För enkelhetens skull (och för att vi båda vill skriva om det ^^) har vi valt att göra varsin del om Bonnie & Clyde, musikalen med vårt nya otp Kahi och Key. Vi har även lagt några korta tips om hur man kan gå tillväga för att gå på musikal i Seoul i slutet av inlägget! 

Elin: 

Vi har som sagt inte fokuserat så mycket på k-pop och idoler den här gången. Seoul behövde få plats på ett annat sätt. Visst har andra delar av staden fått det tidigare också, vi har ju ändå varit här mer än sju månader sammanlagt. Skillnaden är, precis som Johanna skrev i tidigare inlägg, känslan i kroppen. Att slippa det där konstanta nervösa molandet i magen. Den här gången känner jag mig ganska nöjd. Visst skulle det vara sjukt kul att se SHINee framföra Dream Girl och Everybody men det skulle liksom mer vara en bonus än ett måste. Jag skulle inte ramla ihop på golvet av förtvivlan om jag såg att de gjort det någonstans där jag kunde ha varit men inte var. Om inget spektakulärt händer tänker jag därför bara satsa på k-poptillfällen som kräver mindre kraft och förberedelse. Som exempelvis att gå på musikal där biljetterna enkelt kan köpas via Interparks globala del. Som vi exempelvis gjorde i fredags.

Valet av musikal var strategiskt. Jag har velat se Bonnie & Clyde sedan jag såg bilderna på en halvnaken Key grovhånglandes med en äldre tjej i en säng cirkulera på Tumblr för första gången. Eller, jag har velat se Bonnie & Clyde med just Key i huvudrollen så klart. Efter att ha kollat schemat på hemsidan och insett att fredagen 2 maj var enda chansen för oss att se honom göra hångelscenerna tillsammans med en annan idol, After Schools forna ledare Kahi, var även datumet strategiskt. (De kommer att göra musikalen tillsammans vid några få tillfällen till men då kommer vi att vara i Tokyo. 😀 Vi har fått bidrag från Sveriges Författarfond för möjligheten att åka och träffa några forskare och mediestudenter där. Förberedelser inför framtiden kan man säga. Vi åker en kort sväng i nästa vecka. Hurra!)

Det här är andra gången jag ser Key i en musikal. Första gången var våren 2012 och då spelade han också en bov, Frank i Catch me if you can. Det var en ganska snäll musikal. Lite småfiffel, pangpang och en blyg puss. Bonnie & Clyde var något helt annat. Det var blod, mord, galenskap och hångel. Alltså, HÅNGEL. Inte något sådant prytt stängt muntryckandes som det är k-dramaserier. Det var passionerade öppna munnar, tafsande, lättklätt och förspel gång på gång på gång. Om Catch me if you can påminde om k-drama var Bonnie & Clyde mer åt filmhållet (koreanska filmer är ju sällan svältfödda på explicit sex och övervåld).

Jag blev faktiskt småchockad över att musikalen var så grov (och endast med 13 års åldersgräns). Framför allt i förhållande till hur många idoler det är som delar på rollen som Clyde och allra mest på grund av en scen där det antyddes att Clyde utnyttjades sexuellt när han satt i fängelse. Detta är scenen: En man gör en väldigt tydlig sug-av-mig-nu-gest och Clyde (Key) svarar med att slå ihjäl honom med ett järnrör (med höga ljudeffekter). O_____O.

Chocken kom nog allra mest på grund av Sydkoreas inställning till homosexualitet och samkönat sex. Övergrepp i fängelser och under militärtjänstgöring är något man vet sker men ändå sällan erkänner händer. Istället blundas det, förnekas. Jag vet inte om det på något sätt blir enklare att rättfärdiga om man kan skylla på ett manus direkt överfört från en amerikansk kontext. Kanske. Samtidigt hade man så himla lätt kunnat plocka bort scenen, bara misshandlat Clyde (som de också mycket grovt gör). Faktumet att man valde behålla scenen i kombination med idoltätheten i casten gör det extremt spännande.

Okej. Key då. Key var perfekt i rollen. Perfekt. Först och främst uppmärksammas det alldeles för sällan hur bra han sjunger. Det blir verkligen tydligt vilken fin röst han har när han slipper omringas av en grupp där två stycken andra har övermänskliga röster (hehe /mvh jongyu-biased) och tre stycken (syftar ej på Minho nu) är bättre än honom på att dansa och hålla ren ton samtidigt. Här fick Key skina själv och var så himla bra. Och utstrålningen. Sist jag såg honom i en musikal kändes han lite som ett barn som försökte spela vuxen. Så kändes det inte nu. Nu VAR han vuxen, förde sig världsvant som en fager och charmerande om än aningen för impulsiv ung man. STJÄRNA. Otroligt närvarande. Fattar inte hur det är möjligt att han levt sig in i den här huvudrollen samtidigt som han promotat (som Toheart) och är på världsturné med en flera timmar lång SHINee World-show. Säg en svensk stjärna som skulle klara det. Just det. PERFEKT var han. Men inte lika perfekt som Kahi. 

