När något bekymrar mig på k-popscenen brukar jag bearbeta det genom att skriva blogginlägg. Senaste året har det mest blivit virrigt ofokuserade sådana som jag inte publicerat för att jag inte haft tid att tänka ut vad jag egentligen vill säga och redigera så att läsaren fattar det. Men idag fick jag tid över att läsa ett av dem och insåg att det faktiskt (trots många trådar och aspekter) har några viktiga poänger och dessutom är väldigt aktuellt med tanke på G-Dragon och SNSDs prat om idoler och artister. Här kommer därför ett gammalt inlägg om Jaejoongs solodebut.

Inom JYJs fandom har det länge funnits en detalj som fått mig att muttra irriterat, obehagligt krypande har den smugit sig in i allt fler kommentarer. Men fram tills Jaejoongs solo-debut har jag kunnat hantera den. Tänkt att jag kan avskärma mitt eget fandom ifrån den och intresserat analysera på avstånd. Nu går det inte längre. Jaejoongs gamla och nyvunna fans har blivit värre än Big Bangs och jag vill skrika: SLUTA! Sluta prata strunt och rasera mina drömmar om Jaejoong som idol. 

Kommentarer ropar ut saker som: ”Of course, this is not Kpop. This is art composed as a rock music (^__^).”  ”Jaejoong is not an idol he is a true ARTIST.” ”Art is not everyone cups of tea. Uh not for screaming 7 grade girls anyway. But there are many serious reviews on mine, one kiss & JJ’s album in general, written by music critiques.” Ja, ni fattar poängen. Jag kan fortsätta i evigheter med olika citat där människor utsett Jaejoong till konstnär eller en äkta musiker istället för en idol eller k-popstjärna.

Min irritation över det här handlar framför allt om två saker och den första är lättast att förklara. Det är den gamla vanliga kulturella degraderingen. Det vill säga att i alla de här personernas påståenden är det underförstått att det är bättre att vara konstnär än idol. Idoler anses dyrkas av människor som inte förstått vad som är viktigt och riktigt, ofta unga kvinnor. Konstnärer anses tilltala intellektuella som förstått djupa och smarta saker, ofta vuxna med en viss typ av kulturell bakrund.

I samhällets ögon blir det ett tecken på tröghet att gilla idoler och ett tecken på mognad att gilla konstnärer. Men egentligen finns det ju inga universella sanningar om vem som är bra/dåligt smart/trög mogen/omogen osv. Det är bara idéer vi skapat. Att just unga kvinnors smak anses vara dålig handlar därför mer om deras status i samhället än att den faktiskt skulle vara dålig. Att håna det de gillar och upphöja det de inte gillar blir ett sätt att behålla hierarkien där de står långt ner. ”Art is not everyone cups of tea. Uh not for screaming 7 grade girls anyway” upprepas gång på gång i olika variationer och blir en sanning om både konst och unga kvinnor i vårt samhälle.

Min reaktion på att Jaejoongs nyvunna konstnärsstatus används som ett medel för att trycka ner andra fans smak och beteende handlar dock inte bara om det här. Det är ännu mer komplext då jag själv trots mina åsikter om kulturell degradering är utbildad konstnär på en skola med skrämmande högt kulturellt kapital. Och här blir det snårigt, känslosamt och kanske även motsägelsefullt att förklara och även för mig själv att förstå.

När jag upptäckte k-pop 2008 var en av sakerna jag uppskattade mest med scenen idolrollen. Den var en skimrande utopi av möjligheter. I Jaejoongs idolroll fanns möjligheten att sjunga, dansa, ingå i ett pojkband, arbeta som skådespelare, posera fåfängt, leka med genus, skriva låtar om livet, kommunicera med människor, jobba med fanservice och skapa konstliknande projekt. Jag föll huvudstupa för honom och allt det han gjorde. Jag såg hur han (liksom många andra idoler) medvetet spelade med olika roller fram och tillbaka på ett sätt som var oerhört befriande och smart. Något som Jaejoong sedan dess har fortsatt att göra (möjligtvis ännu mer efter det att han lämnade SM och även inkluderat producent, designer och regissör mm). Jag ser ingen skillnad bara för att han nu gjort ett rockalbum. Han kallar sig fortfarande idol och jobbar fortfarande med en annan viktig orsak till att jag föll för k-pop och som karaktäriserar bra idoler: en medvetenhet om vad fansen gillar. 

