Bland det första jag lärde mig när jag föll in i världen av pojkband och tjejgrupper var att välja en bias, väga gruppmedlemmarnas egenskaper mot varandra och plocka ut en favorit. Vid det här laget är jag ett rutinerat idolgrupps-fan. För snart ett år sedan gjorde jag en självanalys över min idolsmak. Slutsatsen var att de jag väljer har en sak gemensamt: de älskar att stå på scenen. De åmar sig, kan inte sluta vinka till publiken, putar med läpparna, svänger med höfterna och förklarar sin kärlek till fansen. Jag vill titta på någon som trivs i fans fantasier. Hellre någon som verkar besatt av att få vara i våra drömmar än någon som är sval eller obekväm inför tanken. Stjärnor som är så besatta av fans bekräftelse att de gång på gång slår över och blir pinsamma är min grej.

Nu för tiden tar det inte lång tid för mig att välja, det går på rutin. Några timmar framför Youtube och intervjuer så vet jag.

Global Icon

När de första teaserbilderna på Global Icon släpptes ansträngde jag mig för att inte förvänta mig storslagna saker. Bolaget Sim Tong verkade ha bestämt sig för att skapa en koreansk version av taiwanesiska Misster, men jag tänkte att det aldrig skulle kunna bli lika episkt. Misster består (om ni inte visste det) av fem snygga butchar som bland annat sjunger att de är super lovers och som tydligt riktar sig mot kvinnliga fans. De säger inte rakt ut att de är lesbiska, men de spelar på att de gillar tjejer på ett sätt som få skulle våga göra i homofobiska Sydkorea. Det enda problemet med Misster är att de inte blev en världssuccé (och kanske även att de inte är särskilt duktiga på att dansa och sjunga live). 

Global Icon visade sig vara duktiga på att dansa och sjunga live. Deras debutframträdande är bland de bättre jag sett. Dessutom släppte de en låt som jag blev lätt besatt av och helt plötsligt satt jag och tittade på olika intervjuer med dem. När de blev intervjuade av Allkpop förklarade de att två av dem var tomboys, en någonstans mittemellan och två ganska tjejiga innan de fick sitt koncept. När de skulle välja favoritidol valde de två tomboysen varsin tjejgrupp, Sistar och 2NE1. De andra tre pratade om manliga idoler. Ingenting annat utmanande sades om sexualitet men det var ändå en början.

Jag visste det redan första gången hon öppnade munnen för att prata. Det är något med det sneda leendet, den mörka rösten och kroppsspråket. Men inte bara, det är det där andra också. Det jag lärt mig att sätta fingret på. Hon ser ut att trivas i kameran. Hon solar sig självmedvetet i glansen från fansen. Pratar gärna och mycket, men breder samtidigt inte ut sig så att de andra i gruppen inte får plats. Ser snarare ut att vara kär i de andra medlemmarna än att tävla mot dem om uppmärksamhet. Det är hon som berättar att hon och medlemmen AI redan innan debuten brukade klä sig mer som killar än tjejer.

Favoritskapet är redan vunnet när jag hittar Arams version av Stand Up For Love som också bevisar att min nya bias har en sångröst som ger rysningar. Jag spenderar en kväll med att fundera runt om Aram verkligen har på sig en tröja där två tjejer pussar varandra i ett radioinslag. I vissa vinklar ser det verkligen ut så. I vilket fall antyder hon något jag vill se. Eller i vilket fall får hon mig att se saker jag vill se. Hon rappar och sjunger och överdriver sitt minspel, försöker se cool ut. Jag gillar att hon bara lyckas ibland. Det gör henne mänsklig och intressant. Det finns så mycket att jobba med och jag anar att hon kommer fortsätta tills hon blir bäst. På vissa sätt påminner hon om någon annan som jag gillar. Någon som överdriver på scenen så att det kan tyckas ironiskt ibland. Någon som försökt och försökt tills han lärt sig att lysa inför arenapublik.

Och plötsligt dyker det upp kommentarer om Aram på min tumblr. Hon är en lögnaktig bitch som bara vill ha uppmärksamhet. Ful och talanglös. Det är bittra Cassies som pratar. Till deras fasa har hon berättat att hon brukar få höra att hon är lik Yunho. Jag drar efter andan. Hon är så bra! Att hon vågade säga det, jämföra sig själv med en man som i mångas ögon blivit en legend. Någon som fyller arenor och som hon kanske inte utseendemässigt är jättelik men ändå på något konstigt sätt påminner om. Jag längtar efter mer Global Icon. Fler mångtydiga uttalanden och mer symboliska kläder. Det kanske inte är lika uppenbart butchigt som Misster, men jag tror på Aram! Jag tror att hon kommer röra om lite. Hennes sätt att prata pekar mot en förändring.

