Sydkorea finns överallt 80

layodenplan
http://www.deviantart.com/art/EXO-Lay-298651927

November, Odenplan, Stockholm, Sverige

Tack Mimmi för bilden!

Publicerat i Sydkorea finns överallt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Unfollow

Först tvekade jag. Sedan tog jag ett djupt andetag och tryckte på minustecknet ”unfollow”, och sedan igen, ”unfollow”. Det fanns inga andra alternativ. En av de viktigaste reglerna på Tumblr är nämligen solidaritet. Det finns inte en chans att jag följer bloggar som hånar andra fans, som tar tillfället i akt att sparka på dem som redan ligger ner och som inte inser att vi alla är ganska lika i vår idolkärlek oavsett om den cirklar kring en korean, amerikan eller svensk. Eller förresten, inte bara i vår idolkärlek utan alltid. Jag vill inte heller följa dem som inte inser att vi alla är ganska lika i vår kärlek oavsett om den cirklar kring en fru, pojkvän eller idol. Kärlek är alltid skört och på många sätt skrämmande. Människor gör varandra besvikna hela tiden, så fungerar vår samtid. Vi höjer upp varandra på piedestaler som vi sedan faller från likt någon nutida både komplex och vacker rit.

”All jokes aside, Justin Bieber is a piece of shit” skrev Seth Rogen på sin Twitter och på Tumblr har citatet blivit till olika inlägg som rebloggats minst 60 000 gånger. Och jag blir fruktansvärt besviken. Inte på Seth Rogen eller Justin Bieber. Seth Rogen har jag ingen direkt relation till och även om jag gillar Justin Biebers musik har jag aldrig höjt honom till skyarna på andra sätt (dessutom har det varit tydligt ett tag att han är på väg ner i något destruktivt). Nej, jag blir besviken på mitt k-popfandom. Ett fandom som vet hur skandaler känns, hur det hugger i hjärtat när våra idoler gör saker som vi själva inte står för, när de är idioter. Jag minns själv hur det kändes när jag insåg att Jaejoong en gång fällts för att ha kört rattfull. Jag minns också hur det kändes när det kom fram gamla ljudfiler där han slår på och svär åt påflugna stalking-fans (min relation till Jaejoong kommer nog i ärlighetens namn aldrig bli sig lik efter det). De flesta k-popfans har varit med om liknande besvikelser. De flesta av oss har också varit med om att folk skrattat åt våra idoler och våra känslor gentemot dem, hånat dem och kallat oss idioter. 

K-popfans vet hur det är när folk inte tar idolkärlek på allvar och därför borde vi tänka längre än gemene man när det gäller Beliebers. Även om vi anser att Justin Bieber är en idiot borde vi inte reblogga Seth Rogen. Men fans gör det, hela tiden. De gillar och sprider hån och hårda ord. Ett k-popfan som jag avföljde rebloggade också ett suddigt foto av unga kvinnor som står i en hjärtformation. En enda hård tagg gav hen bilden: ”arrest them”. Fotot är taget utanför polisstationen där Justin Bieber satt häktad för att ha kört bil, full och hög. Det visar fans som var där för att visa sitt stöd. 

Kärlek är alltid komplext. Kanske behöver människor den som mest när de mår som sämst, när de faller från piedestaler och resten av världen fördömer dem. Eller kanske är det egentligen bättre att vi också lämnar dem, för vår egen och deras skull, jag vet inte. Men jag vet säkert att jag inte orkar se fans håna varandras kärlek. Det räcker med alla andra som bara väntat på chansen att få ösa elaka skämt över ännu en fallen flickidol och hans patetiska fans. Därför avföljde jag alla som hånade Beliebers och Justin, hur fina bilder eller smarta inlägg de än skrev i vanliga fall. Jag vet också att jag (trots att Justin kanske kan anses vara en idiot) log när ett k-popfan som aldrig skriver om Justin Bieber i vanliga fall taggade en bild av honom med ”king of pop”. Jag tolkar det som en solidaritetshandling för Beliebers. /Johanna

Publicerat i Oro | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spellista: bästa k-popen 2013

Eftersom vi fick frågan om vi inte kunde göra en och eftersom listor alltid är kul har ni här våra 41 (jämt och bra) bästa k-poplåtar från 2013 som spellista. Utan inbördes ordning (eller bästa ligger först men därefter) men med ett försök till bra blandning kommer den här:

/Elin och Johanna

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sydkorea finns överallt 79

KenDressing
Ken-vixx

December, kylskåp, Upplands Väsby, Sverige

Tack Mia för bilden!

