O_____O.

Chocken kom nog allra mest på grund av Sydkoreas inställning till homosexualitet och samkönat sex. Övergrepp i fängelser och under militärtjänstgöring är något man vet sker men ändå sällan erkänner händer. Istället blundas det, förnekas. Jag vet inte om det på något sätt blir enklare att rättfärdiga om man kan skylla på ett manus direkt överfört från en amerikansk kontext. Kanske. Samtidigt hade man så himla lätt kunnat plocka bort scenen, bara misshandlat Clyde (som de också mycket grovt gör). Faktumet att man valde behålla scenen i kombination med idoltätheten i casten gör det extremt spännande.

Okej. Key då. Key var perfekt i rollen. Perfekt. Först och främst uppmärksammas det alldeles för sällan hur bra han sjunger. Det blir verkligen tydligt vilken fin röst han har när han slipper omringas av en grupp där två stycken andra har övermänskliga röster (hehe /mvh jongyu-biased) och tre stycken (syftar ej på Minho nu) är bättre än honom på att dansa och hålla ren ton samtidigt. Här fick Key skina själv och var så himla bra. Och utstrålningen. Sist jag såg honom i en musikal kändes han lite som ett barn som försökte spela vuxen. Så kändes det inte nu. Nu VAR han vuxen, förde sig världsvant som en fager och charmerande om än aningen för impulsiv ung man. STJÄRNA. Otroligt närvarande. Fattar inte hur det är möjligt att han levt sig in i den här huvudrollen samtidigt som han promotat (som Toheart) och är på världsturné med en flera timmar lång SHINee World-show. Säg en svensk stjärna som skulle klara det. Just det. PERFEKT var han. Men inte lika perfekt som Kahi. 

Ska inte gå in på något längre om Kahi (Johanna gör det längre ner). Och, det är aningen orättvist också att jämföra en person som kan lägga stora delar av sin tid på en roll och en som uppenbarligen aldrig sover MEN vill ändå snabbt bara lägga in någon till mening innan Johanna tar över. KEMIN. Så himla glad över att vi valde att gå vid ett tillfälle när de spelade mot varandra. Gnistor och allt det där. 10/10.

Johanna: 

Precis som Elin hade jag sett de i k-popsammanhang vågade bilderna och gifsen som cirkulerar på en hånglande Key. Hans partner på bilderna är en sångerska och skådespelerska som jag inte har mycket relation till, Oh Yeon Seo. I fredags var hans motspelare i musikalen Bonnie & Clyde dock någon som jag har mer relation till, Kahi. Hon har släppt briljanta sololåtar som Come Back You Bad Boy, är före detta ledare för After School, född 1980 och har innan sin egen idolkarriär jobbat som dansare på SM Entertainment och danslärare för bland annat Son Dambi. Hon har dessutom med största sannolikhet haft ett långt förhållande med Yoochun när de båda jobbade på SM (som gammal Cassie är detaljen relevant). 

På pappret lät briljant fierca Key (född 1991) och Kahi som en episk pairing. Jag var dock försiktig med att förvänta mig för mycket då jag sett Kahi live en gång tidigare, den gången med After School på musikprogram. Då hade jag väntat mig att bli golvad av hennes pondus men blev istället besviken och förvånad. Jag hade förväntat mig en star quality deluxe men under uppträdandet såg jag i princip bara Uee, Kahi upplevde jag som avstängd och stel. Mina förväntningar var därför inte skyhöga, det skulle bli lite spännande att se henne, men jag såg i ärlighetens namn mest fram emot Key. Så fort hon började sjunga på scenen ångrade jag mig. Nej, ärligt talat så fort hon visade sig. Kahi var en perfekt Bonnie, hennes pondus var överallt. Och hon sjöng så himla bra. Jag ville bara att hon skulle sjunga hela tiden. När de andra för mig okända musikalartisterna tog i under de smäktande partierna skar det sig lite då och då i mina öron men när hon sjöng ville jag typ gråta för att det var så känslosamt och välavvägt. Hon måste haft en dålig dag sist. Och i kombination med Key blev hon ännu bättre, som Elin skrev: Gnistor och allt det där. 10/10.

Jag hade inte heller trots alla vågade bilder fattat hur mycket fokus det är på sex i Bonnie & Clyde eller kanske framför allt hur mycket den handlar och behandlar olika genusroller. Clyde är på många sätt en maskulin och våldsromantiserande karaktär, redan i barnskådespelarversionen springer han kavat runt och skjuter med gevär medan Bonnie fokuserar på att åma sig och se bra ut. Men i Kahi/Key-tappning händer något annat och mer, Key åmar sig lika mycket som Kahi, medveten om sitt utseende, och båda tar plats på scenen på samma villkor. I manus är också dynamiken långt ifrån tydligt normativ. När Clyde i ett gräl slår till Bonnie slår hon tillbaka ännu hårdare. I hångelscenerna är de lika intresserade av att ta på varandra. 

