Vilken del av världen förknippar svenskar med ord som knasig, knäpp, konstig och kuriös? Vem vill vi ska förkroppsliga det bisarra? Vilka sätter julstjärnor i sina obligatoriska hjälmar när de framför årets fånigaste dans vid granen? Vilka har androgyna stilikoner som väljer att snabelvifta i tunnelbanan i jättelika clownfötter på ett fullständigt obegripligt sätt? Landet har flest pojkband per capita och tycker därför att det är en god idé att tuffa till dem. Det här är en plats där saker ständigt flippar ur och regissörer röker på en blandning av kimchi och sockervadd.

Några gissningar? 

Det här landet är också världens ledande musikvideoland. De som producerar en video som slår rekord på Youtube med över 1,8 miljarder visningar och en annan som kniper huvudpriset på Youtubes första Music Video Awards.

Men det kan man så klart inte skriva i en svensk tidning, bara så där. Det vore ju skrämmande för gemene man att höra att det går så bra för ett annat land.

Vad man istället kan göra är att prata om hur bisarr deras kultur är, som i inledningen av den här texten. Eller varför inte jämföra med en annan plats som vi gärna betraktar som omodern när det gäller populärkultur? Det här knasiga landet producerar musik som ”låter som ett plågsamt östatsbidrag i Eurovisionsschlagern”.

En annan smart och tidigare väl beprövad taktik för att lätta upp det för den svenska läsaren, samtidigt som man släpper bomben om framgången, är annars att berätta om allt det tragiska som ligger bakom den. Slavkontrakt, ungdomar som jobbar dygnet runt eller skönhetsoperationer. Väljer man en mer positiv vinkel för att beskriva fenomenet är det så klart viktigt att påpeka att det minsann är svenska låtskrivare som står bakom det hela. ALLT ÄR EGENTLIGEN SVENSKA LÅTSKRIVARES FÖRTJÄNST!

Det var samma sak när utländska journalister skrev om det svenska popundret. Alltid skulle de prata om hur exotiska vi är eller om problem som Sverige har. Som den obehagliga rasismen till exempel. Rasismen som fortsätter att växa inte bara i form av ett ständigt skapande av den andra (som i början av den här texten), eller den kollektiva idén om att den som fått den stora äran att fly hit måste vara duktig och tacksam (gärna även i andra generationen), utan också i form av ett förhärligande av det egna landet (svenska låtskrivare är världsbäst). Eller var det verkligen det de utländska medierna valde att uppmärksamma? 

Ja, ni fattar. Poängen är inte vilket land den här texten handlar om (säkerligen handlar den mest om Sverige) utan om att jag är arg, eller kanske om jag ska vara helt ärlig, ledsen. Jag är ledsen för att svenskar är livrädda för att något annat land är bättre än Sverige, eller ännu värre: att människor någon annanstans i världen har det bättre eller lika bra som oss. Krampaktigt håller vi fast vid vår egen förträfflighet och rädslan genomsyrar hela vårt land. Den styr hur vi röstar, vår invandringspolitik, vår självbild, hur vi pratar med varandra och hur vi skriver om andra länders populärkultur i tidningar. 

Det är spännande att en av de två artiklarna i Metro som påmint mig om allt det här (och från vilka jag löst citerar i början) avslutas med att VIXX ”Only U” inte är särskilt udda, den är ju nämligen inspelad i Stockholm. Men det tokiga med det är, HÖR OCH HÄPNA, är att människor i landet som producerar den inte håller med, de tycker nämligen att Sverige är exotiskt! SÅ KNASIGT AV DEM! Ja, jo, så kan man ju också tycka men förhoppningsvis är det ett försök till självreflektion av författaren. En kommentar över hans egna knasigt rasistiska utläggningar om ja det är klart att ni fattat vad det handlar om: k-pop och Sydkorea.

HA EN FORTSATT FIN MÅNDAG!
/Johanna