Solidaritet

Som tonåring brukade jag diskutera politik med min morfar. Vi stod egentligen på samma sida men hittade alltid saker att bråka om. Morfar tyckte till exempel att ordet solidaritet var ett av våra viktigaste ord, jag att det var töntigt och omodernt. Han sa att det var av solidaritet man började bygga en välfärd för alla i Sverige, jag att det kanske stämde men att vi behövde nya ord som förklarade varför välfärd var viktigt. Jag tyckte att solidaritet var en gammal urvattnad klyscha som jag inte förstod innebörden av, han att samhället behövde hitta tillbaka till det solidariska tankesättet. Vi kunde hålla på så, fram och tillbaka i evigheter.

På senaste tiden har jag tänkt på det igen och misstänker att jag nog inte riktigt lyssnade på vad morfar egentligen menade och menar med solidaritet.

gulaband 2

Den 16 april sjönk färjan Sewol på väg mot Jeju utanför Sydkorea. I skrivande stund har närmare 200 personer, de flesta av dem tonåringar, bekräftats döda. Jag har läst metervis om händelseförloppet och jag är inte ensam, min Facebook-feed svämmar över av länkar till analyser och anklagelser om vems fel det var. Jag kände ingen som var ombord på båten och vet inte vad jag ska tänka om alla teorier men känner mig oerhört berörd av händelsen.

Dagen efter att Sewol sjönk var jag på väg att instagramma en bild från nattshopping i Dongdaemun men hindrade mig när jag insåg att det dimmiga ljuset och vinkeln på bilden gjorde att det nya designhuset lite såg ut som den sjunkna färjan. Efter det dröjde det närmare två veckor innan jag och Elin instagrammade eller bloggade igen. I fandomet anses det också, liksom i Sydkorea överlag, lämpligt att ligga lågt. De flesta k-popbloggar har fokuserat på mantrat #prayforkorea, gula band eller inställda comebacks och tv-program.

Samtidigt vet vi alla att det alla andra dagar, varje minut, året runt också händer fruktansvärda saker. Massakrer eller svält brukar vanligtvis inte hindra oss från att twittra glada bilder eller berätta om våra underbara liv. Människor mördas, svälter ihjäl och hålls fängslade i till exempel Nordkorea varje dag (om vi ska ta ett exempel som ligger nära Sydkorea) men #prayforkorea handlar inte om nordsidan. Det kan också gå flera dagar i Seoul utan att jag tänker på hur nära en humanitär katastrof jag befinner mig. 

dongdaemun

När tsunamin inträffade 2004 var det viktigt för många svenskar att pengar de skänkte efter katastrofen gick till svenskarna på plats. Alternativt skickade de pengar till områden i Thailand där de hade varit på semester. Då mådde jag illa och skämdes över deras beteende (exempelvis Sumatra var i desperat behov av hjälp och fokus på svenskarna kändes närmast nationalistiskt) men egentligen är det precis som jag själv och många andra k-popfans reagerar nu. Vi tänker mycket på det sjunkna skeppet men mindre på situationen i Nordkorea, eller för den delen, situationen i Centralafrikanska republiken, Sydsudan eller Demokratiska republiken Kongo.

Det är egentligen inte konstigt, den mänskliga hjärnan kan omöjligt ta in allt lidande i världen och därför fokuserar vi vårt medlidande på händelser som känns nära. Ungdomarna på båten känns nära mig, de är människor som jag skulle kunnat ha köat med inför musikprogram, de kanske har varit del av samma publikhav som jag, suttit på samma fik, jag kan få en bild av hur de såg ut och pratade. Jag skulle själv kunna ta en båt till Jeju, det skulle många i högteknologiska länder kunna göra men att försättas i Demokratiska republiken Kongo, antagligen världens absolut fattigaste land, känns oändligt långt från min verklighet, den situationen kan jag omöjligt visualisera. Det var samma sak med svenskarnas behov av att hjälpa svenskar under tsunamin. Vi vill ge pengar till människor och platser som vi kan se framför oss eftersom förödelsen där delvis blir greppbar.

Det går naturligtvis inte att jämföra och rangordna olika typer av lidande och katastrofer. Samtidigt är det något oroväckande med vår begränsade uppfattningsförmåga, att vi bara vill hjälpa dem vars lidande vi kan förstå. I längden får det oerhörda konsekvenser. Det gör att rika människor berörs mest av fruktansvärda händelser i rika länder och om svenskar ska hjälpa människor som svälter behöver vi ett fadderbarn för att få lidandet visualiserat. Och det är här jag plötsligt har börjat förstå vad morfar menade. I mitt huvud hör jag hans brandtal om solidaritet och förstår hans besvikelse när jag redan för tio år sedan pratade om att det var omodernt. 

Idag pratar människor hellre om sin välgörenhet än solidaritet och använder utan att blinka just ordet välgörenhet. För mig har alltid välgörenhet låtit illa, det får mig att tänka på en beroenderelation mellan den som hjälper och den som blir hjälpt. Välgörenhet handlar om organisationer som fokuserar på individer istället för strukturer för att väcka människors sympatier. De motverkar inte klyftorna mellan olika delar av världen utan bidrar till att relationen mellan den som hjälper och blir hjälpt är fortsatt hierarkisk. 

Hur gammalmodigt och urvattnat solidaritet än låter är det ett av få ord som finns för att beskriva något annat, något större. Solidaritet handlar inte om att bara hjälpa dem vi kan identifiera oss med, den vars situation vi bitvis kan förstå och därför sympatisera med. Solidaritet handlar inte om att priviligerade ger pengar till dem som inte har i form av välgörenhet. Solidaritet är ett kollektivt ansvar för varandra, en idé om att alla människor i världen hör ihop och i längden mår bättre av att dela på jordens resurser. Solidaritet är ett ord som tar vid där våra hjärnor inte kan föreställa oss längre, ett ord som skulle kunna hjälpa oss att förändra världen, men som blivit omodernt.

head

Ofta är det först när man försöker förklara vad som händer i sitt eget land för någon som kommer från en annan kontext man inser saker, precis som att det är först när man jämför sitt eget beteende med andras som man får syn på sig själv (jag, k-popfans, svenskar vid tsunamin). På senaste tiden har jag pratat en del politik med människor som inte kommer från Sverige och då hör jag plötsligt vad jag säger, det är som om morfar satt i mitt huvud och dikterade orden. /Johanna

Advertisements
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Solidaritet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s