Vi har varit med i radio! Det gör oss väldigt stolta och glada att P3s Musikguidens ville ha med oss i studion igen. Av erfarenhet vet vi dock att det är väldigt svårt att säga allt man vill ha sagt på minuterna mellan låtarna (när det dessutom är live och nervositet inblandat) och därför har vi skrivit ihop ett inlägg om det vi pratade om:

När vi blev tillfrågade om att vara med i programmet med fokus på crossovers och vilka/vem som skulle kunna tänkas bli nästa stora k-popstjärna började vi som vanligt tänka och analysera lite för mycket. Våra tankar och diskussioner gick åt alla möjliga håll men relativt snabbt ringade vi ändå in vad som kändes som det absolut viktigaste: 1) att artisterna fortsätter sjunga på koreanska 2) att man låter k-pop få fortsätta vara k-pop och inte tänker att man måste vara/bli mer USA-influerade än vad man redan är. Ganska snabbt utkristalliserades också två möjliga vägar som vi ser som de mest troliga: quirky tjej-vägen och/eller pojkbandsvägen. 

Vi enades snart om att den quirky tjej-vägen nog ändå är den mest troliga. Absolut störst chans att slå tror vi är en tjej eller en tjejgrupp som uppfyller lite samma kriterier som Psys Gangnam Style, dvs att de både spelar på och förstärker samt motbevisar och ironiserar över stereotypa bilder som vi har i ”väst” om ”asiater”. Det ska dels finnas element som vi känner igen som tokroliga, dels element som är helt nya där man blir tvungen att ställa sig själv frågor som: vad är det här? vad sjunger de om? vad gör de? vad händer nu? vad betyder det där? osv

Vi ser två olika riktningar där den första är en grupp och vi tycker att Crayon Pop är ett bra exempel. Tjejgruppen skapades 2012 av de lilla bolaget Chrome Entertainment och består av fem medlemmar. I sina framföranden använder de sig av gullighetskulturen, aegyo, som är väldigt populär och utbredd och som tidigare fungerat bra för att väcka uppmärksamhet. Girls’ Generations hit Gee är ett exempel som med gulliga och knäppa elementen vann en stor publik, både kvinnor och män (men med övervikt på det senare), i bl a Europa och USA. Anledningen till att vi fastnat för och hoppas på just Crayon Pop av alla band som använder sig av gullighetskultur är för att de visar på hur den medvetet kan användas. De är liksom inte bara gulliga utan samtidigt hårda och macho, kollar man på videor med dem ser de oerhört kaxiga ut.

Dessutom har de det där ”tokroliga elementet” som många i Sverige förknippar med Asien och därför vill se. För bara några dagar sedan släpptes Bar Bar Bar. I videon är Crayon Pop, som ofta, klädda i någon typ av träningskläder. De har kort kjol ovanpå träningsbyxor och mopedhjälm på huvudet. Ansiktsuttrycken är en blandning av hårda, gulliga och roade och samtidigt som de sjunger ”jumping, jumping EVERYBODY” utför de en dans där de bland annat hoppar upp och ner i olika formationer (dansen har redan fått namnet ”five cylinder dance” i Sydkorea). Låten är oerhört trallvänlig och smart (vi tycker att den är sjukt bra), den sätter sig i huvudet direkt med rader som de flesta kan sjunga med i. Gruppen har dessutom, trots att de inte ligger på något av de stora bolagen skaffat sig en stor fanklubb både i Sydkorea och i Japan. De har bland annat marknadsfört sig genom att uppträda utomhus på gator.

En annan tjej som använder sig av medveten gullighetskultur är Hyuna (fans vet ju detta men för övriga: tjejen som var med i videon till Gangnam Style). Hon är medlem i tjejgruppen 4Minute men har också gjort en hel del sologrejer. Framför allt är hon dock känd för att vara sexig… Enligt en del är hon för sexig, enligt andra utnyttjad i sin sexighet. Vi är av uppfattningen att hon är fullt medveten om hur långt hon kan gå innan det går för långt och medvetet använder sexighet som en roll/strategi – vi tycker att hon använder sexighet på samma sätt som Psy använder ”den tokroliga gubben” och Crayon Pop ”de tokroliga gulliga asiatiska tjejerna”. Vi tror på Hyuna eftersom det känns som om det finns en lucka på marknaden som hon skulle kunna fylla – hon skulle slippa bli jämförd med Nicki Minaj och Lady Gaga eftersom hon gör något väldigt annorlunda. Hon representerar och spelar på ett kvinnoideal som är något nytt för många i ”väst”. Precis som Shakira gjorde när hon lanserades i USA skulle Hyuna kunna ta med sig sitt ideal och framförandesätt, foga samman det med igenkänningselement och göra något helt nytt. Dessutom har hon liksom Crayon Pop en pondus i det hon gör! 

