Johanna: När den här låten läckte var det många k-popfans som trodde att den var ett skämt. ”LOL” ropade de ”Vad håller SM på med?” ”ÄR DET HÄR PÅ RIKTIGT?!” ”Har de själva läckt den för att testa vad som funkar på oss?” Strax spred sig också en annan i mina öron mindre rolig (men ganska One Direction-inspirerad) låt från samma grupp, vilket inte direkt skingrade spekulationerna om SM Entertainments marknadsföringsstrategier. Redan vid den här tidpunkten blev jag besatt, kunde inte låta bli att skuldmedvetet ladda ner den knastriga mindre välproducerad läckta versionen, och önskade innerligt att fans reaktion på den inte skulle leda till att SM gav upp tanken på tolv ylande pojkbandsmedlemmar. Det var ju bara så brutalt bra! Mina önskningar slog in, efter bland annat en av de pinsammaste men även roligaste teaserna någonsin, släpptes Exos Wolf. Och den levde upp till alla mina förväntningar. En SM-låt när det låter som bäst, full av olika vändningar och nivåer, Tony Testa-koreografi, vackra pojkbandsmedlemmar och allmän briljans. Många andra har också insett hur bra koncept det här är, det är helt enkelt Exos år och jag är stolt över att ha med två av deras låtar på min topp 15 lista. Min nummer 2 är Elins nummer 5. Den här gången tar vi det live! Episkt ylande pojkband:

Låtar jag gärna haft med på listan men som inte uppfyllde kraven var först och främst f(x) Airplane. Att den inte släpptes som singel är skandal med tanke på hur många som pratar om dess briljans. Men också med tanke på platsen SHINee och Exo fått ta (med det inte sagt att det är oförtjänt se ovan och under men) det skulle det vara fint om f(x) åtminstone fått promota två låtar. Om Airplane släppts som singel skulle den varit högt upp på min G.R.8. Även Jaejoongs Alone och/eller Paradise hade varit med om de släppts som singlar. Paradise är min favoritbeskrivning av desperat bekräftelsebehov vid förälskelse, så pinsam och hjärtskärande samtidigt. (Jaejoong är bäst när han skriver text och musik själv.)

Elin: Jag vet att den här låten är långt ifrån många Shawols favorit. Till och med SHINee-medlemmar har uttalat sig om att den arrangerades sönder. Desto viktigare då att den för mig steg upp och blev regelbrytande (första gången jag har med två låtar med samma grupp i topp 15). Jag gillar att den blev för mycket. För mig osar den undergång. Det borde ju inte vara bra men det är något som är oerhört kittlande med det ödesmättade. Everybody är sinnessjukt ödesmättad. Det är något med hur de växlar mellan att dansa som uppskruvade leksaker, stela tennsoldater, divor med händerna i sidorna och som en gigantisk mekanisk väderkvarn. Hur man inte ens behöver ha videon framför sig för att se det. Det hörs i låten när armarna vevar, när de marscherar, springer i luften, kaxigt böjer sig framåt, stapplande imiterar Girls’ Generations ikoniska Gee-steg. Musikslingorna som kryper fram och drar sig tillbaka. Klichéartade blippljud, den numera etablerade k-popvarianten av dubstep, eller ursäkta, det som kanske kommer bli en etablerad k-poptake på complextro. Hur de vågar gå mot normen och inte lägga in ett obligatoriskt prat/rap-element. Everybody fick mig att sätta mitt hånfulla skratt om en av årets trender i halsen: den monotona upprepande refrängen (har på allvar räknat hur många gånger MBLAQ sjunger Smoky Girl och Wonder Boyz Tarzan och skrockat). Tji fick jag. Precis som Dual Life lovar Everybody något. Jag vet inte exakt vad det är men i det här fallet tror jag faktiskt inte att det handlar om mig. Det handlar om SHINee. Något kommer att hända. Jag vet inte riktigt vad, men det kommer vara revolutionerande. 

Låtar jag gärna haft med på listan men som diskvalificerades är: Symptoms. Jag är inte ensam om att tjura över att den här inte fått någon video, vi är många som har knutit nävarna över detta. Vi får nöja oss med live, vilket i för sig kanske är bättre. Light Me Up. Hade de släppt den här som singel hade de varit topp 5. Starkaste minnet från konserten nästan. Niliria. Inte lika episkt som jag hoppats men ändå extremt bra. G-Dragon/Missy Elliott/koreansk traditionell musik liksom. Viktigast av allt: G-Dragon rappar på koreanska. Och live. Airplane. Hederlig rakt-på-sak-hipster-elektro-pop. Fruktansvärt bra sådan.