Jag tycker att låten Mine är bra men inte det bästa någonsin (för egentligen är jag inget fan av den typen av rockmusik, min favoritlåt på skivan är Alone.) Men jag gillar Mines musikvideo eftersom det är den bästa fanservice-videon jag sett sedan typ Balloons. Från inzoomningarna av Jaejoongs bara överkropp med alla symbolmättade tatueringar till änglavingarna, vampyrkänslan och den överdrivna cheesy symboliken i att bryta sig fri från att vara fastkedjad. Det är som den bästa fanarten, en fanfic där Jaejoongs fans alla favoritmoment är med. Det känns som om han hittat ett synopsis på något fanforum och jag älskar det. Men istället för att prata om det, hans absoluta känsla för sina fans smak, pratar folk om att han blivit en äkta konstnär eller artist. 

Men vad innebär det egentligen att vara en äkta konstnär eller artist? För mig är konst en typ av avancerad forskning som för det mesta sker inom konstscenen i relation till andra konstnärer. Ett lyckat konstnärskap innebär att jobba hårt men som konstnär finns en annan bild som är väldigt svårt att komma ifrån och som jag tror är den de här människorna hänsyftar till när de beskriver Jaejoong både som äkta konstnär och artist. Det är också den som jag tidigare upplevt det så oerhört skönt att slippa på k-popscenen. Det handlar om myten om geniet, den där människan som står i kontakt med en högre kreativitet och vars hjärna är annorlunda andras. När jag aktivt arbetade för att bli konstnär drabbades jag av den hela tiden. ”Jag fattar inte vad du får allt ifrån” sa folk . ”Ja, man måste nog vara född med det ändå.” ”En äkta konstnärssjäl.” Orden var säkert menade som komplimanger men förvandlas istället till ett obehag. Lite som om någon uppskattande skulle kalla min kvinnlighet medfödd. Ingen av de där sakerna är medfödda eller enkla trevliga komplimanger. 

Jag vet att många forskare menar att myten om konstnärsgeniet är det som gett konstnärer och även andra artister frihet att verka i utkanten av samhället. Lite som myten om att präster skulle stå i kontakt med gud, vilket under perioder gett dem möjlighet att agera friare än många andra. Konstnärer har blivit lämnade ifred att analysera, ifrågasätta normer och sälja sin konst dyrt. Många har också därför själva kommit att spä på rollen och använda sig av den, ibland medvetet och ibland genom att helt enkelt identifiera sig med den och ropa: Jag är ett geni! 

Och kanske handlar Jaejoongs nya epitet också om just det här. Han har inte valt det själv men efter att han lämnade SM måste han verka i utkanten av nöjesvärlden. På ett sätt har han gått och blivit ett alternativ till det som visas på musikprogram. Kanske är det då enklast att utnämna honom till konstnär istället för idol, ge honom kulturellt kapital och trampa ner på den värld där han inte tillåts verka. Men jag vet inte, jag vill inte. Jag vill ha kvar min utopiska idolroll där allting kan rymmas hos min favorit. Jag skulle vilja se honom uppträda på musikprogram, skriva låtar, ha inflytande över sin egen karriär, medverka i shower som Running Man, twittra selcas, regissera andra, krama fangirls/fanboys, skådespela och säga vad han vill i intervjuer. Allting samtidigt under epitetet idol utan den där komplexa konstnärsmyten. 

  /Johanna