Elin: Detta års totala och ihållande förälskelse. Åh. Alla andra nya eventuella ljumna känslor inför diverse pojkband strålade samman till att bara fokusera på ett enda (för mig) nytt. Obehagligt snabbt pilade de om t ex B1A4 och EXO som jag annars säkerligen kunnat försvinna bort i. De lade sig stadigt i topp fem bland favvogrupper i både musik och med charmpoäng (medaljplatserna är rejält svåra att gå om. Vet inte om det någonsin kommer kunna ändras faktiskt. Kanske). Mest har jag grävt ner mig efter den historiska konserten. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Kanske hade det varit en ännu starkare upplevelse om jag gjort det innan. Kanske. Men då vet jag heller inte om jag överlevt med tanke på hur starkt Oscarsteatern drabbade mig. Att det är just den här låten som letat sig upp på min lista över de bästa låtarna talar dock för att intresset nog bara väntat på att få slå ut. Kommer liksom ihåg hur vi satt där i soffan hemma hos Mia för snart ett år sedan (hjälp) och inte hade full koll på vilka killarna med läskiga linser var men att de var bra… Det här är k-pop- och pojkbandspop när den är som bäst. Enkelt uppbygd utan att bli tråkig, vet exakt när den ska vända och vad som ska vara kvar, snyggt användande av olika röster, lagom mycket autotune, en rapp som fyller sin funktion, en refräng som man längtar efter och en catch frase som är omöjlig att inte sjunga för sig själv i minst en timme efter att man lyssnat på den (I NEED THERAPY, LALALA THERAPY). Enda minus är håren (aningen tveksamma på vissa ställe) samt inledningen (ganska rejält tveksam även om ordvalen och dess betydelse definitivt fyller sin funktion). Om man vill kolla på musikvideon kan man göra det här. Jag föreslår dock att ni klickar på videon nedan istället.

Johanna: Det här är en grupp där de flesta, eller alla utom en (bästa Eunji), väljer att sjunga stora delar av låten med tillgjorda bebisröster. Texten handlar om kärlek, att den de sjunger till aldrig ska behöva vara ensam mer. Koreografin går ut på att de viftar förföriskt med gulligt klockade kjolar. Det är bitvis så sött att det sticker i ögon och öron men jag vill bara ha mer och mer och mer… No No No är popmusik när den är som bäst: medryckande, beroendeframkallande och inte lagom på något sätt. Därför att det är något med de där bebisrösterna och hur de används i kombination med överdrivet minspel, pastellfärger, ballonger, tårtor och tofsar i håret. Både jag och Elin brukar påpeka det lite då och då när det gäller k-pops gulliga sidor och hur många artister medvetet och pondusfyllt arbetar med dem. Det handlar om ett utforskande. I min värld är A Pink ett gäng hårda kvinnor som leker med gulliga uttryck för att säga något om samtiden.