En bit in i musikalen händer också något för mig oväntat (som Elin skrev, det var 13-årsgräns, fler idoler än Key spelar den här rollen och det är Sydkorea). När Clyde fängslas blir han utsatt för någon typ av sexuellt utnyttjad av en annan man. Hur grovt förblir lite oklart men i vilket fall. Inom maskulinitetsforskning beskriver man ofta just sexuella övergrepp av en annan man som det tydligaste sättet för en man att få sin maskulinitet bruten. En man som blivit en annan mans sexuella njutning reduceras till en feminin man, närmare en kvinna, och lägre ner på skalan. Efter att Clyde lyckas döda sin förövare och fly från fängelset fortsätter han med sitt maskulina leverne, skjuter ner folk och ligger med Bonnie. Men den korta sexuella incident blir i min analys och minne av musikalen så mycket mer än en liten detalj. Den blir en ytterligare aspekt av den komplexa dynamiken i karaktärerna och genusrollerna i romansen mellan Bonnie & Clyde, eller i det här fallet även Kahi och Key.

(Den enda gifen vi hittat på dem tillsammans = vår typ bästa gif någonsin)

Att gå på musikal i Seoul: är något vi verkligen rekommenderar! Ofta är det ett av de enklare eventen att få biljetter till som utländskt fan (om man inte får för sig att se typ Junsu spela Döden det vill säga). Har man tur säljs biljetter via Interpark Global, sidan är på engelska och Visa och Mastercard m fl. kort fungerar. Till musikalen vi gick på räckte det med att ta med bokningsnummer för att lätt kunna hämta ut biljetter i biljettlucka på spelplatsen en halvtimme innan show. Det är dock ganska dyrt, Bonnie & Clyde-biljetterna kostade mellan 350-900 SEK. Vi köpte de billigaste, på första balkong. Hade vi köpt de dyrare hade vi kunnat ha Key en decimeter ifrån oss eftersom han sprang ut och spexade i publiken i VIP-sektionerna… Ett tips är att läsa in sig på musikalens story innan. Allt är på koreanska så är man inte jätteskilled på det kan det vara roligt att känna till berättelsen och kunna hänga med i handlingen någorlunda. 

Publicerat i Allmänt, Sex, Sydkorea | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Musikal i Seoul

Vad gör vi i Seoul egentligen?

Publicerat den 3 maj, 2014 av dancingonourown

Ni som har följt den här bloggen ett tag undrar kanske vad vi håller på med egentligen. Var är alla spazziga inlägg om idoler vi sett irl, desperata beskrivningar av köande och nojjor runt hur vi ska reagera på att idoler kanske sett oss i ett publikhav?

Avsaknaden har en enkel anledning: vi har fram tills igår (då vi såg Key och Kahi i Bonnie and Clyde ♥) inte sett några idoler fast vi har varit i Seoul i över en månad. Det handlar inte om att vi har tröttnat på k-pop utan mer om prioriteringar. Att leva som aktiv fangirl i Seoul tar oändliga mängder tid, tålamod och kraft. När vi var här första gångerna hade vi svårt att inte låta hela livet kretsa runt just det och den här gången vill vi hinna utforska andra delar. Vi ska inte leva ett helt k-poplöst liv men har lovat varandra att inte spendera dagarna framför våra datorer för att luska ut var olika evenemang ska äga rum, inte låta våra liv och humör kretsa runt biljetter eller köande.

Det lagoma förhållningssättet har fungerat oväntat bra, fram tills att Exo-biljetterna släpptes det vill säga. Då kände jag hur det drog till i magen av längtan, en bekant krypande oro i kroppen gjorde att jag inte kunde fokusera på annat. Jag har aldrig sett Exo live, skulle väldigt gärna göra det och plötsligt var det JÄTTEVIKTIGT. Det krävdes en kraftansträngning för att stänga av den. En kväll satt jag med svettiga händer framför datorn och uppdaterade Twitter för att vara först på de få andrahandsbiljetterna som cirkulerade. Sen bestämde jag mig kallt för att strunta i det och gå ut i den ljumma vårnatten istället. Och det gick. DET GICK (Exo är ändå inte min första k-popförälskelse, hade det varit TVXQ/JYJ misstänker jag att det hade varit mer komplext). Det var så vackert ute att det efter ett tag inte kändes lika viktigt och stressklumpen förvandlades till nyfikenhet över andra saker.

