Hoppas allt är bra med er!? Med mig är det bara bra även om det var länge sedan jag bloggade. Min frånvaro handlar inte som den brukade om stress och tidsbrist. Nej, jag jobbar inte längre dygnet runt med att skriva en bok, extrajobb och diverse allt. Jag jobbar nog som en normalsvensk, lite mer än 8 timmar om dagen och sedan nyår har jag haft flera lediga helger då jag kunnat göra precis vad jag vill.

Min brist på blogginlägg handlar inte heller om att jag tröttnat på k-pop och sydkoreansk populärkultur. Det är snarare tvärtom, eftersom jag har mer tid än tidigare har jag spenderat mer tid på k-pop.

Jag har sett hela Exo’s Showtime och läst så mycket Exo-fanfic att jag kan konstatera att jag sedan DBSK5 inte hittat ett så uppslukande och bra fanfic-fandom. Även om jag inte tycker att Exo har den där magiska pojkbandskemin, de är inget ot12 för mig, är jag väldigt fascinerad. Exo känns som en skolklass där jag tillsammans med olika författare får fundera och fantisera runt vem som är den elaka mobbaren och vilka som är förälskade i varandra. Själv har jag genom bra fanfic hunnit förälska mig i kaisoo, kairis, kaiyeol och krisyeol (i den ordningen ungefär).

Jag har också förväntansfullt bänkat mig framför datorn så fort det har kommit nya avsnitt av My Love From Another Star (bästa k-dramat på evigheter). Dessutom har jag sett hela Mnet och YGs välproducerade reality-såpa Who is Next?, med spänning följt Winner TV och är helt säker på att Taehyun kommer bli en av nästa generations riktigt stora flickidoler. 

Jag har fortsatt följa VIXX (de är så beroendeframkallande) samtidigt som jag också följt vad som händer på scenen överlag. Jag jublade när Rain kom tillbaka från militären (snyggare än någonsin) med låtar som 30 Sexy och den episka duetten med Hyuna. Jag har också funderat runt saker som vad det kan betyda att både Girls’ Generations och 2NE1s senaste musikvideor, trots i övrigt väldigt olika uttryck, utspelar sig i en lätt futuristisk labb/sjukhusmiljö.

Jag har skämts och svurit över Changmin och Yunhos i mina öron pinsamt dåliga Something men ändå inte kunnat låta bli att spela musikvideon på repeat, utan ljud, för att höja tittarstatistiken och visa att Cassiopeia fortfarande är mäktiga (efter Spellbound fick det dock vara nog då jag på allvar förstod att mitt och andras stöd bidragit till att SM antog att vi gillar gubbig swingstil). De senaste dagarna har jag glatts åt 4minutes comeback och spelat Orange Caramels Catallena på repeat MED LJUD! (SÅ BRUTALT BRA!) 

Att jag inte bloggat betyder inte heller att jag tröttnat på text, det kliar i fingrar och huvud, men inget av de ovanstående ämnena har lockat mig till långa analyser eller gjort mig så glad eller arg att jag måste uttrycka det här. Varför har jag svårt att sätta fingret på men lite känns det som om jag inte vet hur jag ska skriva om k-pop längre. Det kan handla om att jag skrivit så mycket om ämnet att jag inte vet vad jag ska säga utan att upprepa mig men jag är inte säker, misstänker snarare att det handlar om det där med tolkningsföreträde. Jag har inte vetat hur jag ska angripa ämnen och känna mig bekväm i min roll.

När jag började skriva om och diskutera k-pop tänkte jag mycket på hur problematiskt det var att tolka och kritisera något på andra sidan jorden. Jag kände att jag trevade runt något som jag omöjligt kunde förstå. Sen blev det just det intressanta med k-pop, det som gjorde mig besatt. K-popfans runt hela världen sitter och analyserar utifrån sina bakgrunder, liksom klistrar våra egna kulturer och analyser på det sydkoreanska och gör det till en komplex mix av tankar. Det är det som gör hela fenomenet mångbottnat och oändligt intressant. Principen om att k-pop är miljoner olika saker, en mix av tankar, använde jag också när jag funderade runt min egen position, den gjorde det okej att använda sig av k-pop som svensk trettioårig feminist, konstnär och författare.

Problemet kvarstår också, må hända på ett lite annorlunda sätt, när jag skriver om svenska fenomen. Att använda sig av språk är alltid att ge sig själv tolkningsföreträde, man förklarar eller informerar andra utifrån upplevelser eller fakta man själv samlat på sig. Saker som händer i Sverige upplever jag säkerligen annorlunda än många andra svenskar på grund av min backgrund (typ vit medelklass med stort kulturintresse, vilkas åsikter det redan finns ett överflöd av i det offentliga).

Och kanske handlar min osäkerhet inför bloggandet mer om själva skrivandet i sig. Jag har behövt en paus för att fundera runt varför jag vill ge mig själv plats att berätta om saker. Något självklart svar har jag dock inte hittat annat än att det kan vara hälsosamt att fundera runt frågan, men att det också är problematiskt att hela tiden leta ursäkter. (De blir sällan bra eller relevanta och handlar kanske mest om att man själv ska slippa dåligt samvete för platsen man tar eller saker man gillar.)

Jag gillar att skriva och jag gillar k-pop. Men framför allt gillar jag det internationella fandomet, utrymmet som uppstår mellan olika kulturer och individer, i tolkningar och fantasier vi skapar tillsammans.

Det kan med andra ord vara dags att börja blogga igen.

Vi hörs!
/Johanna