Gnäll 2013

Elin: Det finns en hel del att gnälla på i år faktiskt. De (få) gånger jag bloggat har jag, på gott och ont, varit ganska duktig på det, som till exempel här. Jag står fortfarande för det där inlägget men kände att det var onödigt att ta upp igen. Dessutom var det ju dem jag hängde ut förra året med och det känns inte helt rättvist då det faktiskt är en av mina favorittjejgrupper som jag skriver alltför sällan om. Onödigt och missvisande att allt ska bli negativt då tänker jag. Därför tänker jag nu istället attackera den grupp som jag har allra närmast hjärtat, SHINee. Eller, inte SHINee så klart. Varken som grupp, idoler eller privatpersoner. Snarare den som valde att de skulle promota Why so serious? Vad i. Hur tänkte man här egentligen?

Hårdrocksgitarrer till trots är det inte så illa inledningsvis (Taemins skrik är till och med fantastiskt). Sedan kommer refrängen och därefter går det bara utför, mynnar ut i något som är så långt ifrån min smak som möjligt. :/. Himla onödigt. Deras (många) skivor i år har varit fantastiska. Inte helt genomgående kanske men ändå, hur mycket bra material som helst. Och så väljer de ut den här som titellåt. Med endast fyra medlemmar. Utan sin huvudsångare. Först hade jag tänkt ha en lång utläggning om detta, att de spelade in en video och gjorde en comeback där den skadade medlemmen totalt uteslöts, men kände sedan att det var överflödigt. I längden visade det sig spela mindre roll, det är liksom inte skälet till gnället egentligen. Jonghyun i all ära (ska för övrigt skriva en hyllning till honom inom snar framtid på grund av diverse anledningar som flertalet av er säkert redan känner till) men dels så verkar han mått bra av att få ta en paus, dels, i ärlighetens namn, känns till och med fyra medlemmar för mycket för Why so serious? Enligt mig hade de  kunnat göra om detta till ett subgruppsprojekt med bara Onew och Taemin pga deras totala dominans utstrålningsmässigt vid liveframföranden av den här. Med det inte sagt att Key och Minho är dåliga, snarare är det som om man ser på dem hur pinsamt de tycker att det är att låtsas vara zombies (även om det var en av årets trender. Här lyckades man bättre). 

Eller så hittar jag på. De kanske inte alls tycker att det här är pinsamt. De kanske är stolta över den här låten och comebacken men jag kan ändå inte låta bli att hoppas att de hellre framfört andra låtar. SM, vems briljanta idé var det att släppa Why so serious? När låtar som Evil finns med på samma skiva? Eller varför inte Sleepless night (ÅÅÅÅHHHHH!!!)? Varför inte låta dem promota en ballad istället, låta dem få visa vilka fantastiska vokalister de är (nästan) allihop? Visst, de är ju överlägsna när det kommer till att klara av att synkronisera svåra och snygga koreografier men Why so serious? är inte ens det. Eller, svår är den säkerligen men snygg kan jag inte tycka att den är. Tyvärr. Det här är en gång när bildligt och övertydligt inte fungerar för mig alls. Den känns som ett hafsjobb.

Och kläderna sedan! De som brukar vara så färgglada och/eller mycket. För mycket utan att det blir för mycket, om ni förstår hur jag menar. Liksom så smaklösa att de blir smakfulla. Men inte här. Här verkar man ha tänkt ungefär: ”Aha, SHINee, de känns som en grupp som klär i vitt, grått och KHAKIGRÖNT. Vänta lite, det är hårdrocksgitarrer, det är bäst vi slänger in lite rött matchat med svart. Det är ju tufft. Läckert.” Suck, stön och gnäll. För visst håller det här väl lägre kvalitet än annat SHINee gjort? Eller? Är det jag som är bortskämd som fått fantastiska saker serverat gång på gång? Eller har jag helt fel? Handlar det bara om att det här inte är min smak över huvud taget? Kanske. Troligtvis. Ja, så är det nog. Eller?