Efter upplevelsen är jag ännu säkrare på att lagom är rätt beslut av oss. 

hd14hd12hd19hd17hd1hd3hd9hd16hd11/Johanna

Publicerat i Allmänt, Sydkorea | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Solidaritet

Publicerat den 1 maj, 2014 av dancingonourown

Som tonåring brukade jag diskutera politik med min morfar. Vi stod egentligen på samma sida men hittade alltid saker att bråka om. Morfar tyckte till exempel att ordet solidaritet var ett av våra viktigaste ord, jag att det var töntigt och omodernt. Han sa att det var av solidaritet man började bygga en välfärd för alla i Sverige, jag att det kanske stämde men att vi behövde nya ord som förklarade varför välfärd var viktigt. Jag tyckte att solidaritet var en gammal urvattnad klyscha som jag inte förstod innebörden av, han att samhället behövde hitta tillbaka till det solidariska tankesättet. Vi kunde hålla på så, fram och tillbaka i evigheter.

På senaste tiden har jag tänkt på det igen och misstänker att jag nog inte riktigt lyssnade på vad morfar egentligen menade och menar med solidaritet.

gulaband 2

Den 16 april sjönk färjan Sewol på väg mot Jeju utanför Sydkorea. I skrivande stund har närmare 200 personer, de flesta av dem tonåringar, bekräftats döda. Jag har läst metervis om händelseförloppet och jag är inte ensam, min Facebook-feed svämmar över av länkar till analyser och anklagelser om vems fel det var. Jag kände ingen som var ombord på båten och vet inte vad jag ska tänka om alla teorier men känner mig oerhört berörd av händelsen.

Dagen efter att Sewol sjönk var jag på väg att instagramma en bild från nattshopping i Dongdaemun men hindrade mig när jag insåg att det dimmiga ljuset och vinkeln på bilden gjorde att det nya designhuset lite såg ut som den sjunkna färjan. Efter det dröjde det närmare två veckor innan jag och Elin instagrammade eller bloggade igen. I fandomet anses det också, liksom i Sydkorea överlag, lämpligt att ligga lågt. De flesta k-popbloggar har fokuserat på mantrat #prayforkorea, gula band eller inställda comebacks och tv-program.

Samtidigt vet vi alla att det alla andra dagar, varje minut, året runt också händer fruktansvärda saker. Massakrer eller svält brukar vanligtvis inte hindra oss från att twittra glada bilder eller berätta om våra underbara liv. Människor mördas, svälter ihjäl och hålls fängslade i till exempel Nordkorea varje dag (om vi ska ta ett exempel som ligger nära Sydkorea) men #prayforkorea handlar inte om nordsidan. Det kan också gå flera dagar i Seoul utan att jag tänker på hur nära en humanitär katastrof jag befinner mig. 

dongdaemun

När tsunamin inträffade 2004 var det viktigt för många svenskar att pengar de skänkte efter katastrofen gick till svenskarna på plats. Alternativt skickade de pengar till områden i Thailand där de hade varit på semester. Då mådde jag illa och skämdes över deras beteende (exempelvis Sumatra var i desperat behov av hjälp och fokus på svenskarna kändes närmast nationalistiskt) men egentligen är det precis som jag själv och många andra k-popfans reagerar nu. Vi tänker mycket på det sjunkna skeppet men mindre på situationen i Nordkorea, eller för den delen, situationen i Centralafrikanska republiken, Sydsudan eller Demokratiska republiken Kongo.

Det är egentligen inte konstigt, den mänskliga hjärnan kan omöjligt ta in allt lidande i världen och därför fokuserar vi vårt medlidande på händelser som känns nära. Ungdomarna på båten känns nära mig, de är människor som jag skulle kunnat ha köat med inför musikprogram, de kanske har varit del av samma publikhav som jag, suttit på samma fik, jag kan få en bild av hur de såg ut och pratade. Jag skulle själv kunna ta en båt till Jeju, det skulle många i högteknologiska länder kunna göra men att försättas i Demokratiska republiken Kongo, antagligen världens absolut fattigaste land, känns oändligt långt från min verklighet, den situationen kan jag omöjligt visualisera. Det var samma sak med svenskarnas behov av att hjälpa svenskar under tsunamin. Vi vill ge pengar till människor och platser som vi kan se framför oss eftersom förödelsen där delvis blir greppbar.

Det går naturligtvis inte att jämföra och rangordna olika typer av lidande och katastrofer. Samtidigt är det något oroväckande med vår begränsade uppfattningsförmåga, att vi bara vill hjälpa dem vars lidande vi kan förstå. I längden får det oerhörda konsekvenser. Det gör att rika människor berörs mest av fruktansvärda händelser i rika länder och om svenskar ska hjälpa människor som svälter behöver vi ett fadderbarn för att få lidandet visualiserat. Och det är här jag plötsligt har börjat förstå vad morfar menade. I mitt huvud hör jag hans brandtal om solidaritet och förstår hans besvikelse när jag redan för tio år sedan pratade om att det var omodernt. 

