G.R.8 nr 8

Johanna: Någon gång för länge sedan pratade jag om att Jay Park inte kunde vara gullig och glad på scenen för att det bara blev så fel. Forcerat skuttade han runt med ett leende som mest såg ut som om han ville döda någon. Jag hade fel eller snarare: något har hänt det senaste året, han har förändrats och lärt sig den svåra konsten att vara gullig på beställning. Nu vill jag nämligen inget hellre än att se honom dansa runt med ett fånigt flirtigt leende som egentligen är alldeles för mycket. Det här låten gör mig ofantligt glad! Jag kan liksom inte låta bli att småle när jag hör den. Det känns som om jag är Jay Park i videon: töntigt förälskad och bekymmersfri. Det är inte några stora farliga känslostormar utan bubblande okomplicerat som känslan när man äntligen fick sommarlov när man var liten eller nått, klyschigt och underbart. Jag önskar att Jay Park alltid sjöng så här:

 

Elin: Om f(x) är allt jag raddade upp igår bland tjejgrupperna är After School absolut hårdast. Helt utan konkurrens skulle jag säga. First love är ett ypperligt exempel på det. Fatta att de lär sig en ny skitsvår sak till nästan varje comeback. De har steppat, spelat marschtrummor och nu då, poledance. Jag vet att det är något många höjde på ögonbrynen över, något som ansågs för mycket, för sexualiserande. (Och jag utgår då från att det är själva pålen som det syftas på, i övrigt är det knappast mer än något annat på scenen, eller inom nöjesindustrin i stort för den delen.) Och visst, man kan dra paralleller till striptease men bara om man själv väljer det. Det går bra att dra paralleller till träningsformen eller vissa typer av akrobatik också. Oavsett är det något som kräver sinnessjukt mycket muskler och träning. Man måste i princip vara en enda stark muskelorganism för att klara något som det här. Jag blev i alla fall extremt imponerad, och glad över att After School släppte ännu en låt i Schampoo-anda. Den är drömlik, snyggt repetitiv och doftar 90-tal på många olika sätt (t ex wailandet, fjant-scratchandet, ekot av röster, mansrösten som låter lite som LL Cool J som säger coola saker och nynnandet). Plus saxofonen så klart. Gillar också att det känns som om de liksom jobbar med ljusa röster, nästan viskanden, för att skapa något kraftfullt.

Advertisements
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s