Det finaste jag bott i Seoul

Seoul är sig likt men ändå inte, det är en stad där känslan av omvandling och förändring finns överallt, platser byggs om, matställen stängs och nya öppnar. Ställen vi brukade besöka finns inte länge. Där det brukade ligga ett stort populärt pajeon-ställe är det nu en byggarbetsplats. 

Det är precis som jag minns det.

Jag hyr ett litet slitet men väldigt charmigt rum där tapeter med olika mönster täcker alla väggar, inklusive dörr och tak. Det ligger i ett tvåvåningshus i tegel nära Ewha Womans University. Jag bor på övervåningen tillsammans med två utbytesstudenter och på undervåningen bor en koreansk familj. (Elin bor i ett liknande rum några hundra meter bort.) I huset bredvid mitt tittar någon på dramaserier på hög volym om kvällarna, ljudet av smäktande musik och dramatiska dialoger på koreanska smyger sig in i mitt rum. Huset ligger högt upp på en kulle i ett område som är fullt av liknande tegelhus, de står vägg i vägg utan trädgårdar men med mängder av blomkrukor utanför. Småvägar och branta trappor slingrar sig mellan dem. Mellan husen ekar också äldre damer och herrars diskussioner om dagarna och kvällarna från olika små hängställen. Från min takterass kan man se hur Seoul breder ut sig åt olika håll. 

Precis när jag konstaterat att det här (trots att det är iskallt på toaletten och man måste gå ut i det lilla köket där jag slår huvudet i taket för att tvätta händerna) är det finaste jag bott i Seoul fick jag veta av min hyresvärd att mitt hus och många fler inom några år ska rivas. Det ska jämnas med marken och lämna plats för nya moderna lägenheter. De boende väntar på slutgiltigt besked om datum och hur stor area som ska bort. Huset jag bor i och de runtomkring ska dock med säkerhet bort.

Jag borde ha anat det. Det är inte bra att skaffa sig favoritställen i Seoul. Eller, gör man det måste man vara beredd på att de med största sannolikhet inte kommer att finnas kvar länge till. Det gäller liksom att leva i nuet. Som utomstående verkar den snabba förändringen så dramatisk, ibland närmast destruktiv. Jag undrar naivt vad som kommer att hända med alla som bor här, de äldre som varje dag går upp för de branta trapporna, ägarna till alla små butiker och katterna som stryker runt tegelhusen. Jag hoppas att det finns ett bra svar som jag inte känner till och att längtan efter nya fräscha byggnader inte tränger bort dem som har sina hem här.

places4places7places6places8places5places3
/Johanna

Publicerat i Allmänt, Oro | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vad är det med Seoul?

Ibland känns det som om jag ska börja gråta när det kommer över mig. Det drar och sliter i bröstet likt ett starkt abstinensbesvär som bara blir värre och värre ju närmare det efterlängtade kommer: staden som aldrig sover, Seoul. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt men en sak är säker JAG SAKNAR DEN.

Det startade för många år sedan med k-pop men min saknad handlar inte längre om k-pop, det handlar om en plats. K-pop är något som jag har förälskat mig i och som är ständigt närvarande i mitt liv men det enda jag behöver för att fylla behovet är en dator och Internet. Det jag saknar är något annat. Det jag saknar är väldigt specifikt och samtidigt ospecifikt. Det handlar om hur det känns att gå på gatorna, i bergsområdena mitt i staden eller längs Hanfloden sent på kvällarna när ljusen från höghusen blänker i det mörka vattnet. Det handlar om hur människorna klär sig, hur maten smakar och klangen i språket man pratar, men när jag försöker förklara vad kärnan i allt det där är blir det intetsägande.