Idag pratar människor hellre om sin välgörenhet än solidaritet och använder utan att blinka just ordet välgörenhet. För mig har alltid välgörenhet låtit illa, det får mig att tänka på en beroenderelation mellan den som hjälper och den som blir hjälpt. Välgörenhet handlar om organisationer som fokuserar på individer istället för strukturer för att väcka människors sympatier. De motverkar inte klyftorna mellan olika delar av världen utan bidrar till att relationen mellan den som hjälper och blir hjälpt är fortsatt hierarkisk. 

Hur gammalmodigt och urvattnat solidaritet än låter är det ett av få ord som finns för att beskriva något annat, något större. Solidaritet handlar inte om att bara hjälpa dem vi kan identifiera oss med, den vars situation vi bitvis kan förstå och därför sympatisera med. Solidaritet handlar inte om att priviligerade ger pengar till dem som inte har i form av välgörenhet. Solidaritet är ett kollektivt ansvar för varandra, en idé om att alla människor i världen hör ihop och i längden mår bättre av att dela på jordens resurser. Solidaritet är ett ord som tar vid där våra hjärnor inte kan föreställa oss längre, ett ord som skulle kunna hjälpa oss att förändra världen, men som blivit omodernt.

head

Ofta är det först när man försöker förklara vad som händer i sitt eget land för någon som kommer från en annan kontext man inser saker, precis som att det är först när man jämför sitt eget beteende med andras som man får syn på sig själv (jag, k-popfans, svenskar vid tsunamin). På senaste tiden har jag pratat en del politik med människor som inte kommer från Sverige och då hör jag plötsligt vad jag säger, det är som om morfar satt i mitt huvud och dikterade orden. /Johanna

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Lost in translation

Publicerat den 28 april, 2014 av dancingonourown

Den 16 april släpptes biljetterna till EXOs första solokonserter, två tillfällen i slutet av maj. Vi trodde egentligen att släppet skulle skjutas på, på grund av den hemska färjeolyckan som hänt tidigare på dagen, men bevisades fel. Först släpptes biljetterna till de så kallade familjezonerna. Familjezonerna är mindre och avgränsade delar av läktaren med ett fåtal platser, ofta sitter exempelvis idoler från samma bolag i dem. Biljetterna till familjezonen för båda konserttillfällena sägs ha sålt slut på under 2 sekunder. 1.47 för att vara mer exakt. Helt makalöst snabbt. 

Kl 20 släpptes övriga biljetter till konserten. Jag har varken PC med Internet Explorer installerat (som otroligt nog fortfarande är standardwebbläsare i ett av världens mest högteknologiska länder) eller koreanskt kreditkort och visste på förhand att jag inte hade en chans på biljetter. Trots det följde jag intensivt dramat där desperata fans försökte få biljetter. Twitter var en explosion av hets. Fans hamrade tweets, uppdaterade sidor och försökte hjälpa varandra att få biljetter via Gmarkets hemsida. Strax efter 20 kom pressutskick om att biljetterna till familjezonen sålt slut rekordsnabbt. Retweetar av pressutskicket blandades med fans desperation, ångest, ilska och glädje. Vid sök på rätt hashtaggar öppnades en grötig värld av olika budskap.

Vid 20.33 kom utropet om att det sista fanet (som jag vet om) lyckats köpa biljetter till någon av konserterna. Det fanns med andra ord biljetter kvar att få i minst en halvtimme efter släppet, antagligen längre. Det är inte bilden man får om man söker på Twitter i dag. Eller läser valfri sida om EXO eller k-pop. I gröten av biljetthets och pressutskick utkristalliserades en annan sanning, så otrolig att ett (internationellt) fandom gjort det till sitt slagord. Någonstans missade någon översättningsdetaljen att 1.47 gällde familjezonerna och inte hela konserterna. Blixtsnabbt skapades mantran: EXOs första solokonserter sålde slut på 1.47 sekunder! Alla biljetter! Två konserttillfällen! Flera tusen biljetter! På 1.47 sekunder! 1+4+7= 12! (Dvs antalet medlemmar i EXO). Det är ett tecken! Helt otroligt! Och inte alls sant.

ExoSkärmdumpEller jo, i fandomet är det sant. Det blev inom en timme en så pass vedertagen sanning att den omöjligen kan ändras nu.

Hur många gånger det än kommer dementeras kommer det alltid finnas dem som inte nås av det, som fortfarande tror att alla biljetter sålde slut på 1.47 sekunder. Och då är det faktiskt sant. 

Trots att det fanns biljetter kvar 30 minuter efter släppet.


