Elin: Varje år har sin sockerchock, minst en. Oftast är det så klart flera men i år är det framför allt en för mig. Infinite har släppt flera bra låtar i år, det var nära att de fick med en till låt på min topp 15 (och då pratar jag inte om subgruppen Infinite Hs Special Girl. Att jag har så otroligt många lyssningar på den är aningen oförklarligt. Förstår inte riktigt när de minst 70 tillfällena har varit). Anledningen till att jag tycker att just den här är bäst handlar mest om vilka känslor den framkallar: glädjefnatt. Att det fortfarande börjar spritta i kroppen varje gång introt drar igång (och sedan fånler jag på allvar fortfarande också varje gång refrängen kommer) talar ändå sitt tydliga språk. Jag har liksom en fäbless för två saker på k-popscenen: vemod och tramsgulligt. Ibland i kombination, oftare på var sitt håll (även om gränserna är flytande). Vemodet (som inte behöver vara direkt men någonstans i bakgrunden, gärna malandes) tar ofta över, jag gillar markant fler låtar med underliggande sorgsenhet. Antagligen är det därför jag, när jag väl gör det, därtill också fastnar för de allra tramsigaste och pastelligaste låtarna. De är färre men desto mer var och en för sig. Antagligen är det ett nödvändigt måste, något som balanserar ut allt det andra. Just den här låten, till exempel, är så bubblande av förväntan från början till slut att det räcker och blir över för hela året (Plus, alltså, detta med att det i videon är över en minut med bara gulligt poserande efter att låten är slut??? :D) 

Johanna: Jag är (liksom Elin) oerhört svag för vemodig dansmusik. Den här låten har precis det där bitterljuva upptempot som jag alltid faller för. Jag får en klump i halsen när gruppen skrikersjunger i refrängen att någon ska komma tillbaka till dem. Det är något i texten, uttrycket och det krypande mörka som får mig att tänka att låten egentligen inte handlar om en kraschad kärleksrelation (som man först kan tro). Number Nine är inte en person utan något annat, krypande och obehagligt. ”I’m addict, I’m addict, I’m addict” upprepar Hyomin gång på gång på bruten engelska. Number Nine är en underliggande oro, något dunkelt och riktigt riktigt hotfullt. T-ara lyckas med det som popmusik ska göra, och som k-pop oftare än andra genre lyckas med, att verkligen verkligen kännas.