Den 16 april släpptes biljetterna till EXOs första solokonserter, två tillfällen i slutet av maj. Vi trodde egentligen att släppet skulle skjutas på, på grund av den hemska färjeolyckan som hänt tidigare på dagen, men bevisades fel. Först släpptes biljetterna till de så kallade familjezonerna. Familjezonerna är mindre och avgränsade delar av läktaren med ett fåtal platser, ofta sitter exempelvis idoler från samma bolag i dem. Biljetterna till familjezonen för båda konserttillfällena sägs ha sålt slut på under 2 sekunder. 1.47 för att vara mer exakt. Helt makalöst snabbt. 

Kl 20 släpptes övriga biljetter till konserten. Jag har varken PC med Internet Explorer installerat (som otroligt nog fortfarande är standardwebbläsare i ett av världens mest högteknologiska länder) eller koreanskt kreditkort och visste på förhand att jag inte hade en chans på biljetter. Trots det följde jag intensivt dramat där desperata fans försökte få biljetter. Twitter var en explosion av hets. Fans hamrade tweets, uppdaterade sidor och försökte hjälpa varandra att få biljetter via Gmarkets hemsida. Strax efter 20 kom pressutskick om att biljetterna till familjezonen sålt slut rekordsnabbt. Retweetar av pressutskicket blandades med fans desperation, ångest, ilska och glädje. Vid sök på rätt hashtaggar öppnades en grötig värld av olika budskap.

Vid 20.33 kom utropet om att det sista fanet (som jag vet om) lyckats köpa biljetter till någon av konserterna. Det fanns med andra ord biljetter kvar att få i minst en halvtimme efter släppet, antagligen längre. Det är inte bilden man får om man söker på Twitter i dag. Eller läser valfri sida om EXO eller k-pop. I gröten av biljetthets och pressutskick utkristalliserades en annan sanning, så otrolig att ett (internationellt) fandom gjort det till sitt slagord. Någonstans missade någon översättningsdetaljen att 1.47 gällde familjezonerna och inte hela konserterna. Blixtsnabbt skapades mantran: EXOs första solokonserter sålde slut på 1.47 sekunder! Alla biljetter! Två konserttillfällen! Flera tusen biljetter! På 1.47 sekunder! 1+4+7= 12! (Dvs antalet medlemmar i EXO). Det är ett tecken! Helt otroligt! Och inte alls sant.

Eller jo, i fandomet är det sant. Det blev inom en timme en så pass vedertagen sanning att den omöjligen kan ändras nu.

Hur många gånger det än kommer dementeras kommer det alltid finnas dem som inte nås av det, som fortfarande tror att alla biljetter sålde slut på 1.47 sekunder. Och då är det faktiskt sant. 

Trots att det fanns biljetter kvar 30 minuter efter släppet.

Nyligen cirkulerade nyheten om att min favvo Onew fått huvudrollen i musikalen Singin’ in the rain. Ryktet har gått en längre tid men nu var det bekräftat. Fans rebloggade en screencap från nyheten på Tumblr och lämnade känslomässiga meddelanden under bilden! ”I’m crying out of happiness!” Gifar på när Onew gör någon typ av hoppsasteg på en flygplats började taggas med ”he’s practicing the dance for the part!” Stegen såg ju onekligen Gene Kelly-inspirerade ut. (Att SHINee sedan i början av mars framför detta trams vid sina solokonserter verkar många glömt bort. Eller förträngt. :/) Klickade man på källan för nyheten om Onews roll möttes man dock av en annan sanning. Det gick att läsa att Onew inte fått rollen än, men att han var en av tre som var i diskussion för den. Rollen kunde lika gärna gå till Super Juniors Kyuhyun eller EXOs Baekhyun.

För någon dag sedan kom en ny nyhet och det verkar som om de tre ska dela på rollen. Hoppas att det är sant. Om Onew inte får ta del av musikalen alls blir det nämligen kaos i mitt fandom. I mitt fandom har Onew fått rollen för länge sen. Han ska göra den. Om inte handlar det om att SMs ondskefullt bytt ut honom. Han hade ju fått den! Det har dessutom hänt förut. SM uppskattar honom på tok för lite. De vill låsa in hans kreativitet, vill lyfta upp andra på Onews bekostnad. Det handlar inte om en gröt av information som inte orkades lusläsas, som inte helt översattes eller tolkades lite fel. Det handlar om en idol som man håller allra varmast om hjärtat, som man vill att alla ska förstå är alldeles fantastisk, och som är alldeles för ouppskattad, till och med av sitt eget bolag. Damn it SM!