Nyligen cirkulerade nyheten om att min favvo Onew fått huvudrollen i musikalen Singin’ in the rain. Ryktet har gått en längre tid men nu var det bekräftat. Fans rebloggade en screencap från nyheten på Tumblr och lämnade känslomässiga meddelanden under bilden! ”I’m crying out of happiness!” Gifar på när Onew gör någon typ av hoppsasteg på en flygplats började taggas med ”he’s practicing the dance for the part!” Stegen såg ju onekligen Gene Kelly-inspirerade ut. (Att SHINee sedan i början av mars framför detta trams vid sina solokonserter verkar många glömt bort. Eller förträngt. :/) Klickade man på källan för nyheten om Onews roll möttes man dock av en annan sanning. Det gick att läsa att Onew inte fått rollen än, men att han var en av tre som var i diskussion för den. Rollen kunde lika gärna gå till Super Juniors Kyuhyun eller EXOs Baekhyun.

onewumbrellaFör någon dag sedan kom en ny nyhet och det verkar som om de tre ska dela på rollen. Hoppas att det är sant. Om Onew inte får ta del av musikalen alls blir det nämligen kaos i mitt fandom. I mitt fandom har Onew fått rollen för länge sen. Han ska göra den. Om inte handlar det om att SMs ondskefullt bytt ut honom. Han hade ju fått den! Det har dessutom hänt förut. SM uppskattar honom på tok för lite. De vill låsa in hans kreativitet, vill lyfta upp andra på Onews bekostnad. Det handlar inte om en gröt av information som inte orkades lusläsas, som inte helt översattes eller tolkades lite fel. Det handlar om en idol som man håller allra varmast om hjärtat, som man vill att alla ska förstå är alldeles fantastisk, och som är alldeles för ouppskattad, till och med av sitt eget bolag. Damn it SM!

Jag kommer ihåg första gången jag möttes av översättningen ”It was interesting!” Det var en 14-årig Taemin som i SHINees reality-serie Yunhanam svarade så. Om jag inte minns fel hade han gungat gunga. ”Hur var det att gunga, Taemin? Det var intressant!” Lite senare i serien svarade Taemin samma sak. Den gången har jag för mig att det handlade om att åka vattenrutschkana. Jätteintressant att leka på ett äventyrsbad, verkligen! Det var först något år senare, när jag pluggat koreanska ett tag, som jag insåg att det där verbet vi skrattat åt (herregud, hur avtrubbad är den stackars 14-åringen som tycker att allt är intressant?!) hade fler betydelser. 재밌다 betyder också att något är roligt. Antagligen var det också vad Taemin svarade när programledaren frågade vad han tyckte om att gunga gunga eller leka i pool en varm sommardag. Att det var roligt.

Att det blir betydelseförskjutningar i ett fandom där man helt är beroende av andra människors översättningar är inte konstigt. Att fans som översätter helt utan betalning, drivna av viljan att sprida kunskap om och popularitet runt favoritbandet, inte har tid att analysera varenda betydelsenivå när de översätter är mer än förståeligt. Till och med utbildade översättare har problem med att få det ”rätt” alla gånger. Ska texten översättas bokstavligen eller är det kanske känslan eller andemeningen som är viktigast i sammanhanget? Extremt krångligt när det gäller översättningar av poesi. Ett annat typfall är dem om Sagan om ringen. På svenska finns exempelvis en bokstavlig och en där en översättare försökt fånga berättartonen. Vilken är bäst? Mest korrekt? Sanningsenlig? Måste någon vara bäst, korrekt eller sanningsenlig? Och nej, jag tror inte heller att det alla gånger blir mer ”korrekt” om man tillgodogör sig på originalspråket. Trots att vi exempelvis kan engelska kan vi inte alla olika engelsktalande länders kontexter. Sammanhangen, vi får inte glömma dem. Språk och text är så himla mycket mer än bokstäver nerklottrade på papper eller skärmar. 

Ibland leder översättningar inom fandomet, den så kallade fansubbingen, till onödiga huvudbryn. T ex som när jag för mitt liv inte kunde förstå varför huvudrollsinnehavarna i Boys Over Flowers i alla känslomässiga scener inte kunde få ur sig starkare känsloyttringar än ”Jag gillar dig.” Med tårarna strömmandes efter kinderna skrek de i ångest ”Vi kan inte vara tillsammans, trots att jag gillar dig! Du kommer för all framtid vara den jag gillar!” Nu, flera betydelsenivåer klokare, förstår jag bättre men naturligtvis inte helt.

