Manifestation i Stockholm

När jag var på väg till mitt jobb i går kväll hände det något magiskt. Vid T-Centralen var perrongen full av apatiska människor. Jag kände mig också liksom de flesta i kollektivtrafikens Stockholm uttråkad. Det likgiltiga ansiktsuttrycket i tunnelbanan smittar. Men, som genom ett trollslag omringades vi apatiska människor av högljudda tjejer i tolvårsåldern. De var överallt. För att inte tappa bort någon höll de hårt i varandras händer, hängde i varandras armar och ryggsäckar.

”Vi tar den här vagnen!” ropade en utav dem och pekade på vagnen jag var på väg in i. Hennes kinder var blossande röda och den stora täckjacka öppen, under den kunde jag skymta en t-shirt med ett tryck på. ”Belieber” läste jag och lyfte blicken för att titta närmare på tjejerna. De hade med sig skyltar. På långa pinnar hade de fäst bilder av samma ansikte, Justin Biebers i naturlig storlek. De viftade bestämt med dem upp och ner i luften som om de protesterade mot något. Det var en blandad skara, blonda och mörkhåriga, några av dem bar tandställning, mössa eller slöja. Andra hade kepsar som visade att de tillhörde Biebers fanklubb. Jag kunde inte slita ögonen från dem.

På vagnen fyllde de gångarna till bredden. Jag glodde fånleende (och hoppades att jag inte såg hånfull ut). Var skulle de och varför? De andra vuxna fortsatte, trots att det pågick någon typ av manifestation precis bredvid dem, sitt likgiltiga minspel. De glodde som zombies rakt fram. Plötsligt började en av tjejerna skandera och de andra hängde genast på: ”If I was your boyfriend I’d never let you go/I can take you places you ain’t never been before… ” Minst trettio tjejer sjöng hela Justin Biebers hit Boyfriend i kör, kunde varenda ord utantill, medan de tittade stolt på varandra och retfullt på de vuxna i vagnen. När ingen verkade reagera tog de i ännu mer så att rösterna skar sig och det ekade i tunnelbanevagnen.

Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv, kunde inte låta bli att ringa Elin och hålla upp telefonluren så att hon kunde höra dem. Jag fick en klump i halsen och ville gråta av lycka. För mig kändes det som en storslagen demonstration för rätten att älska flickidoler. En efter en tappade människorna i vagnen sin likgiltighet. De flesta genom att irriterat snegla och mumlar för sig själva. Säkert handlade det om att ordningen stördes, att ungdomar inte hade något bättre för sig och fenomenet sportlov. Men på andra sidan av mig såg jag hur det ryckte i en femtioåriga kvinnans zombieansikte, hon kunde inte låta bli att småle. Våra blickar möttes i samförstånd.

När jag kom till jobbet googlar jag Justin Bieber och insåg vad det hela handlade om. Den 1 mars är hans födelsedag! Jag skämdes lite över att jag aldrig vågat göra något liknande. Tänk att möta upp trettio andra Jaejoong-fans och åka sjungande runt på tunnelbanan när han fyller år. Nästa gång kanske. Någon som är på?

/Johanna

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Manifestation i Stockholm

  1. ninna83 skriver:

    Åh!! Vad glad jag blir och va fint!!

  2. Elin skriver:

    E klart man e på!!! Vilken härlig upplevelse!

  3. aigayafu skriver:

    Hade varit jättekul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s