Ska inte gå in på något längre om Kahi (Johanna gör det längre ner). Och, det är aningen orättvist också att jämföra en person som kan lägga stora delar av sin tid på en roll och en som uppenbarligen aldrig sover MEN vill ändå snabbt bara lägga in någon till mening innan Johanna tar över. KEMIN. Så himla glad över att vi valde att gå vid ett tillfälle när de spelade mot varandra. Gnistor och allt det där. 10/10.

Johanna: 

Precis som Elin hade jag sett de i k-popsammanhang vågade bilderna och gifsen som cirkulerar på en hånglande Key. Hans partner på bilderna är en sångerska och skådespelerska som jag inte har mycket relation till, Oh Yeon Seo. I fredags var hans motspelare i musikalen Bonnie & Clyde dock någon som jag har mer relation till, Kahi. Hon har släppt briljanta sololåtar som Come Back You Bad Boy, är före detta ledare för After School, född 1980 och har innan sin egen idolkarriär jobbat som dansare på SM Entertainment och danslärare för bland annat Son Dambi. Hon har dessutom med största sannolikhet haft ett långt förhållande med Yoochun när de båda jobbade på SM (som gammal Cassie är detaljen relevant). 

På pappret lät briljant fierca Key (född 1991) och Kahi som en episk pairing. Jag var dock försiktig med att förvänta mig för mycket då jag sett Kahi live en gång tidigare, den gången med After School på musikprogram. Då hade jag väntat mig att bli golvad av hennes pondus men blev istället besviken och förvånad. Jag hade förväntat mig en star quality deluxe men under uppträdandet såg jag i princip bara Uee, Kahi upplevde jag som avstängd och stel. Mina förväntningar var därför inte skyhöga, det skulle bli lite spännande att se henne, men jag såg i ärlighetens namn mest fram emot Key. Så fort hon började sjunga på scenen ångrade jag mig. Nej, ärligt talat så fort hon visade sig. Kahi var en perfekt Bonnie, hennes pondus var överallt. Och hon sjöng så himla bra. Jag ville bara att hon skulle sjunga hela tiden. När de andra för mig okända musikalartisterna tog i under de smäktande partierna skar det sig lite då och då i mina öron men när hon sjöng ville jag typ gråta för att det var så känslosamt och välavvägt. Hon måste haft en dålig dag sist. Och i kombination med Key blev hon ännu bättre, som Elin skrev: Gnistor och allt det där. 10/10.

Jag hade inte heller trots alla vågade bilder fattat hur mycket fokus det är på sex i Bonnie & Clyde eller kanske framför allt hur mycket den handlar och behandlar olika genusroller. Clyde är på många sätt en maskulin och våldsromantiserande karaktär, redan i barnskådespelarversionen springer han kavat runt och skjuter med gevär medan Bonnie fokuserar på att åma sig och se bra ut. Men i Kahi/Key-tappning händer något annat och mer, Key åmar sig lika mycket som Kahi, medveten om sitt utseende, och båda tar plats på scenen på samma villkor. I manus är också dynamiken långt ifrån tydligt normativ. När Clyde i ett gräl slår till Bonnie slår hon tillbaka ännu hårdare. I hångelscenerna är de lika intresserade av att ta på varandra. 

En bit in i musikalen händer också något för mig oväntat (som Elin skrev, det var 13-årsgräns, fler idoler än Key spelar den här rollen och det är Sydkorea). När Clyde fängslas blir han utsatt för någon typ av sexuellt utnyttjad av en annan man. Hur grovt förblir lite oklart men i vilket fall. Inom maskulinitetsforskning beskriver man ofta just sexuella övergrepp av en annan man som det tydligaste sättet för en man att få sin maskulinitet bruten. En man som blivit en annan mans sexuella njutning reduceras till en feminin man, närmare en kvinna, och lägre ner på skalan. Efter att Clyde lyckas döda sin förövare och fly från fängelset fortsätter han med sitt maskulina leverne, skjuter ner folk och ligger med Bonnie. Men den korta sexuella incident blir i min analys och minne av musikalen så mycket mer än en liten detalj. Den blir en ytterligare aspekt av den komplexa dynamiken i karaktärerna och genusrollerna i romansen mellan Bonnie & Clyde, eller i det här fallet även Kahi och Key.

(Den enda gifen vi hittat på dem tillsammans = vår typ bästa gif någonsin)

Att gå på musikal i Seoul: är något vi verkligen rekommenderar! Ofta är det ett av de enklare eventen att få biljetter till som utländskt fan (om man inte får för sig att se typ Junsu spela Döden det vill säga). Har man tur säljs biljetter via Interpark Global, sidan är på engelska och Visa och Mastercard m fl. kort fungerar. Till musikalen vi gick på räckte det med att ta med bokningsnummer för att lätt kunna hämta ut biljetter i biljettlucka på spelplatsen en halvtimme innan show. Det är dock ganska dyrt, Bonnie & Clyde-biljetterna kostade mellan 350-900 SEK. Vi köpte de billigaste, på första balkong. Hade vi köpt de dyrare hade vi kunnat ha Key en decimeter ifrån oss eftersom han sprang ut och spexade i publiken i VIP-sektionerna… Ett tips är att läsa in sig på musikalens story innan. Allt är på koreanska så är man inte jätteskilled på det kan det vara roligt att känna till berättelsen och kunna hänga med i handlingen någorlunda.