Andra gånger kanske de ytterligare betydelserna och sammanhangen är bättre. Kanske bidrar de till fler dimensioner och inspiration till diskussioner, tänjer på gränserna, tar oss till nya platser och samförstånd, tillåter oss göra k-pop till precis vad vi vill, göra vår egen tolkning, hjälper oss i skapandet av gemensamhetsbubblan inom fandomet som jag inte kan understryka betydelsen av nog. 

Samtidigt är det bra med en medvetenhet om att det mesta man läser har gått genom mängder av filter, nivåer, kontexter och sammanhang. Det låter som en extremt torr knäpp på näsan, jag vet. Önskar att jag kunnat uttrycka det annorlunda. Att det fanns andra sätt att hantera ”sanningar” på men kan inte komma ifrån att det blir problematiskt när fans försöker kasta ”sanningarna” i ansiktet på varandra för att bevisa att man har rätt. Som i fallet EXO som jag tog upp i början, där ”sanningen” har utvecklats till ett försvar mot dem som menar att det kanske inte var jättebra att släppa biljetter en sorgedag. Eller när fans, bloggare eller journalister (osv) från olika kontexter i olika sammanhang försöker berätta ”hur det är” eller ”hur det fungerar” i Korea eller i k-popindustrin. Tolkningsföreträdet vi tar oss. 

Anledningen till att jag skriver om det här handlar dels om all rapportering i media just nu från och ”om” Korea, dels den ökade tendensen till ganska rejäla sammandrabbningar fanklubbar emellan. De gjorde att jag tänkte att det var en idé att försöka upprepa samma ord många gånger: sammanhangen sammanhangen sammanhangen kontexterna kontexterna kontexterna. De som vi har runt oss och de som vi växt upp i, de som format hur just vi tänker och ser på saker, de som gör att det alltid finns biljoner olika sätt att uppfatta saker på, som gör att varenda ord kan ha mer än en betydelse beroende av vem som läser dem. De som många gånger (men inte alla) gör begreppen rätt och fel, bra och dåligt, flytande. Kontexterna. Det går fortfarande att drömma sig bort trots dem. Går fortfarande att skriva om olika fenomen och platser trots dem. Sammanhangen. De du betraktar, men framför allt dina egna. Framför allt är det dem som gör skillnad, de som är så himla svåra att få syn och ordning på. Det spelar ingen roll hur många källor du har till något, hur korrekt en översättning eller hur insatt du själv är om du glömmer bort dina egna sammanhang. Jag vet att ingen kan vara på helspänn jämt, jag tappar dem också oftare än jag vill, men det kan vara bra att försöka minnas när man tror sig veta hur det är och fungerar i andra delar av världen.

/Elin

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Det finaste jag bott i Seoul

Publicerat den 14 april, 2014 av dancingonourown

Seoul är sig likt men ändå inte, det är en stad där känslan av omvandling och förändring finns överallt, platser byggs om, matställen stängs och nya öppnar. Ställen vi brukade besöka finns inte länge. Där det brukade ligga ett stort populärt pajeon-ställe är det nu en byggarbetsplats. 

Det är precis som jag minns det.

Jag hyr ett litet slitet men väldigt charmigt rum där tapeter med olika mönster täcker alla väggar, inklusive dörr och tak. Det ligger i ett tvåvåningshus i tegel nära Ewha Womans University. Jag bor på övervåningen tillsammans med två utbytesstudenter och på undervåningen bor en koreansk familj. (Elin bor i ett liknande rum några hundra meter bort.) I huset bredvid mitt tittar någon på dramaserier på hög volym om kvällarna, ljudet av smäktande musik och dramatiska dialoger på koreanska smyger sig in i mitt rum. Huset ligger högt upp på en kulle i ett område som är fullt av liknande tegelhus, de står vägg i vägg utan trädgårdar men med mängder av blomkrukor utanför. Småvägar och branta trappor slingrar sig mellan dem. Mellan husen ekar också äldre damer och herrars diskussioner om dagarna och kvällarna från olika små hängställen. Från min takterass kan man se hur Seoul breder ut sig åt olika håll. 

Precis när jag konstaterat att det här (trots att det är iskallt på toaletten och man måste gå ut i det lilla köket där jag slår huvudet i taket för att tvätta händerna) är det finaste jag bott i Seoul fick jag veta av min hyresvärd att mitt hus och många fler inom några år ska rivas. Det ska jämnas med marken och lämna plats för nya moderna lägenheter. De boende väntar på slutgiltigt besked om datum och hur stor area som ska bort. Huset jag bor i och de runtomkring ska dock med säkerhet bort.

