I lördagskväll hände något ofantligt, minnesbilder flimrar förbi ögonen, det känns fortfarande i kroppen och jag kan inte låta bli att le. Det var ett sånt där ögonblick när man vet att man valt helt rätt i livet, att man letat sig genom olika alternativ och hittat precis dit man vill vara. I mitt fall i ett publikhav på Oscarsteatern där det i vanliga fall spelas 30-årsfesten med Galenskaparna och After Shave men där det den här kvällen hände något helt annat. 

Här satt ett hav av människor med lightsticks och skyltar. Ett publikhav som, liksom jag, sökt sig fram till det här och tillsammans med andra människor från hela världen skapat en subkultur, en plats där vi kan hänge oss. En hängivelse som också är den som lett till den här kvällen, den som gjort hela evenemanget möjligt. Oscarsteatern är inte bara fylld av betalande besökare och betald personal utan även av de som jobbat ideellt dygnet runt för att få det här att hända. Den fanbildade organisationen Kpop Nonstop har efter mycket slit lyckats med konststycket att anordna den första k-popspelningen någonsin i Norden.

Oscarsteatern måste vara fullsatt, det är både svenska fans och de som rest hit från olika delar av världen. Någon har tagit med sig en stor rysk flagga och hängt upp, andra har hemgjorda skyltar med sina favoritmedlemmars namn. När lamporna släcks och den i k-popvärlden obligatoriskt pampiga inledningsprojektionen visas drar det till någonstans i hjärttrakten. Förväntansfulla vrål fyller den anrika teatern, den som ska ha invigts 1926. På videon tittar de sex undersköna medlemmarna i pojkbandet VIXX förföriskt ut över publiken i prefekt makeup. Perfekt allt. Jag är på precis rätt ställe i livet. Min syster som sitter bredvid mig fattar krampaktigt tag i min arm, snart kommer de som vi gemensamt följt via internet att stå här framför oss livs levande i Stockholm.

Ibland ifrågasätter jag min egen förmåga att se mitt eget bästa, om vissa val jag gjort i livet verkligen var rimliga, som att hänge sig åt k-pop och pojkband i vuxen ålder. Men i den stunden finns det inga frågetecken. Mitt ifrågasättande handlar mer om normer än vad som faktiskt gör mig lycklig. Alla människorna som frågar, undrar och antar att alla andra blir lyckliga av samma sak som dem, (samboskap, fast jobb, barn och) måttlighet när det gäller populärkulturell konsumtion. De som inte kan förstå att en del faktiskt väljer annorlunda, att man kan välja att bli vuxen på så många olika sätt. 30-årsfesten med Galenskaparna och After Shave känns i den stunden som en symbol för något som aldrig passade mig.

Från det att VIXX äntrar scenen och framför en imponerande version av On and On, genom Leos känslosamma ballad, Ravis proffsiga rapp, Kens brutalt charmiga version av Turn Up The Music, Hongbin och Hyuks underbart knäppa tävling om en tjej som blir upplockad ur publiken, Ns pinsamma moderna danssolo (vad är inte en k-popkonsert utan ett solo som får det att vända sig i magen, alla känslor måste vara med), flera underbara dans- och sångnummer, frågestund, fans som skriker rakt ut på bruten koreanska, gulliga gester, mörka koncept, mer fanservice, fanchant, gemenskap, rört tacktal, till fans som vi möter efteråt med lyckotårar längs kinderna finns det ingen annanstans i världen jag hellre skulle vilja vara. INGEN. 

/Johanna