Videon till Ice Cream släpptes i oktober förra året, bara några månader efter Gangnam Styles genombrott och anspelar på liknande element – den är oerhört färgglad och fullkomligt pumpar ut element som många uppfattar som ”Asien-kitsch” (och dessutom gör Psy ett gästspel i videon). Hyuna är också, åtminstone internationellt och i musikkretsar, ganska creddig. Hennes tidigare singel Bubble Pop hamnade på webbtidningens Spins årsbästa-lista 2011 vilket visade på ett tydligt ”utifrånintresse” (eller vad vi ska kalla det). Kanske var just Ice Cream lite för safe men om man kör vidare på samma spår och vågar överdriva ännu mer skulle hennes nästa låt/video vara något som blir viralt (och i längden mer än så). Hon är ju också redan något av en kändis här eftersom så många sett henne i Gangnam Style…

För något år sedan tänkte vi att pojkband inte hade samma potential att bli virala succér som tjejgrupper eller soloartister, mycket eftersom människor här i för hög grad lider av förutfattade meningar om genren. De tycker att de har sett det förut (att det är fånigt, löjligt, töntigt, tjejigt etc) och lyssnar därför inte på hur musiken faktiskt låter. Numera tror vi att det faktiskt är möjligt och även här ser vi två olika riktningar. Den första handlar om något extra som gör att framför allt musikvideon tydligt stiger ur ramen för vad folk förväntar sig av ett klassikt pojkband.

Pojkbandet Big Bangs Fantastic Baby är ett exempel på det. Egentligen är gruppen ett väldigt typiskt pojkband, fem medlemmar som sjunger eller rappar några rader var samtidigt som de dansar. Men i Fantastic Baby låter de många moment spåra ur och överdrivas, de har extrema färgglada kläder som för vissa kanske ser ”tokroligt asiatiska” ut men för andra som high fashion. Låten innehåller en blandning av många element men är samtidigt väldigt hittig – har en refräng som sätter sig osv. Många fans tar också direkt upp Big Bang och G-Dragon som de mest troliga att slå igenom. Vi tror också att möjligheten finns, precis som att såväl 2NE1 och CL som T.O.P eller Taeyang skulle kunna ha ett genomslag. Däremot tror vi att det är något liknande Fantastic Baby, som idag har över 70 miljoner visningar på Youtube, eller 2NE1s I’m The Best, som har över 72 miljoner, (eller helst något ännu extremare) som skulle krävas. Anpassningsvägen, att de skulle anpassa sitt sound mer efter den amerikanska marknaden eller sjunga mer på engelska, är inget vi tror på. Inte för att det blir dåligt (vi gillar amerikansk pop och r&b) utan eftersom det blir för likt något som redan finns. 

Ett annat extremt pojkbandsexempel, som har över 60 miljoner visningar, är Super Juniors Mr Simple. Super Junior är ett pojkband som istället för de klassiska fem medlemmarna har över 10 (lite olika i olika konstellationer och olika perioder). Den pampiga effekten av att så många fagra män sjunger och dansar samtidigt gör att folk lagt märke till dem. Mr Simpel har en catchy men samtidigt märklig refräng där de bland annat upprepar ”Mr Simple” gång på gång medan de utför en dans där de lätt arrogant och slött stannar upp och viftar med ena handen i luften.

Super Junior är ett av de äldre banden på scenen, men vi tänker att ett nyare band med många medlemmar som exempelvis EXO skulle kunna ha en liknande effekt. Singeln Wolf, som släpptes för någon månad sedan och som är inspirerad av serier som Teen Wolf, är ett steg i rätt riktning. De sjunger att de är vargar, ylar och dansen till är gjord av en känd amerikansk koreograf och är inspirerad av, just det, vargar. Musikvideon kanske tyvärr inte når hela vägen men låten och konceptet är verkligen på väg mot något som skulle kunna bli viralt. Likaså är det med pojkbanden som kör på en hårdare stil, videor med våldsromatik som man här inte förväntar sig av pojkband. B.A.Ps One Shot eller LC9s Mama Beat har definitivt stor potential! (Att båda har uppmärksammats och recenserats i svenska Metro är ändå talande… OBS rejäl blod-varning, framför allt på Mama Beat.)

Numera tror vi dock inte att det märkliga och okända, det som får folk att stanna upp och tänka ”vad är det här egentligen?” är enda möjligheten för ett genomslag i väst och Sverige för k-popens pojkband. Efter Justin Biebers och framför allt One Directions genomslag har vi insett att det finns ett enormt sug efter och en marknad för ”vanliga” flickidoler. Även här finns dessutom en lucka att fylla på ”vår” populärkulturella scen: det dansande pojkbandet. One Direction är ett pojkband som inte dansar. Det gör de sydkoreanska. Enligt oss är det Sydkorea som producerar de absolut bästa dansande pojkbanden. Vad vi egentligen allra mest hoppas på som succé är därför ett klassikt pojkband som dansar komplexa koreografier, som exempelvis SHINee eller Infinite. Grupper som har en nostalgisk känsla över sig samtidigt som de är så mycket modernare och nutida än vad många i vår generation (80-talister) tänker på när de hör ordet pojkband. De gör välproducerad och rolig popmusik och medlemmarna sjunger live samtidigt som de fläckfritt genomför de komplexa koreografierna. 

Vi tror att de (eller några av de otaliga andra duktiga pojkbanden som finns på scenen) skulle kunna få en verklig hit om de vågar fortsätta sjunga på koreanska och samtidigt riktar sin musik mot engelsktalande länder. Samtidigt som man inte ska vara rädd för att fortsätta vara pojkband och experimentera med genren, med musiken, stylingen och videor.

Quirky tjejgrupp, sexig och samtidigt quirky kvinnlig artist, extremt pojkband med oväntade koncept eller det klassiskt proffsigt dansanta pojkbandet. Det är vad vi tror. Vad tror ni mest på?

/Elin och Johanna