Jag borde ha anat det. Det är inte bra att skaffa sig favoritställen i Seoul. Eller, gör man det måste man vara beredd på att de med största sannolikhet inte kommer att finnas kvar länge till. Det gäller liksom att leva i nuet. Som utomstående verkar den snabba förändringen så dramatisk, ibland närmast destruktiv. Jag undrar naivt vad som kommer att hända med alla som bor här, de äldre som varje dag går upp för de branta trapporna, ägarna till alla små butiker och katterna som stryker runt tegelhusen. Jag hoppas att det finns ett bra svar som jag inte känner till och att längtan efter nya fräscha byggnader inte tränger bort dem som har sina hem här.

places4places7places6places8places5places3
/Johanna

Publicerat i Allmänt, Oro | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Vad är det med Seoul?

Publicerat den 31 mars, 2014 av dancingonourown

Ibland känns det som om jag ska börja gråta när det kommer över mig. Det drar och sliter i bröstet likt ett starkt abstinensbesvär som bara blir värre och värre ju närmare det efterlängtade kommer: staden som aldrig sover, Seoul. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt men en sak är säker JAG SAKNAR DEN.

Det startade för många år sedan med k-pop men min saknad handlar inte längre om k-pop, det handlar om en plats. K-pop är något som jag har förälskat mig i och som är ständigt närvarande i mitt liv men det enda jag behöver för att fylla behovet är en dator och Internet. Det jag saknar är något annat. Det jag saknar är väldigt specifikt och samtidigt ospecifikt. Det handlar om hur det känns att gå på gatorna, i bergsområdena mitt i staden eller längs Hanfloden sent på kvällarna när ljusen från höghusen blänker i det mörka vattnet. Det handlar om hur människorna klär sig, hur maten smakar och klangen i språket man pratar, men när jag försöker förklara vad kärnan i allt det där är blir det intetsägande.

Det är som andra platser jag bott på: hur beskriver man känslan av Stockholm, Malmö, New York eller Västerås? Jag skulle kunna beskriva Västerås som en trygg och samtidigt nervös industristad som längtar efter mer (i Västerås bygger befolkningen moderna bostäder med stora fönster nära Mälaren och förändrar långsamt stadsbilden och känslan) eller New York som en metropol där intryck trängs med varandra och känslan av att vad som helst kan hända hänger över de slitna gatorna (i New York får jag för mig att alla kan hitta någonstans att känna sig hemma, ingen behöver vara en exotisk främling). Men beskrivningarna skulle inte vara rättvisa alls då allting är så mycket mer komplext (i New York finns enorma klyftor mellan olika områden, det är jag med min bakgrund som inte känner utanförskap i de delar jag valt att vistas). Det jag beskriver förklarar inte heller saknaden efter bekanta lukter och vyer eller hur relevanta fysiska platser kan vara i livet.

Och när jag ska beskriva Seoul blir det ännu svårare, jag kan inte hitta några formuleringar alls utan kvar blir bara en stark känsla. Om jag vill vara storslagen kanske jag skulle kunna kalla Seoul MITT LIVS (komplexa) KÄRLEK, men det var egentligen inte alls det jag ville säga. Den mycket subjektiva känslan säger egentligen ingenting alls om staden och jag ville ju förklara för er.

Varför framkallar Seoul kärlekskänslor hos mig?

VAD ÄR DET MED SEOUL?

Jag vet inte, men jag kan inte vänta tills vi landar./Johanna

Publicerat i Allmänt, Spazz, Sydkorea | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Hej 2!

Publicerat den 28 mars, 2014 av dancingonourown

Som en superkort uppföljning på Johannas hej för någon vecka sedan ville jag mest meddela följande: på måndag kväll återvänder vi till Seoul! Det blir inte sju månader den här gången men lite längre än två månader i alla fall. L Ä N G T A R. Pga världens bästa wifi-land kommer vi finnas mycket här på bloggen men antagligen allra mest på Instagram. Vi ses där hörrni!

IMG_3218

/Elin

Ps: Vill också tipsa om att vi numera har en hemsida också. Här. Ds.

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Hej 2!

Hej!

Publicerat den 19 mars, 2014 av dancingonourown

Hoppas allt är bra med er!? Med mig är det bara bra även om det var länge sedan jag bloggade. Min frånvaro handlar inte som den brukade om stress och tidsbrist. Nej, jag jobbar inte längre dygnet runt med att skriva en bok, extrajobb och diverse allt. Jag jobbar nog som en normalsvensk, lite mer än 8 timmar om dagen och sedan nyår har jag haft flera lediga helger då jag kunnat göra precis vad jag vill.

Min brist på blogginlägg handlar inte heller om att jag tröttnat på k-pop och sydkoreansk populärkultur. Det är snarare tvärtom, eftersom jag har mer tid än tidigare har jag spenderat mer tid på k-pop.