Publicerat i Sydkorea finns överallt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , ,

G.R.8 nr 1

Elin: Man behövde inte scrolla långt ner på den här bloggen för att räkna ut vilken låt som skulle komma etta i år. Ringa Linga kom precis när den skulle, exakt rätt tidpunkt, var precis vad jag behövde. Den tillförde det där extra, band ihop året redan i november. Det Sori och Dual Life startat i januari, som hann löpa en period och sedan blekna, plockades upp igen. Det var som om Taeyang påminde mig om varför jag föll för k-popscenen en gång i tiden, hela världen som öppnande sig och bjöd på mer och mer. Jag hade hunnit blivit bortskämd på det. Eller utbränd. Eller bortskämd och utbränd. I Ringa Linga sjunger Taeyang precis på det sättet och till den musiken jag vill förknippa honom med. Det återhållsamt storslagna. Invirade och snyggt insmugna banaliteter. Inget som slår mig direkt i ansiktet, i alla fall inte på fel sätt. Piano och ett försiktigt men samtidigt bombsäkert, liksom tryggt, framförande av orden. Vi pratar ofta om k-popscenen som nytänkande, hur den är experimentell, vågar blanda och drar saker till sin spets. I år handlade det mindre om explosioner. Inga k-pistar som sköt sönder glasrutor, inga tömda färgburkar. Det var ett år då de avancerade koncepten fick stå åt sidan för möjligheter. Som exempelvis ett gäng dansare i nakna rum, på en parkering, strålkastare från mindre dyra bilar, gravallvarliga ansiktsuttryck. Och framför allt en röst och låt fylld av darrande känslor som bara nästan hörs i stavelserna. 2013s topp tre är fyllt av ödesmättade löften som jag tänker försöka ta vara på.

Johanna: Jag brukar inte prata om det så ofta, tror knappt ens att jag nämnt det här på bloggen, men i början av min k-popbesatthet var Taeyang väldigt viktig. Jag är svag för krämig r&b och Taeyang gjorde den dessutom i kombination med två saker som för mig blivit synonymt med k-pop: briljanta koreografier och genomtänkta koncept. Only Look At Me, Prayer, Wedding Dress…. Sedan någonstans hände något och jag slutade att imponeras, men jag har hela tiden på något sätt saknat honom och det han tillförde på scenen. Nu är han tillbaka som soloartist och den här gången är känslan där igen, jag är så imponerad att jag inte vet vad jag ska skriva. Ringa Linga är skapad av G-Dragon och Shockbit och jag är så ofantligt glad att just Taeyang fått framföra den. Allting med det här är liksom perfekt: Den storslagna ödesmättade inledningen, de olika nivåerna i Taeyangs röst från känslosamt till robotlikt malande, Parris Goebels briljanta koreografi och dansarna. Låtens uppbyggnad känns lite som om den manade till något, ett ödesdigert politiskt budskap, men som jag har förstått det handlar den mest om att festa. Men kanske behöver det inte vara en motsägelse. ”It’s our party we can do what we want to” sjunger Taeyang med darrande röst och refererar till en annan av årets bästa, Miley Cyrus. För första gången sedan vi startade med årslistor har jag och Elin samma etta. Det skulle kunna betyda att den här verkligen är årets bästa låt:

Elin och Johanna: Vi vill också passa på att tacka för i år. Bloggandet har ju gått på halvfart men det på grund av att allt skrivande var tvunget att fokuseras på en annan sak: boken om k-pop. Eller framför allt, boken om privilegiet att få tillhöra ett fandom. Det är viktigt för oss. Boken handlar om k-pop men framför allt om fankulturen, en berättelse som det inte går att söka sig till på internet, som måste ha upplevts och delats med andra. Tänk att vi faktiskt publicerade den, att det inte bara blev flera år av prat om den, utan en faktisk bok. Alla ni som mejlat, kommit fram och pratat med oss, reagerat och gett respons på Loverholic robotronic: vi hoppas ni förstår hur otroligt mycket det betyder och hur glada vi blir av det.