Johanna: I mitt liv har det inte funnits några idoler som kunnat mäta sig med Jaejoong, Changmin, Junsu, Yunho och Yoochun. Så är det bara. Nyligen firade de tio år som artister. Det har varit tio år av lycka men också av hjärta och smärta. Smärta brukar vara oundvikligt i de flesta fandom och när det gäller TVXQ5, JYJ och TVXQ2 har det handlat om saker som vänner som blir fiender, ett fanwar utan dess like när bandet splittrades, dramatiska meddelanden på Twitter, minst sagt ångestframkallande skandaler, många komplexa moraliska beslut, pressande sociala situationer där man måste visa var man står och en ständigt malande oro inför framtiden, medlemmarna och fanklubben. Nästa år kommer också med största sannolikhet att innebära en ny känslomässig karusell när många av dem (eller alla) lämnar nöjesvärlden för två års militärtjänst.

Mitt fandom är för evigt förknippat med stor dramatik men det här året har inneburit en oväntad påfrestning. Jag har inte gråtit bittra tårar utan GNÄLLT. Mina idoler har nämligen mest släppt musik som jag ogillar, och när jag inte direkt ogillar är det låtar som jag rycker på axlarna åt. Junsus Incredible är väl bra men ändå väldigt långt ifrån hans episka Tarantallegra.

Jaejoong är min bias men hans solomaterial var inte min grej, eller jag gillade typ tre låtar (de snyftiga balladerna han skrivit själv), men när det kommer till den där lätt rockiga stilen vill jag inte vara med. Jag skäms och måste erkänna att jag bara köpt hälften av låtarna på skivan WWW, kan bara inte med låtar som Butterfly och Luvholic. Jag vill krypa ner under täcket och glömma att min idol lider av en fruktansvärt dålig smak. 

JYJs reklamlåt Only One är ju egentligen mer min smak, jag skulle kunna få en fix för att den är så där fånigt peppig men den är liksom inte fånig nog eller det är något med produktionen, videon och deras FRUKTANSVÄRDA styling. Only One vill något som inte når ut. Den funkar helt enkelt inte och blir för mig hängde platt och innehållslös i luften.

Changmin och Yunho har ju i princip bara varit i Japan och av allt det som släppts där har jag lyssnat mest på Ocean. Det handlar tyvärr inte om att den är smart eller välproducerad, tvärtom. Ocean är fruktansvärt pinsamt, bland det töntigaste någonsin, men får mig att vrida mig av skräckblandad förtjusning. Jag måste kolla gång på gång och fnittra åt deras ironiska och överdrivna minspel. VEM HAR GJORT DEN DÄR DANSEN LIKSOM?

Changmin och Yunho avslutade året med en mindre rolig japansk jullåt och en minst sagt efterlängtad utannonsering om comeback i Sydkorea. Men när jag precis börjat hoppas på något episkt, typ Keep Your Head Down eller Catch Me, och fantisera runt sätt att ta mig till Seoul och musikprogram dyker den här teasern upp:

 

Jag har svårt att finna ord… Föredrar faktiskt i princip allt de släppt i Japan framför det här. Something är så långt ifrån min smak man kan komma. Den osar gubbig ”fräckhet”, swing och allmänt obehag. En rockig Jaejoong känns väldigt fint i jämförelse. När det kommer till k-popreferenser associerar jag till Kim Hyun Joongs vidriga Lycky Guy som var vår årets gnäll 2011. 

Min gnälliga slutsats? Jo, min kärlek till JYJ och TVXQ2 har överlevt mycket drama men nästa år behöver jag bli imponerad och medryckt för att inte tristessen i form av dåliga låtar och fruktansvärd styling långsamt ska kväva den. JYJs nya skiva kanske? SNÄLLA!?

Advertisements
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s