Jag har sett hela Exo’s Showtime och läst så mycket Exo-fanfic att jag kan konstatera att jag sedan DBSK5 inte hittat ett så uppslukande och bra fanfic-fandom. Även om jag inte tycker att Exo har den där magiska pojkbandskemin, de är inget ot12 för mig, är jag väldigt fascinerad. Exo känns som en skolklass där jag tillsammans med olika författare får fundera och fantisera runt vem som är den elaka mobbaren och vilka som är förälskade i varandra. Själv har jag genom bra fanfic hunnit förälska mig i kaisoo, kairis, kaiyeol och krisyeol (i den ordningen ungefär).

Jag har också förväntansfullt bänkat mig framför datorn så fort det har kommit nya avsnitt av My Love From Another Star (bästa k-dramat på evigheter). Dessutom har jag sett hela Mnet och YGs välproducerade reality-såpa Who is Next?, med spänning följt Winner TV och är helt säker på att Taehyun kommer bli en av nästa generations riktigt stora flickidoler. 

Jag har fortsatt följa VIXX (de är så beroendeframkallande) samtidigt som jag också följt vad som händer på scenen överlag. Jag jublade när Rain kom tillbaka från militären (snyggare än någonsin) med låtar som 30 Sexy och den episka duetten med Hyuna. Jag har också funderat runt saker som vad det kan betyda att både Girls’ Generations och 2NE1s senaste musikvideor, trots i övrigt väldigt olika uttryck, utspelar sig i en lätt futuristisk labb/sjukhusmiljö.

Jag har skämts och svurit över Changmin och Yunhos i mina öron pinsamt dåliga Something men ändå inte kunnat låta bli att spela musikvideon på repeat, utan ljud, för att höja tittarstatistiken och visa att Cassiopeia fortfarande är mäktiga (efter Spellbound fick det dock vara nog då jag på allvar förstod att mitt och andras stöd bidragit till att SM antog att vi gillar gubbig swingstil). De senaste dagarna har jag glatts åt 4minutes comeback och spelat Orange Caramels Catallena på repeat MED LJUD! (SÅ BRUTALT BRA!) 

Att jag inte bloggat betyder inte heller att jag tröttnat på text, det kliar i fingrar och huvud, men inget av de ovanstående ämnena har lockat mig till långa analyser eller gjort mig så glad eller arg att jag måste uttrycka det här. Varför har jag svårt att sätta fingret på men lite känns det som om jag inte vet hur jag ska skriva om k-pop längre. Det kan handla om att jag skrivit så mycket om ämnet att jag inte vet vad jag ska säga utan att upprepa mig men jag är inte säker, misstänker snarare att det handlar om det där med tolkningsföreträde. Jag har inte vetat hur jag ska angripa ämnen och känna mig bekväm i min roll.

När jag började skriva om och diskutera k-pop tänkte jag mycket på hur problematiskt det var att tolka och kritisera något på andra sidan jorden. Jag kände att jag trevade runt något som jag omöjligt kunde förstå. Sen blev det just det intressanta med k-pop, det som gjorde mig besatt. K-popfans runt hela världen sitter och analyserar utifrån sina bakgrunder, liksom klistrar våra egna kulturer och analyser på det sydkoreanska och gör det till en komplex mix av tankar. Det är det som gör hela fenomenet mångbottnat och oändligt intressant. Principen om att k-pop är miljoner olika saker, en mix av tankar, använde jag också när jag funderade runt min egen position, den gjorde det okej att använda sig av k-pop som svensk trettioårig feminist, konstnär och författare.

Problemet kvarstår också, må hända på ett lite annorlunda sätt, när jag skriver om svenska fenomen. Att använda sig av språk är alltid att ge sig själv tolkningsföreträde, man förklarar eller informerar andra utifrån upplevelser eller fakta man själv samlat på sig. Saker som händer i Sverige upplever jag säkerligen annorlunda än många andra svenskar på grund av min backgrund (typ vit medelklass med stort kulturintresse, vilkas åsikter det redan finns ett överflöd av i det offentliga).

Och kanske handlar min osäkerhet inför bloggandet mer om själva skrivandet i sig. Jag har behövt en paus för att fundera runt varför jag vill ge mig själv plats att berätta om saker. Något självklart svar har jag dock inte hittat annat än att det kan vara hälsosamt att fundera runt frågan, men att det också är problematiskt att hela tiden leta ursäkter. (De blir sällan bra eller relevanta och handlar kanske mest om att man själv ska slippa dåligt samvete för platsen man tar eller saker man gillar.)

Jag gillar att skriva och jag gillar k-pop. Men framför allt gillar jag det internationella fandomet, utrymmet som uppstår mellan olika kulturer och individer, i tolkningar och fantasier vi skapar tillsammans.

Det kan med andra ord vara dags att börja blogga igen.

Vi hörs!
/Johanna

Publicerat i Allmänt, Comeback, Oro, Trams, Tv-serier | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Hej!