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

G.R.8 nr 2

Johanna: När den här låten läckte var det många k-popfans som trodde att den var ett skämt. ”LOL” ropade de ”Vad håller SM på med?” ”ÄR DET HÄR PÅ RIKTIGT?!” ”Har de själva läckt den för att testa vad som funkar på oss?” Strax spred sig också en annan i mina öron mindre rolig (men ganska One Direction-inspirerad) låt från samma grupp, vilket inte direkt skingrade spekulationerna om SM Entertainments marknadsföringsstrategier. Redan vid den här tidpunkten blev jag besatt, kunde inte låta bli att skuldmedvetet ladda ner den knastriga mindre välproducerad läckta versionen, och önskade innerligt att fans reaktion på den inte skulle leda till att SM gav upp tanken på tolv ylande pojkbandsmedlemmar. Det var ju bara så brutalt bra! Mina önskningar slog in, efter bland annat en av de pinsammaste men även roligaste teaserna någonsin, släpptes Exos Wolf. Och den levde upp till alla mina förväntningar. En SM-låt när det låter som bäst, full av olika vändningar och nivåer, Tony Testa-koreografi, vackra pojkbandsmedlemmar och allmän briljans. Många andra har också insett hur bra koncept det här är, det är helt enkelt Exos år och jag är stolt över att ha med två av deras låtar på min topp 15 lista. Min nummer 2 är Elins nummer 5. Den här gången tar vi det live! Episkt ylande pojkband:

Låtar jag gärna haft med på listan men som inte uppfyllde kraven var först och främst f(x) Airplane. Att den inte släpptes som singel är skandal med tanke på hur många som pratar om dess briljans. Men också med tanke på platsen SHINee och Exo fått ta (med det inte sagt att det är oförtjänt se ovan och under men) det skulle det vara fint om f(x) åtminstone fått promota två låtar. Om Airplane släppts som singel skulle den varit högt upp på min G.R.8. Även Jaejoongs Alone och/eller Paradise hade varit med om de släppts som singlar. Paradise är min favoritbeskrivning av desperat bekräftelsebehov vid förälskelse, så pinsam och hjärtskärande samtidigt. (Jaejoong är bäst när han skriver text och musik själv.)

Elin: Jag vet att den här låten är långt ifrån många Shawols favorit. Till och med SHINee-medlemmar har uttalat sig om att den arrangerades sönder. Desto viktigare då att den för mig steg upp och blev regelbrytande (första gången jag har med två låtar med samma grupp i topp 15). Jag gillar att den blev för mycket. För mig osar den undergång. Det borde ju inte vara bra men det är något som är oerhört kittlande med det ödesmättade. Everybody är sinnessjukt ödesmättad. Det är något med hur de växlar mellan att dansa som uppskruvade leksaker, stela tennsoldater, divor med händerna i sidorna och som en gigantisk mekanisk väderkvarn. Hur man inte ens behöver ha videon framför sig för att se det. Det hörs i låten när armarna vevar, när de marscherar, springer i luften, kaxigt böjer sig framåt, stapplande imiterar Girls’ Generations ikoniska Gee-steg. Musikslingorna som kryper fram och drar sig tillbaka. Klichéartade blippljud, den numera etablerade k-popvarianten av dubstep, eller ursäkta, det som kanske kommer bli en etablerad k-poptake på complextro. Hur de vågar gå mot normen och inte lägga in ett obligatoriskt prat/rap-element. Everybody fick mig att sätta mitt hånfulla skratt om en av årets trender i halsen: den monotona upprepande refrängen (har på allvar räknat hur många gånger MBLAQ sjunger Smoky Girl och Wonder Boyz Tarzan och skrockat). Tji fick jag. Precis som Dual Life lovar Everybody något. Jag vet inte exakt vad det är men i det här fallet tror jag faktiskt inte att det handlar om mig. Det handlar om SHINee. Något kommer att hända. Jag vet inte riktigt vad, men det kommer vara revolutionerande. 