Det är som andra platser jag bott på: hur beskriver man känslan av Stockholm, Malmö, New York eller Västerås? Jag skulle kunna beskriva Västerås som en trygg och samtidigt nervös industristad som längtar efter mer (i Västerås bygger befolkningen moderna bostäder med stora fönster nära Mälaren och förändrar långsamt stadsbilden och känslan) eller New York som en metropol där intryck trängs med varandra och känslan av att vad som helst kan hända hänger över de slitna gatorna (i New York får jag för mig att alla kan hitta någonstans att känna sig hemma, ingen behöver vara en exotisk främling). Men beskrivningarna skulle inte vara rättvisa alls då allting är så mycket mer komplext (i New York finns enorma klyftor mellan olika områden, det är jag med min bakgrund som inte känner utanförskap i de delar jag valt att vistas). Det jag beskriver förklarar inte heller saknaden efter bekanta lukter och vyer eller hur relevanta fysiska platser kan vara i livet.

Och när jag ska beskriva Seoul blir det ännu svårare, jag kan inte hitta några formuleringar alls utan kvar blir bara en stark känsla. Om jag vill vara storslagen kanske jag skulle kunna kalla Seoul MITT LIVS (komplexa) KÄRLEK, men det var egentligen inte alls det jag ville säga. Den mycket subjektiva känslan säger egentligen ingenting alls om staden och jag ville ju förklara för er.

Varför framkallar Seoul kärlekskänslor hos mig?

VAD ÄR DET MED SEOUL?

Jag vet inte, men jag kan inte vänta tills vi landar./Johanna

Publicerat i Allmänt, Spazz, Sydkorea | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hej 2!

Som en superkort uppföljning på Johannas hej för någon vecka sedan ville jag mest meddela följande: på måndag kväll återvänder vi till Seoul! Det blir inte sju månader den här gången men lite längre än två månader i alla fall. L Ä N G T A R. Pga världens bästa wifi-land kommer vi finnas mycket här på bloggen men antagligen allra mest på Instagram. Vi ses där hörrni!

IMG_3218

/Elin

Ps: Vill också tipsa om att vi numera har en hemsida också. Här. Ds.

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Hej!

Hoppas allt är bra med er!? Med mig är det bara bra även om det var länge sedan jag bloggade. Min frånvaro handlar inte som den brukade om stress och tidsbrist. Nej, jag jobbar inte längre dygnet runt med att skriva en bok, extrajobb och diverse allt. Jag jobbar nog som en normalsvensk, lite mer än 8 timmar om dagen och sedan nyår har jag haft flera lediga helger då jag kunnat göra precis vad jag vill.

Min brist på blogginlägg handlar inte heller om att jag tröttnat på k-pop och sydkoreansk populärkultur. Det är snarare tvärtom, eftersom jag har mer tid än tidigare har jag spenderat mer tid på k-pop.

Jag har sett hela Exo’s Showtime och läst så mycket Exo-fanfic att jag kan konstatera att jag sedan DBSK5 inte hittat ett så uppslukande och bra fanfic-fandom. Även om jag inte tycker att Exo har den där magiska pojkbandskemin, de är inget ot12 för mig, är jag väldigt fascinerad. Exo känns som en skolklass där jag tillsammans med olika författare får fundera och fantisera runt vem som är den elaka mobbaren och vilka som är förälskade i varandra. Själv har jag genom bra fanfic hunnit förälska mig i kaisoo, kairis, kaiyeol och krisyeol (i den ordningen ungefär).

Jag har också förväntansfullt bänkat mig framför datorn så fort det har kommit nya avsnitt av My Love From Another Star (bästa k-dramat på evigheter). Dessutom har jag sett hela Mnet och YGs välproducerade reality-såpa Who is Next?, med spänning följt Winner TV och är helt säker på att Taehyun kommer bli en av nästa generations riktigt stora flickidoler. 

Jag har fortsatt följa VIXX (de är så beroendeframkallande) samtidigt som jag också följt vad som händer på scenen överlag. Jag jublade när Rain kom tillbaka från militären (snyggare än någonsin) med låtar som 30 Sexy och den episka duetten med Hyuna. Jag har också funderat runt saker som vad det kan betyda att både Girls’ Generations och 2NE1s senaste musikvideor, trots i övrigt väldigt olika uttryck, utspelar sig i en lätt futuristisk labb/sjukhusmiljö.

