Elin: Man behövde inte scrolla långt ner på den här bloggen för att räkna ut vilken låt som skulle komma etta i år. Ringa Linga kom precis när den skulle, exakt rätt tidpunkt, var precis vad jag behövde. Den tillförde det där extra, band ihop året redan i november. Det Sori och Dual Life startat i januari, som hann löpa en period och sedan blekna, plockades upp igen. Det var som om Taeyang påminde mig om varför jag föll för k-popscenen en gång i tiden, hela världen som öppnande sig och bjöd på mer och mer. Jag hade hunnit blivit bortskämd på det. Eller utbränd. Eller bortskämd och utbränd. I Ringa Linga sjunger Taeyang precis på det sättet och till den musiken jag vill förknippa honom med. Det återhållsamt storslagna. Invirade och snyggt insmugna banaliteter. Inget som slår mig direkt i ansiktet, i alla fall inte på fel sätt. Piano och ett försiktigt men samtidigt bombsäkert, liksom tryggt, framförande av orden. Vi pratar ofta om k-popscenen som nytänkande, hur den är experimentell, vågar blanda och drar saker till sin spets. I år handlade det mindre om explosioner. Inga k-pistar som sköt sönder glasrutor, inga tömda färgburkar. Det var ett år då de avancerade koncepten fick stå åt sidan för möjligheter. Som exempelvis ett gäng dansare i nakna rum, på en parkering, strålkastare från mindre dyra bilar, gravallvarliga ansiktsuttryck. Och framför allt en röst och låt fylld av darrande känslor som bara nästan hörs i stavelserna. 2013s topp tre är fyllt av ödesmättade löften som jag tänker försöka ta vara på.

Johanna: Jag brukar inte prata om det så ofta, tror knappt ens att jag nämnt det här på bloggen, men i början av min k-popbesatthet var Taeyang väldigt viktig. Jag är svag för krämig r&b och Taeyang gjorde den dessutom i kombination med två saker som för mig blivit synonymt med k-pop: briljanta koreografier och genomtänkta koncept. Only Look At Me, Prayer, Wedding Dress…. Sedan någonstans hände något och jag slutade att imponeras, men jag har hela tiden på något sätt saknat honom och det han tillförde på scenen. Nu är han tillbaka som soloartist och den här gången är känslan där igen, jag är så imponerad att jag inte vet vad jag ska skriva. Ringa Linga är skapad av G-Dragon och Shockbit och jag är så ofantligt glad att just Taeyang fått framföra den. Allting med det här är liksom perfekt: Den storslagna ödesmättade inledningen, de olika nivåerna i Taeyangs röst från känslosamt till robotlikt malande, Parris Goebels briljanta koreografi och dansarna. Låtens uppbyggnad känns lite som om den manade till något, ett ödesdigert politiskt budskap, men som jag har förstått det handlar den mest om att festa. Men kanske behöver det inte vara en motsägelse. ”It’s our party we can do what we want to” sjunger Taeyang med darrande röst och refererar till en annan av årets bästa, Miley Cyrus. För första gången sedan vi startade med årslistor har jag och Elin samma etta. Det skulle kunna betyda att den här verkligen är årets bästa låt:

Elin och Johanna: Vi vill också passa på att tacka för i år. Bloggandet har ju gått på halvfart men det på grund av att allt skrivande var tvunget att fokuseras på en annan sak: boken om k-pop. Eller framför allt, boken om privilegiet att få tillhöra ett fandom. Det är viktigt för oss. Boken handlar om k-pop men framför allt om fankulturen, en berättelse som det inte går att söka sig till på internet, som måste ha upplevts och delats med andra. Tänk att vi faktiskt publicerade den, att det inte bara blev flera år av prat om den, utan en faktisk bok. Alla ni som mejlat, kommit fram och pratat med oss, reagerat och gett respons på Loverholic robotronic: vi hoppas ni förstår hur otroligt mycket det betyder och hur glada vi blir av det.