Låtar jag gärna haft med på listan men som diskvalificerades är: Symptoms. Jag är inte ensam om att tjura över att den här inte fått någon video, vi är många som har knutit nävarna över detta. Vi får nöja oss med live, vilket i för sig kanske är bättre. Light Me Up. Hade de släppt den här som singel hade de varit topp 5. Starkaste minnet från konserten nästan. Niliria. Inte lika episkt som jag hoppats men ändå extremt bra. G-Dragon/Missy Elliott/koreansk traditionell musik liksom. Viktigast av allt: G-Dragon rappar på koreanska. Och liveAirplane. Hederlig rakt-på-sak-hipster-elektro-pop. Fruktansvärt bra sådan. 

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

G.R.8 nr 3

Elin: Ibland vet man inte varför man fastnar för vissa låtar. Varför det är just dem som man återkommer till gång på gång. Det här är en sådan. Egentligen är det en ganska vanlig låt, en sådan som skulle kunna spelas i bakgrunden på radio, som kanske inte direkt får människor att hajja till, ett av många spår på en Absolute Dance-skiva, förutsägbar. Men jag vet inte. Om någon skulle fråga vilken låt som representerar 2013 för mig skulle jag antagligen svara den här. Eller nummer ett eller två på den här listan, förstås. Nu vet ju ni inte vilka det är ännu och det ska jag heller inte avslöja men det är två låtar som både direkt och indirekt påminner om den här. Det handlar varken om texterna eller artisterna själva utan om en speciell känsla. Det känns som om min topp tre lovar något. Vad vet jag inte riktigt men det är uppenbarligen något jag behöver, något som jag inte har. Det är något neutralt, som framkallar samma känsla om och om igen och samtidigt tillför något nytt, är inte humörsbestämt utan parallellt glatt och ledsamt, nostalgiskt och förväntansfullt, varmt och kallt, kantigt och runt. Den här kom först, i början av januari redan. Antagligen var det Dual Life som satte tonen.

Johanna: Nu tycker vi märkligt lika. Ja, vi har faktiskt valt precis samma låt. I världen är vi dock, om vi jämför med andra låtar som är med på den här listan, relativt ensamma om att se den här som en av årets bästa. Jag skulle kunna kolla hur många gånger som helst på musikvideon till Dual Life utan att tröttna, men på Youtube har den i skrivande stund inte ens 500 000 visningar. Som Elin skrev är det inte heller en direkt innovativ låt och produktion. Men vem behöver innovation om någonting känns i magen? Det är något med Dual Life som gör att jag vill gå ut och dansa, promenera i timmar eller resa ensam någonstans där jag aldrig varit. Som Elin skrev ”den lovar något”. På ett subtilt sätt påminner Dual Life mig om att leva livet levande. Det är det mörka, hårda och samtidigt peppande beatet. Sen är det ju också Kim Sori, och intressantare sexikon får man leta efter i Sydkorea. Dual Life fick en hel del att muttra om vulgaritet och sommarsingeln Bikini fick folk i kommentatorfältet på Youtube att ställa frågor som: ”what the hell is this crap… what happened to badass break dancer sori?” Och det är ju naturligtvis en ganska relevant fråga, men samtidigt ser jag Sori lite som Miley Cyrus. Sori tänjer på gränser genom sitt agerade, i ena stunden tränar hon crossfit och i andra balett. Precis som Miley utforskar hon det vulgära, väljer att leva ut det. Att vara ung kvinna idag är ju också alltid att på något sätt leva ett Dual Life. Lika bra att testa att ta tillbaka och njuta av det, i ena stunden är du en madonna och i andra en hora.

