Ni som har följt den här bloggen ett tag undrar kanske vad vi håller på med egentligen. Var är alla spazziga inlägg om idoler vi sett irl, desperata beskrivningar av köande och nojjor runt hur vi ska reagera på att idoler kanske sett oss i ett publikhav?

Avsaknaden har en enkel anledning: vi har fram tills igår (då vi såg Key och Kahi i Bonnie and Clyde ♥) inte sett några idoler fast vi har varit i Seoul i över en månad. Det handlar inte om att vi har tröttnat på k-pop utan mer om prioriteringar. Att leva som aktiv fangirl i Seoul tar oändliga mängder tid, tålamod och kraft. När vi var här första gångerna hade vi svårt att inte låta hela livet kretsa runt just det och den här gången vill vi hinna utforska andra delar. Vi ska inte leva ett helt k-poplöst liv men har lovat varandra att inte spendera dagarna framför våra datorer för att luska ut var olika evenemang ska äga rum, inte låta våra liv och humör kretsa runt biljetter eller köande.

Det lagoma förhållningssättet har fungerat oväntat bra, fram tills att Exo-biljetterna släpptes det vill säga. Då kände jag hur det drog till i magen av längtan, en bekant krypande oro i kroppen gjorde att jag inte kunde fokusera på annat. Jag har aldrig sett Exo live, skulle väldigt gärna göra det och plötsligt var det JÄTTEVIKTIGT. Det krävdes en kraftansträngning för att stänga av den. En kväll satt jag med svettiga händer framför datorn och uppdaterade Twitter för att vara först på de få andrahandsbiljetterna som cirkulerade. Sen bestämde jag mig kallt för att strunta i det och gå ut i den ljumma vårnatten istället. Och det gick. DET GICK (Exo är ändå inte min första k-popförälskelse, hade det varit TVXQ/JYJ misstänker jag att det hade varit mer komplext). Det var så vackert ute att det efter ett tag inte kändes lika viktigt och stressklumpen förvandlades till nyfikenhet över andra saker.

Efter upplevelsen är jag ännu säkrare på att lagom är rätt beslut av oss. 

/Johanna