Jag har skämts och svurit över Changmin och Yunhos i mina öron pinsamt dåliga Something men ändå inte kunnat låta bli att spela musikvideon på repeat, utan ljud, för att höja tittarstatistiken och visa att Cassiopeia fortfarande är mäktiga (efter Spellbound fick det dock vara nog då jag på allvar förstod att mitt och andras stöd bidragit till att SM antog att vi gillar gubbig swingstil). De senaste dagarna har jag glatts åt 4minutes comeback och spelat Orange Caramels Catallena på repeat MED LJUD! (SÅ BRUTALT BRA!) 

Att jag inte bloggat betyder inte heller att jag tröttnat på text, det kliar i fingrar och huvud, men inget av de ovanstående ämnena har lockat mig till långa analyser eller gjort mig så glad eller arg att jag måste uttrycka det här. Varför har jag svårt att sätta fingret på men lite känns det som om jag inte vet hur jag ska skriva om k-pop längre. Det kan handla om att jag skrivit så mycket om ämnet att jag inte vet vad jag ska säga utan att upprepa mig men jag är inte säker, misstänker snarare att det handlar om det där med tolkningsföreträde. Jag har inte vetat hur jag ska angripa ämnen och känna mig bekväm i min roll.

När jag började skriva om och diskutera k-pop tänkte jag mycket på hur problematiskt det var att tolka och kritisera något på andra sidan jorden. Jag kände att jag trevade runt något som jag omöjligt kunde förstå. Sen blev det just det intressanta med k-pop, det som gjorde mig besatt. K-popfans runt hela världen sitter och analyserar utifrån sina bakgrunder, liksom klistrar våra egna kulturer och analyser på det sydkoreanska och gör det till en komplex mix av tankar. Det är det som gör hela fenomenet mångbottnat och oändligt intressant. Principen om att k-pop är miljoner olika saker, en mix av tankar, använde jag också när jag funderade runt min egen position, den gjorde det okej att använda sig av k-pop som svensk trettioårig feminist, konstnär och författare.

Problemet kvarstår också, må hända på ett lite annorlunda sätt, när jag skriver om svenska fenomen. Att använda sig av språk är alltid att ge sig själv tolkningsföreträde, man förklarar eller informerar andra utifrån upplevelser eller fakta man själv samlat på sig. Saker som händer i Sverige upplever jag säkerligen annorlunda än många andra svenskar på grund av min backgrund (typ vit medelklass med stort kulturintresse, vilkas åsikter det redan finns ett överflöd av i det offentliga).

Och kanske handlar min osäkerhet inför bloggandet mer om själva skrivandet i sig. Jag har behövt en paus för att fundera runt varför jag vill ge mig själv plats att berätta om saker. Något självklart svar har jag dock inte hittat annat än att det kan vara hälsosamt att fundera runt frågan, men att det också är problematiskt att hela tiden leta ursäkter. (De blir sällan bra eller relevanta och handlar kanske mest om att man själv ska slippa dåligt samvete för platsen man tar eller saker man gillar.)

Jag gillar att skriva och jag gillar k-pop. Men framför allt gillar jag det internationella fandomet, utrymmet som uppstår mellan olika kulturer och individer, i tolkningar och fantasier vi skapar tillsammans.

Det kan med andra ord vara dags att börja blogga igen.

Vi hörs!
/Johanna

Publicerat i Allmänt, Comeback, Oro, Trams, Tv-serier | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sydkorea finns överallt 80

layodenplan
http://www.deviantart.com/art/EXO-Lay-298651927

November, Odenplan, Stockholm, Sverige

Tack Mimmi för bilden!