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

G.R.8 nr 16-30

I år gör vi saker lite annorlunda. Läsare med extremt bra minne kanske t ex såg att vi inte, som vi tidigare år haft, hade något gemensamt gnäll. Dessutom (på grund av att vi båda hade sinnessjukt svårt att välja topp 15 i år) kör vi också en snabb lista över fler låtar som vi gillar och som kommit i år. Och med snabb menar vi snabb. Inga motiveringar, bara länkar eller videor. 

Johanna: 16) Nine Muses-Wild 17) f(x)-Rum Pum Pum Pum 18) SHINee-Dream Girl 19)

20) Boyfriend-I Yah 21) Infinite-Man In Love 22) Teen Top-Miss Right 23)

24) After School-First Love 25) B1A4-What’s Happening? 27) T.O.P-DOOM DADA 26)

28) Secret-YooHo 29) SHINee-Everybody 30) BEAST-Shadow

Elin: 16) GLAM-I Like That 17) Nine Muses-Wild 18) G-Dragon-Coup D’etat 19)

20) Infinite-Destiny 21) 2PM-A.D.T.O.Y. 22) Henry-Trap 23) Girl’s Day-Expectation 24)

25) 100%-Want U Back 26) Block B-Be The Light 27) T-ara-Number 9 28) Miss A-Hush 29) T.O.P-DOOM DADA 30)

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Gnäll 2013

Elin: Det finns en hel del att gnälla på i år faktiskt. De (få) gånger jag bloggat har jag, på gott och ont, varit ganska duktig på det, som till exempel här. Jag står fortfarande för det där inlägget men kände att det var onödigt att ta upp igen. Dessutom var det ju dem jag hängde ut förra året med och det känns inte helt rättvist då det faktiskt är en av mina favorittjejgrupper som jag skriver alltför sällan om. Onödigt och missvisande att allt ska bli negativt då tänker jag. Därför tänker jag nu istället attackera den grupp som jag har allra närmast hjärtat, SHINee. Eller, inte SHINee så klart. Varken som grupp, idoler eller privatpersoner. Snarare den som valde att de skulle promota Why so serious? Vad i. Hur tänkte man här egentligen?

Hårdrocksgitarrer till trots är det inte så illa inledningsvis (Taemins skrik är till och med fantastiskt). Sedan kommer refrängen och därefter går det bara utför, mynnar ut i något som är så långt ifrån min smak som möjligt. :/. Himla onödigt. Deras (många) skivor i år har varit fantastiska. Inte helt genomgående kanske men ändå, hur mycket bra material som helst. Och så väljer de ut den här som titellåt. Med endast fyra medlemmar. Utan sin huvudsångare. Först hade jag tänkt ha en lång utläggning om detta, att de spelade in en video och gjorde en comeback där den skadade medlemmen totalt uteslöts, men kände sedan att det var överflödigt. I längden visade det sig spela mindre roll, det är liksom inte skälet till gnället egentligen. Jonghyun i all ära (ska för övrigt skriva en hyllning till honom inom snar framtid på grund av diverse anledningar som flertalet av er säkert redan känner till) men dels så verkar han mått bra av att få ta en paus, dels, i ärlighetens namn, känns till och med fyra medlemmar för mycket för Why so serious? Enligt mig hade de  kunnat göra om detta till ett subgruppsprojekt med bara Onew och Taemin pga deras totala dominans utstrålningsmässigt vid liveframföranden av den här. Med det inte sagt att Key och Minho är dåliga, snarare är det som om man ser på dem hur pinsamt de tycker att det är att låtsas vara zombies (även om det var en av årets trender. Här lyckades man bättre). 

Eller så hittar jag på. De kanske inte alls tycker att det här är pinsamt. De kanske är stolta över den här låten och comebacken men jag kan ändå inte låta bli att hoppas att de hellre framfört andra låtar. SM, vems briljanta idé var det att släppa Why so serious? När låtar som Evil finns med på samma skiva? Eller varför inte Sleepless night (ÅÅÅÅHHHHH!!!)? Varför inte låta dem promota en ballad istället, låta dem få visa vilka fantastiska vokalister de är (nästan) allihop? Visst, de är ju överlägsna när det kommer till att klara av att synkronisera svåra och snygga koreografier men Why so serious? är inte ens det. Eller, svår är den säkerligen men snygg kan jag inte tycka att den är. Tyvärr. Det här är en gång när bildligt och övertydligt inte fungerar för mig alls. Den känns som ett hafsjobb.

Och kläderna sedan! De som brukar vara så färgglada och/eller mycket. För mycket utan att det blir för mycket, om ni förstår hur jag menar. Liksom så smaklösa att de blir smakfulla. Men inte här. Här verkar man ha tänkt ungefär: ”Aha, SHINee, de känns som en grupp som klär i vitt, grått och KHAKIGRÖNT. Vänta lite, det är hårdrocksgitarrer, det är bäst vi slänger in lite rött matchat med svart. Det är ju tufft. Läckert.” Suck, stön och gnäll. För visst håller det här väl lägre kvalitet än annat SHINee gjort? Eller? Är det jag som är bortskämd som fått fantastiska saker serverat gång på gång? Eller har jag helt fel? Handlar det bara om att det här inte är min smak över huvud taget? Kanske. Troligtvis. Ja, så är det nog. Eller?

Johanna: I mitt liv har det inte funnits några idoler som kunnat mäta sig med Jaejoong, Changmin, Junsu, Yunho och Yoochun. Så är det bara. Nyligen firade de tio år som artister. Det har varit tio år av lycka men också av hjärta och smärta. Smärta brukar vara oundvikligt i de flesta fandom och när det gäller TVXQ5, JYJ och TVXQ2 har det handlat om saker som vänner som blir fiender, ett fanwar utan dess like när bandet splittrades, dramatiska meddelanden på Twitter, minst sagt ångestframkallande skandaler, många komplexa moraliska beslut, pressande sociala situationer där man måste visa var man står och en ständigt malande oro inför framtiden, medlemmarna och fanklubben. Nästa år kommer också med största sannolikhet att innebära en ny känslomässig karusell när många av dem (eller alla) lämnar nöjesvärlden för två års militärtjänst.

Mitt fandom är för evigt förknippat med stor dramatik men det här året har inneburit en oväntad påfrestning. Jag har inte gråtit bittra tårar utan GNÄLLT. Mina idoler har nämligen mest släppt musik som jag ogillar, och när jag inte direkt ogillar är det låtar som jag rycker på axlarna åt. Junsus Incredible är väl bra men ändå väldigt långt ifrån hans episka Tarantallegra.

Jaejoong är min bias men hans solomaterial var inte min grej, eller jag gillade typ tre låtar (de snyftiga balladerna han skrivit själv), men när det kommer till den där lätt rockiga stilen vill jag inte vara med. Jag skäms och måste erkänna att jag bara köpt hälften av låtarna på skivan WWW, kan bara inte med låtar som Butterfly och Luvholic. Jag vill krypa ner under täcket och glömma att min idol lider av en fruktansvärt dålig smak. 

JYJs reklamlåt Only One är ju egentligen mer min smak, jag skulle kunna få en fix för att den är så där fånigt peppig men den är liksom inte fånig nog eller det är något med produktionen, videon och deras FRUKTANSVÄRDA styling. Only One vill något som inte når ut. Den funkar helt enkelt inte och blir för mig hängde platt och innehållslös i luften.

Changmin och Yunho har ju i princip bara varit i Japan och av allt det som släppts där har jag lyssnat mest på Ocean. Det handlar tyvärr inte om att den är smart eller välproducerad, tvärtom. Ocean är fruktansvärt pinsamt, bland det töntigaste någonsin, men får mig att vrida mig av skräckblandad förtjusning. Jag måste kolla gång på gång och fnittra åt deras ironiska och överdrivna minspel. VEM HAR GJORT DEN DÄR DANSEN LIKSOM?

Changmin och Yunho avslutade året med en mindre rolig japansk jullåt och en minst sagt efterlängtad utannonsering om comeback i Sydkorea. Men när jag precis börjat hoppas på något episkt, typ Keep Your Head Down eller Catch Me, och fantisera runt sätt att ta mig till Seoul och musikprogram dyker den här teasern upp:

 

Jag har svårt att finna ord… Föredrar faktiskt i princip allt de släppt i Japan framför det här. Something är så långt ifrån min smak man kan komma. Den osar gubbig ”fräckhet”, swing och allmänt obehag. En rockig Jaejoong känns väldigt fint i jämförelse. När det kommer till k-popreferenser associerar jag till Kim Hyun Joongs vidriga Lycky Guy som var vår årets gnäll 2011. 

Min gnälliga slutsats? Jo, min kärlek till JYJ och TVXQ2 har överlevt mycket drama men nästa år behöver jag bli imponerad och medryckt för att inte tristessen i form av dåliga låtar och fruktansvärd styling långsamt ska kväva den. JYJs nya skiva kanske? SNÄLLA!?

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

G.R.8 nr 4

Johanna: Det finns några saker som jag gillar mer än andra: människor som använder sig av och leker med olika genusroller, pojkband, känslosam popmusik och kärlek mellan fans och idoler. Den här låten innehåller allt det: Det är män som åmar sig sexigt likt Madonna i årets bästa koreografi. Ett pojkband där medlemmarna är över 30 år, gjort sin militärtjänst och fortfarande håller ihop. En brutalt bra poplåt med inslag av vemod som handlar om en kärlek jag gärna tolkar som den mellan pojkbandet, sina fans och scenen. Shinhwa går med bestämda steg framåt i glansiga kostymer till fansens jubel: ”Every time I count 1, 2, 3”. Sedan stannar de upp och vrider sina kroppar sexigt och utmanade när refrängen exploderar: ”We live for this love”. Framför datorn sitter jag med gåshud och kämpar mot tårarna. Det är så vackert. Min nummer 4 är Elins nummer 10.

Elin: Jag gillar ju pojkband och flickidoler. Gillar dem och deras fans. Är stolt över att själv kalla mig pojkbandsfan och blir ofta förbannad när andra envist står där med sin hånande blick, förutfattade meningar och vägrar att se potential i såväl pojkband som fankultur. Som envist står kvar med sitt ”men det är ju skitmusik, hah” hängandes ur mungipan. Jag ser med ledset hjärta hur stora sidor inom k-popfandomet långsamt försöker lasa ut ordet boy band, hur de ersätter det med ”boy group”. Som om det skulle göra någon skillnad (förutom att vissa strukturer och kulturell degradering kanske inte nått det ordet i samma utsträckning, det vill säga). Åh, vad jag istället önskat att man omfamnat ordet pojkband. Fenomenet. Potentialen. Kommit över förutfattade meningar och istället för att (antingen skämmas eller) hävda att det är skitmusik framförd av snygga killar som endast är populära på grund av sina utseende sett hur otroligt bra och proffsigt det kan vara. Som i det här fallet, till exempel. Sett vilken sanslöst snygg poplåt det är, hur bra de sjunger och dansar, utstrålningen. Ursäkta mitt språk men: om man tror att ”snygga killar, endast populära på grund av sina utseenden” kan framföra den här koreografin och samtidigt sjunga fläckfritt live är man idiot. Även, plus i kanten för: 1) Att de faktiskt kaxigt sjunger om dream girls och baaaaaaby, sjunger om alla de där förutfattade meningarna med glimten i ögat samtidigt som de gör saker alla idioter bara kan drömma om att klara ens hälften av. 2) Att SM faktiskt vågade att försöka sig på en musikvideo delvis utanför ett klassiskt så kallat dansrum. 3) Tony Testas koreografi. Rekvisitan. Geni. 4) Kläderna. Jag vet att många tycker annorlunda. Tycker att det är fult med blommiga byxor parat med rutig kavaj. Det är fel. 5) Inledningen. Hur det svajjar fram och tillbaka, mullrar igång. 6) Kanske hundra till men sätter punkt nu för att inte bli för långrandig.

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,