Ibland känns det som om jag ska börja gråta när det kommer över mig. Det drar och sliter i bröstet likt ett starkt abstinensbesvär som bara blir värre och värre ju närmare det efterlängtade kommer: staden som aldrig sover, Seoul. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt men en sak är säker JAG SAKNAR DEN.

Det startade för många år sedan med k-pop men min saknad handlar inte längre om k-pop, det handlar om en plats. K-pop är något som jag har förälskat mig i och som är ständigt närvarande i mitt liv men det enda jag behöver för att fylla behovet är en dator och Internet. Det jag saknar är något annat. Det jag saknar är väldigt specifikt och samtidigt ospecifikt. Det handlar om hur det känns att gå på gatorna, i bergsområdena mitt i staden eller längs Hanfloden sent på kvällarna när ljusen från höghusen blänker i det mörka vattnet. Det handlar om hur människorna klär sig, hur maten smakar och klangen i språket man pratar, men när jag försöker förklara vad kärnan i allt det där är blir det intetsägande.

Det är som andra platser jag bott på: hur beskriver man känslan av Stockholm, Malmö, New York eller Västerås? Jag skulle kunna beskriva Västerås som en trygg och samtidigt nervös industristad som längtar efter mer (i Västerås bygger befolkningen moderna bostäder med stora fönster nära Mälaren och förändrar långsamt stadsbilden och känslan) eller New York som en metropol där intryck trängs med varandra och känslan av att vad som helst kan hända hänger över de slitna gatorna (i New York får jag för mig att alla kan hitta någonstans att känna sig hemma, ingen behöver vara en exotisk främling). Men beskrivningarna skulle inte vara rättvisa alls då allting är så mycket mer komplext (i New York finns enorma klyftor mellan olika områden, det är jag med min bakgrund som inte känner utanförskap i de delar jag valt att vistas). Det jag beskriver förklarar inte heller saknaden efter bekanta lukter och vyer eller hur relevanta fysiska platser kan vara i livet.

Och när jag ska beskriva Seoul blir det ännu svårare, jag kan inte hitta några formuleringar alls utan kvar blir bara en stark känsla. Om jag vill vara storslagen kanske jag skulle kunna kalla Seoul MITT LIVS (komplexa) KÄRLEK, men det var egentligen inte alls det jag ville säga. Den mycket subjektiva känslan säger egentligen ingenting alls om staden och jag ville ju förklara för er.

Varför framkallar Seoul kärlekskänslor hos mig?

VAD ÄR DET MED SEOUL?

Jag vet inte, men jag kan inte vänta tills vi landar./Johanna