Jag kommer ihåg första gången jag möttes av översättningen ”It was interesting!” Det var en 14-årig Taemin som i SHINees reality-serie Yunhanam svarade så. Om jag inte minns fel hade han gungat gunga. ”Hur var det att gunga, Taemin? Det var intressant!” Lite senare i serien svarade Taemin samma sak. Den gången har jag för mig att det handlade om att åka vattenrutschkana. Jätteintressant att leka på ett äventyrsbad, verkligen! Det var först något år senare, när jag pluggat koreanska ett tag, som jag insåg att det där verbet vi skrattat åt (herregud, hur avtrubbad är den stackars 14-åringen som tycker att allt är intressant?!) hade fler betydelser. 재밌다 betyder också att något är roligt. Antagligen var det också vad Taemin svarade när programledaren frågade vad han tyckte om att gunga gunga eller leka i pool en varm sommardag. Att det var roligt.

Att det blir betydelseförskjutningar i ett fandom där man helt är beroende av andra människors översättningar är inte konstigt. Att fans som översätter helt utan betalning, drivna av viljan att sprida kunskap om och popularitet runt favoritbandet, inte har tid att analysera varenda betydelsenivå när de översätter är mer än förståeligt. Till och med utbildade översättare har problem med att få det ”rätt” alla gånger. Ska texten översättas bokstavligen eller är det kanske känslan eller andemeningen som är viktigast i sammanhanget? Extremt krångligt när det gäller översättningar av poesi. Ett annat typfall är dem om Sagan om ringen. På svenska finns exempelvis en bokstavlig och en där en översättare försökt fånga berättartonen. Vilken är bäst? Mest korrekt? Sanningsenlig? Måste någon vara bäst, korrekt eller sanningsenlig? Och nej, jag tror inte heller att det alla gånger blir mer ”korrekt” om man tillgodogör sig på originalspråket. Trots att vi exempelvis kan engelska kan vi inte alla olika engelsktalande länders kontexter. Sammanhangen, vi får inte glömma dem. Språk och text är så himla mycket mer än bokstäver nerklottrade på papper eller skärmar. 

Ibland leder översättningar inom fandomet, den så kallade fansubbingen, till onödiga huvudbryn. T ex som när jag för mitt liv inte kunde förstå varför huvudrollsinnehavarna i Boys Over Flowers i alla känslomässiga scener inte kunde få ur sig starkare känsloyttringar än ”Jag gillar dig.” Med tårarna strömmandes efter kinderna skrek de i ångest ”Vi kan inte vara tillsammans, trots att jag gillar dig! Du kommer för all framtid vara den jag gillar!” Nu, flera betydelsenivåer klokare, förstår jag bättre men naturligtvis inte helt.

Andra gånger kanske de ytterligare betydelserna och sammanhangen är bättre. Kanske bidrar de till fler dimensioner och inspiration till diskussioner, tänjer på gränserna, tar oss till nya platser och samförstånd, tillåter oss göra k-pop till precis vad vi vill, göra vår egen tolkning, hjälper oss i skapandet av gemensamhetsbubblan inom fandomet som jag inte kan understryka betydelsen av nog. 

Samtidigt är det bra med en medvetenhet om att det mesta man läser har gått genom mängder av filter, nivåer, kontexter och sammanhang. Det låter som en extremt torr knäpp på näsan, jag vet. Önskar att jag kunnat uttrycka det annorlunda. Att det fanns andra sätt att hantera ”sanningar” på men kan inte komma ifrån att det blir problematiskt när fans försöker kasta ”sanningarna” i ansiktet på varandra för att bevisa att man har rätt. Som i fallet EXO som jag tog upp i början, där ”sanningen” har utvecklats till ett försvar mot dem som menar att det kanske inte var jättebra att släppa biljetter en sorgedag. Eller när fans, bloggare eller journalister (osv) från olika kontexter i olika sammanhang försöker berätta ”hur det är” eller ”hur det fungerar” i Korea eller i k-popindustrin. Tolkningsföreträdet vi tar oss. 

Anledningen till att jag skriver om det här handlar dels om all rapportering i media just nu från och ”om” Korea, dels den ökade tendensen till ganska rejäla sammandrabbningar fanklubbar emellan. De gjorde att jag tänkte att det var en idé att försöka upprepa samma ord många gånger: sammanhangen sammanhangen sammanhangen kontexterna kontexterna kontexterna. De som vi har runt oss och de som vi växt upp i, de som format hur just vi tänker och ser på saker, de som gör att det alltid finns biljoner olika sätt att uppfatta saker på, som gör att varenda ord kan ha mer än en betydelse beroende av vem som läser dem. De som många gånger (men inte alla) gör begreppen rätt och fel, bra och dåligt, flytande. Kontexterna. Det går fortfarande att drömma sig bort trots dem. Går fortfarande att skriva om olika fenomen och platser trots dem. Sammanhangen. De du betraktar, men framför allt dina egna. Framför allt är det dem som gör skillnad, de som är så himla svåra att få syn och ordning på. Det spelar ingen roll hur många källor du har till något, hur korrekt en översättning eller hur insatt du själv är om du glömmer bort dina egna sammanhang. Jag vet att ingen kan vara på helspänn jämt, jag tappar dem också oftare än jag vill, men det kan vara bra att försöka minnas när man tror sig veta hur det är och fungerar i andra delar av världen.

/Elin