Publicerat i Sydkorea finns överallt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Unfollow

Först tvekade jag. Sedan tog jag ett djupt andetag och tryckte på minustecknet ”unfollow”, och sedan igen, ”unfollow”. Det fanns inga andra alternativ. En av de viktigaste reglerna på Tumblr är nämligen solidaritet. Det finns inte en chans att jag följer bloggar som hånar andra fans, som tar tillfället i akt att sparka på dem som redan ligger ner och som inte inser att vi alla är ganska lika i vår idolkärlek oavsett om den cirklar kring en korean, amerikan eller svensk. Eller förresten, inte bara i vår idolkärlek utan alltid. Jag vill inte heller följa dem som inte inser att vi alla är ganska lika i vår kärlek oavsett om den cirklar kring en fru, pojkvän eller idol. Kärlek är alltid skört och på många sätt skrämmande. Människor gör varandra besvikna hela tiden, så fungerar vår samtid. Vi höjer upp varandra på piedestaler som vi sedan faller från likt någon nutida både komplex och vacker rit.

”All jokes aside, Justin Bieber is a piece of shit” skrev Seth Rogen på sin Twitter och på Tumblr har citatet blivit till olika inlägg som rebloggats minst 60 000 gånger. Och jag blir fruktansvärt besviken. Inte på Seth Rogen eller Justin Bieber. Seth Rogen har jag ingen direkt relation till och även om jag gillar Justin Biebers musik har jag aldrig höjt honom till skyarna på andra sätt (dessutom har det varit tydligt ett tag att han är på väg ner i något destruktivt). Nej, jag blir besviken på mitt k-popfandom. Ett fandom som vet hur skandaler känns, hur det hugger i hjärtat när våra idoler gör saker som vi själva inte står för, när de är idioter. Jag minns själv hur det kändes när jag insåg att Jaejoong en gång fällts för att ha kört rattfull. Jag minns också hur det kändes när det kom fram gamla ljudfiler där han slår på och svär åt påflugna stalking-fans (min relation till Jaejoong kommer nog i ärlighetens namn aldrig bli sig lik efter det). De flesta k-popfans har varit med om liknande besvikelser. De flesta av oss har också varit med om att folk skrattat åt våra idoler och våra känslor gentemot dem, hånat dem och kallat oss idioter. 

K-popfans vet hur det är när folk inte tar idolkärlek på allvar och därför borde vi tänka längre än gemene man när det gäller Beliebers. Även om vi anser att Justin Bieber är en idiot borde vi inte reblogga Seth Rogen. Men fans gör det, hela tiden. De gillar och sprider hån och hårda ord. Ett k-popfan som jag avföljde rebloggade också ett suddigt foto av unga kvinnor som står i en hjärtformation. En enda hård tagg gav hen bilden: ”arrest them”. Fotot är taget utanför polisstationen där Justin Bieber satt häktad för att ha kört bil, full och hög. Det visar fans som var där för att visa sitt stöd. 

Kärlek är alltid komplext. Kanske behöver människor den som mest när de mår som sämst, när de faller från piedestaler och resten av världen fördömer dem. Eller kanske är det egentligen bättre att vi också lämnar dem, för vår egen och deras skull, jag vet inte. Men jag vet säkert att jag inte orkar se fans håna varandras kärlek. Det räcker med alla andra som bara väntat på chansen att få ösa elaka skämt över ännu en fallen flickidol och hans patetiska fans. Därför avföljde jag alla som hånade Beliebers och Justin, hur fina bilder eller smarta inlägg de än skrev i vanliga fall. Jag vet också att jag (trots att Justin kanske kan anses vara en idiot) log när ett k-popfan som aldrig skriver om Justin Bieber i vanliga fall taggade en bild av honom med ”king of pop”. Jag tolkar det som en solidaritetshandling för Beliebers. /Johanna

Publicerat i Oro | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Spellista: bästa k-popen 2013

Eftersom vi fick frågan om vi inte kunde göra en och eftersom listor alltid är kul har ni här våra 41 (jämt och bra) bästa k-poplåtar från 2013 som spellista. Utan inbördes ordning (eller bästa ligger först men därefter) men med ett försök till bra blandning kommer den här:

/Elin och Johanna

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar