Johanna: Det finns några saker som jag gillar mer än andra: människor som använder sig av och leker med olika genusroller, pojkband, känslosam popmusik och kärlek mellan fans och idoler. Den här låten innehåller allt det: Det är män som åmar sig sexigt likt Madonna i årets bästa koreografi. Ett pojkband där medlemmarna är över 30 år, gjort sin militärtjänst och fortfarande håller ihop. En brutalt bra poplåt med inslag av vemod som handlar om en kärlek jag gärna tolkar som den mellan pojkbandet, sina fans och scenen. Shinhwa går med bestämda steg framåt i glansiga kostymer till fansens jubel: ”Every time I count 1, 2, 3”. Sedan stannar de upp och vrider sina kroppar sexigt och utmanade när refrängen exploderar: ”We live for this love”. Framför datorn sitter jag med gåshud och kämpar mot tårarna. Det är så vackert. Min nummer 4 är Elins nummer 10.

Elin: Jag gillar ju pojkband och flickidoler. Gillar dem och deras fans. Är stolt över att själv kalla mig pojkbandsfan och blir ofta förbannad när andra envist står där med sin hånande blick, förutfattade meningar och vägrar att se potential i såväl pojkband som fankultur. Som envist står kvar med sitt ”men det är ju skitmusik, hah” hängandes ur mungipan. Jag ser med ledset hjärta hur stora sidor inom k-popfandomet långsamt försöker lasa ut ordet boy band, hur de ersätter det med ”boy group”. Som om det skulle göra någon skillnad (förutom att vissa strukturer och kulturell degradering kanske inte nått det ordet i samma utsträckning, det vill säga). Åh, vad jag istället önskat att man omfamnat ordet pojkband. Fenomenet. Potentialen. Kommit över förutfattade meningar och istället för att (antingen skämmas eller) hävda att det är skitmusik framförd av snygga killar som endast är populära på grund av sina utseende sett hur otroligt bra och proffsigt det kan vara. Som i det här fallet, till exempel. Sett vilken sanslöst snygg poplåt det är, hur bra de sjunger och dansar, utstrålningen. Ursäkta mitt språk men: om man tror att ”snygga killar, endast populära på grund av sina utseenden” kan framföra den här koreografin och samtidigt sjunga fläckfritt live är man idiot. Även, plus i kanten för: 1) Att de faktiskt kaxigt sjunger om dream girls och baaaaaaby, sjunger om alla de där förutfattade meningarna med glimten i ögat samtidigt som de gör saker alla idioter bara kan drömma om att klara ens hälften av. 2) Att SM faktiskt vågade att försöka sig på en musikvideo delvis utanför ett klassiskt så kallat dansrum. 3) Tony Testas koreografi. Rekvisitan. Geni. 4) Kläderna. Jag vet att många tycker annorlunda. Tycker att det är fult med blommiga byxor parat med rutig kavaj. Det är fel. 5) Inledningen. Hur det svajjar fram och tillbaka, mullrar igång. 6) Kanske hundra till men sätter punkt nu för att inte bli för långrandig.