One Direction

När det började pratas om One Direction var jag inte övertygad alls. Jag uppskattade att folk lyssnade på engelska pojkband igen men fattade själv inte grejen. Snabbt dömde jag ut hiten What Makes You Beautiful som en sämre version av Westlife. Hade inte pojbandsgenren sedan länge utvecklats och blivit något mer än strandhäng-i-beigefärgade-kläder? Och varför var det bara tre medlemmar som sjöng? Fattade de inte att fans vill höra alla medlemmars röster? Det spelar ingen roll om de inte direkt är några sångare, någon rad ska de ändå mumla själva. Dessutom var det ju bara en medlem som var riktigt tvålfager (Zayn). Möjligtvis kunde killen i hiskligt ful rutig skjorta (Harry) räknas som snygg med en bättre styling.

Att jag sen ändå gav One Direction en seriös chans var mest Larry Stylinsons fel, One Directions svar på YunJae. Samborna som fans envist hävdat är kära i varandra, så mycket och ofta att Larry gått från hämningslös fanservice till ett mer distanstagande förhållningssätt till varandra framför kameran. Som van shipper fattade jag genast grejen Harry ♥ Louis. Jag tittade på video efter video efter video efter video och snart började jag även intressera mig för resten av gruppen. Jag såg hur de bildades och utvecklades till en grupp i The X Factor, läste intervjuer och började till min egen förvåning lyssna på deras musik. Jag fattade grejen! De var ett pojkband som ville vara ett pojkband. Och det var precis vad som saknats i Storbritannien. One Direction älskade sina fans på riktigt och blev smickrade av att jämföras med Westlife. När de fick sjunga med Robbie Williams blev de så starstruck att de såg ut att glömma bort sig själva. 

Först tänkte jag att det måste bli Zayn. Han var överlägset snyggast och jag gillade hans röst. Dessutom hade han något ödmjukt och mindre grabbigt över sin utstrålning som de andra saknade. Klart han skulle bli bias. Men sen hände det.

Han golvar mig. Jag sitter som besatt framför datorn och letar information, tittar på olika klipp och funderar. Varför dras min blick hela tiden till honom? Vem är han egentligen? Vad gör han? Hur kan han vara född 1994? 

Det är så mycket med Harry Styles som gör honom till en perfekt bias att jag inte vet var jag ska börja. Så många saker som skulle kunna fortsätta gå rätt men också så många saker som skulle kunna gå fel. Han är sprängfylld av det där som gör att någon står ut i mängden, på scenen, men som samtidigt kan göra fans oroliga. På många sätt påminner han om Jaejoong. (Vad händer om alla fans plötsligt sviker?) Harry är ena halvan av Larry Stylinson, har kroppen full av symboliska tatueringar (varav en ska handla om vänskapen i One Direction) och är brutalt bra på fanservice. Han skäms inte över att prata om sex eller att flirta med sina bandmedlemmar. Han har intergritet men ändå inte alls. Han kan vara oerhört tramsig men också känslosamt seriös när han sjunger. När inte orden räcker till (som när han träffar döende barn) gråter han öppet.

Men där slutar likheterna. Harry är nämligen uppvuxen i England och till skillnad från Jaejoong pratar han om att han dejtar och hånglar. Han berättar att han ska sluta ligga runt när han på allvar blir kär och träffar den rätta (för det har han inte gjort än). Fandomet är fullt av bilder där han poserar bredvid olika snygga tjejer. Mest känd är han för att förföra äldre kvinnor och för att ha haft ett romantiskt förhållande med Taylor Swift (som bland annat resulterade i den här låten).

En av de första sakerna jag hittade om hans kärleksliv var en artikel där en trettioårig man talade ut om det mest förnedrande han upplevt. ”The moment I ­discovered Harry had slept with my wife still haunts me,” säger han i intervjun. Jag drog efter andan. ”Realising my wife had decided to leave me because she had fallen for a 17-year-old boy, that’s the most ­embarrassing thing. I’m a man in my thirties and she left me for him, a young lad. That’s what has ripped me of my dignity.”

Behöver jag säga att jag älskar det, hur hela den där artikeln är formulerad. Jag kan inte sluta tänka på hur manliga män förlorar sin attraktionskraft. Hur äldre kvinnor hellre vill ha Harry, en charmant tonåring med skrattgropar, än stiliga karlakarlar. I mitt huvud blir han en symbol för roller i förändring. En del i frigörelsen från idén om att kvinnor bara vill ha beskyddande (äldre) män och långa stabila kärleksrelationer. Harry har något friare, mer radikalt och det jag ständigt letar efter. Han är en man som verkar trivas med att bli ett objekt för mångas fantasier. En idol som trivs i våra dagdrömmar.

/Johanna