Seoul är sig likt men ändå inte, det är en stad där känslan av omvandling och förändring finns överallt, platser byggs om, matställen stängs och nya öppnar. Ställen vi brukade besöka finns inte länge. Där det brukade ligga ett stort populärt pajeon-ställe är det nu en byggarbetsplats. 

Det är precis som jag minns det.

Jag hyr ett litet slitet men väldigt charmigt rum där tapeter med olika mönster täcker alla väggar, inklusive dörr och tak. Det ligger i ett tvåvåningshus i tegel nära Ewha Womans University. Jag bor på övervåningen tillsammans med två utbytesstudenter och på undervåningen bor en koreansk familj. (Elin bor i ett liknande rum några hundra meter bort.) I huset bredvid mitt tittar någon på dramaserier på hög volym om kvällarna, ljudet av smäktande musik och dramatiska dialoger på koreanska smyger sig in i mitt rum. Huset ligger högt upp på en kulle i ett område som är fullt av liknande tegelhus, de står vägg i vägg utan trädgårdar men med mängder av blomkrukor utanför. Småvägar och branta trappor slingrar sig mellan dem. Mellan husen ekar också äldre damer och herrars diskussioner om dagarna och kvällarna från olika små hängställen. Från min takterass kan man se hur Seoul breder ut sig åt olika håll. 

Precis när jag konstaterat att det här (trots att det är iskallt på toaletten och man måste gå ut i det lilla köket där jag slår huvudet i taket för att tvätta händerna) är det finaste jag bott i Seoul fick jag veta av min hyresvärd att mitt hus och många fler inom några år ska rivas. Det ska jämnas med marken och lämna plats för nya moderna lägenheter. De boende väntar på slutgiltigt besked om datum och hur stor area som ska bort. Huset jag bor i och de runtomkring ska dock med säkerhet bort.

Jag borde ha anat det. Det är inte bra att skaffa sig favoritställen i Seoul. Eller, gör man det måste man vara beredd på att de med största sannolikhet inte kommer att finnas kvar länge till. Det gäller liksom att leva i nuet. Som utomstående verkar den snabba förändringen så dramatisk, ibland närmast destruktiv. Jag undrar naivt vad som kommer att hända med alla som bor här, de äldre som varje dag går upp för de branta trapporna, ägarna till alla små butiker och katterna som stryker runt tegelhusen. Jag hoppas att det finns ett bra svar som jag inte känner till och att längtan efter nya fräscha byggnader inte tränger bort dem som har sina hem här.

/Johanna