Sedan jag upptäckte SHINee har jag varit med om fyra koreanska comebacker (plus två re-package men de räknas inte). Det har varit Ring Ding Dong 2009, Lucifer 2010, Sherlock 2012 och så nu, Dream Girl. Alla comebacker har haft väldigt olika omständigheter och när jag började skriva om Dream Girl insåg jag att det var tid för ett extremt nördigt ”min SHINee-historia”-inlägg. Men väldigt kortfattat förstås för att någon alls ska orka läsa det. Så här:

Ring Ding Dong var till att börja med den känslomässigt lugnaste comebacken men blev i längden också den mest avgörande. Det var när den här singeln släpptes som jag på allvar började kolla upp SHINee. Innan hade jag lyssnat mycket på dem, hade Romeo-minialbumet på repeat men tittade inte så mycket på videor och framträdanden. De kändes små och unga, det var lättare att lägga tid på DBSK, SS501 och Big Bang som låg något närmare mig åldersmässigt.

Men så kom Ring Ding Dong. Jag kommer ihåg att jag skickade ett mess till Lars om att det var den bästa låten jag hört på länge. DBSK-fandomet var under perioden i upplösningstillstånd. Splittringskatastrofen var i full gång och lite för att skydda mitt hjärta behövde jag några andra att vända mig till. Att det blev ett pojkband från SM Entertainment är naturligtvis något ironiskt men det var lite för många besattvänliga faktorer i omlopp. Därför började jag, trots ett till i början avståndstagande från idén, kolla på varietyn Hello Baby. Började kolla liveframträdanden och gamla reality-serien Yunhanam. Tre av medlemmarna fick i perioder svininfluensan. Jag satt hemma framför min dator och hade ont i magen av oro. Och där någonstans insåg jag att det var kört. Att jag börjat känna lite för starkt för och med dem.

Sedan dess har det varit dem.

När ryktena om Lucifer-comebacken började cirkulera var jag så långt nere i SHINee-fandomet att det var den bästa nyheten jag hört på år och dagar. Lucifer är den lätt intensivaste comebacken. Redan första gången jag hörde låten blev jag helt nockad. Trots töntiga element i videon köpte jag den rakt av vid första titten, liksom en total kärlek vid första ögon/öronkastet. Jag får fortfarande på riktigt rysningar varenda gång introt kommer och Onew ba: Soomeul gotdo chatji mothae naneun piharyeogo aesseo bwado. Lite så här:

Sherlock behövde lite mer tid på sig men kom att utvecklas till den mest känslomässiga för mig. Innan den släpptes hade det varit så himla mycket tjafs. En liksom evig väntan. För det första hade det gått nästan två år sedan Lucifer. För det andra hade Onew varit spårlöst försvunnen i flera månader. För det tredje försökte jag anpassa mig till att bo i Sverige igen. Och för det fjärde visade det sig att jag och min mamma lyckats tajma vår Seoul-semester med comebacken. Själva låten tog antal lyssningar för att fastna, videon krävde en dansversion och framför allt behövde jag se det hela live innan jag var såld. Men då blev jag också helt såld. HELT SÅLD.

Och så nu då, Dream Girl. På ett sätt kom det plötsligt, på ett sätt inte. Ryktet om 19 februari hade cirkulerat på Tumblr och SM har ju som vana att liksom inte förvarna i så god tid innan SHINees comebacker. De tenderar att bara smälla upp dem någon vecka innan. Och jäklar vilken smäll det blev den här gången. Dream Girl är lite som Lucifer – kärlek vid första ögonkastet. Här är liksom allt helt rätt. Inget tramsigt garage med töntiga bilar. Inga små överspelade detektiver. Alla rätt från teaserbilderna (förutom Jonghyuns. Fattar inte riktigt hur de tänkte där. Det finns jättefina bilder på honom i skivomslaget. Varför valde de dem där?) till låt till album till video till dans.

Börjar från början, de finaste teaserbilderna (minus Jonghyuns då. Han är dock snyggast av alla på gruppbilden tycker jag).

Videon: här kan jag liksom utan att skämmas (som lite var fallet med Sherlock) lägga upp både vanliga och dansversionen. Visst, det är SM-rummen men väldigt fina och drömska sådana. När teaserbilderna kom tänkte jag direkt att konceptet var Alice i Underlandet/drömlandskap. Jag hoppades att videon skulle vara extremare än de som tidigare gjorts på temat och fick mina önskningar uppfyllda. Underlandet, drömmar och 90s! (Massa jag följer på Tumblr har hållit på och hetsat runt att det är 80-talet. Jag ba: lol, nej. Ni är för unga. Som tonåring på 90-talet kan jag säga att inspirationen uppenbarligen är därifrån.) Och kläderna. KLÄDERNA. Jonghyuns rutiga heldräkt, blommiga jeans, galenblandning av olika mönster, Taemins blyertspennsbyxor = dead. Så jävla snygga.

Dansen: idén är så himla bra. Att ta element från samtliga av deras koreografier (som genomgående alltid varit fantastiska), sätta ihop dem plus lägga till mikrofonstativlekar. Så otroligt snyggt, bra och effektivt. Jag vågar inte berätta hur många gånger jag sett dansversionen och liksom plockat ut där jag ser koreografi-delarna. Replay, Love like oxygen, A.MI.GO, Juliette, Ring Ding Dong, Lucifer, Hello och Sherlock. Alla är liksom där, huller om buller och ändå en sammanhållen helhet. Blir mer och mer besatt av den här Tony Testa för var dag som går.

Live: jag väntade en dag extra med det här inlägget eftersom jag hoppades på att kunna lägga upp det när de sjöng live (vilket de uppenbarligen inte gjorde på gårdagens M!Countdown). Saken är bara den att jag är osäker på hur det är i dag. Det är inte lipsync hela vägen, så mycket är klart. Men kan det verkligen vara live hela vägen? Lite för bra för att vara sant i så fall…

Avslutningsvis kan jag berätta att jag även denna gång messade Lars. Jag skrev att det var dagar som de här som fick mig att känna att jag valt rätt fandom. Han undrade om det fanns andra dagar. Mitt mess kändes genast lite dumt.

/Elin