G.R.8 nr 7

Elin: Varje år har sin sockerchock, minst en. Oftast är det så klart flera men i år är det framför allt en för mig. Infinite har släppt flera bra låtar i år, det var nära att de fick med en till låt på min topp 15 (och då pratar jag inte om subgruppen Infinite Hs Special Girl. Att jag har så otroligt många lyssningar på den är aningen oförklarligt. Förstår inte riktigt när de minst 70 tillfällena har varit). Anledningen till att jag tycker att just den här är bäst handlar mest om vilka känslor den framkallar: glädjefnatt. Att det fortfarande börjar spritta i kroppen varje gång introt drar igång (och sedan fånler jag på allvar fortfarande också varje gång refrängen kommer) talar ändå sitt tydliga språk. Jag har liksom en fäbless för två saker på k-popscenen: vemod och tramsgulligt. Ibland i kombination, oftare på var sitt håll (även om gränserna är flytande). Vemodet (som inte behöver vara direkt men någonstans i bakgrunden, gärna malandes) tar ofta över, jag gillar markant fler låtar med underliggande sorgsenhet. Antagligen är det därför jag, när jag väl gör det, därtill också fastnar för de allra tramsigaste och pastelligaste låtarna. De är färre men desto mer var och en för sig. Antagligen är det ett nödvändigt måste, något som balanserar ut allt det andra. Just den här låten, till exempel, är så bubblande av förväntan från början till slut att det räcker och blir över för hela året (Plus, alltså, detta med att det i videon är över en minut med bara gulligt poserande efter att låten är slut??? :D) 

 

Johanna: Jag är (liksom Elin) oerhört svag för vemodig dansmusik. Den här låten har precis det där bitterljuva upptempot som jag alltid faller för. Jag får en klump i halsen när gruppen skrikersjunger i refrängen att någon ska komma tillbaka till dem. Det är något i texten, uttrycket och det krypande mörka som får mig att tänka att låten egentligen inte handlar om en kraschad kärleksrelation (som man först kan tro). Number Nine är inte en person utan något annat, krypande och obehagligt. ”I’m addict, I’m addict, I’m addict” upprepar Hyomin gång på gång på bruten engelska. Number Nine är en underliggande oro, något dunkelt och riktigt riktigt hotfullt. T-ara lyckas med det som popmusik ska göra, och som k-pop oftare än andra genre lyckas med, att verkligen verkligen kännas.

Advertisements
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till G.R.8 nr 7

  1. Anonym skriver:

    Hej, er årliga nedräkning är toppen, och äntligen lite Infinite på listan. Såg dem i London i november och de var som väntat sjukt bra, värsta lyckopillret.
    K-pophälsningar
    Lovisa

    • dancingonourown skriver:

      🙂 tack och åh, jag hade också önskat att jag var där trots att jag inte nämnt dem på listan i år (än). De är verkligen så HIMLA duktiga och roliga och allt positivt! Särskilt live ♥ /Johanna

  2. Patrik_k skriver:

    T-ara yeah. De verkligen gjort sig förtjänt att få vara med på listan, jag tycker de haft ett år med många bra låtar, vilken av dem som är bäst är väl en smaksak. Starkt av dem att komma tillbaka så bra efter allt strul.

    • dancingonourown skriver:

      Ja, asså jag är ju ofta svag för T-aras låtar, gillade ju faktiskt särskilt dem som släpptes just vid turbulensen förra året, typ hela Day By Day är ju fantastiskt bra. /Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s