Okej, lite gnäll då. Först ett gemensamt: 

2012 var året då flest riktigt dåliga gruppnamn gjorde entré på scenen. OBS namn, inte grupp. Kanske handlar det om att det fullkomligt pumpats ut debutanter i år, att det liksom inte finns några bra namn kvar. Vi vet inte. Men alltså, vem får för sig att döpa ett pojkband till C-Clown eller Cross Gene? Eh. En av oss (Elin) har faktiskt inte ens lyssnat på C-Clown på grund av namnet. Det har liksom fungerat i avstötande syfte. (Något som säkert får ätas upp 2013. Det brukar vara så när vi lättvindigt dissar saker typ Sistar, B1A4 och Boyfriend som alla är med på vår lista över årets bästa låtar. C-Clown kommer med största sannolikhet visa sig vara fantastiska.)

 Elin

Musikmässigt har det kommit ett par låtar i år som jag inte riktigt kan hantera. Några som till och med gjort mig förbannad (obs inte den som presenteras här. Det är en annan historia som det var extremt svårt att sätta ord på märkte jag). MEN. Jag ska också säga att det inte är på grund av att det är dåliga låtar. Det handlar om olika smak, saker som inte tilltalar mig. Den låt som fallit mig minst i smaken i år är den här. Jag kan direkt säga att jag inte ens sett hela videon. Jag klarar verkligen inte av det. (Det har däremot snart 33 miljoner gjort så gruppen i fråga lider säkerligen inte alls av mitt bortfall.) Mycket handlar säkert om besvikelse. Jag kände mig faktiskt lurad när den här kom. Känner mig fortfarande lurad, liksom snuvad på något jag skulle kunnat gilla. Teaserbilderna var och är fantastiska. De hintade om något i stil med Orange Caramel som jag blir mer och mer förtjust i för varje dag som går. Dessutom var det ju medlemmar från Girls’ Generation. Nu följer jag visserligen inte stenhårt gruppen i sig men vanligtvis brukar deras singelsläpp, oavsett stil, musikmässigt framkalla jubel hos mig. Sen kom det här och ja, det blev inte direkt en favorit. Alls. Jag har sett fram till 0,50 ungefär och sedan har det tagit stopp. Ibland brukar jag försöka kämpa mig igen som saker bara för att men nu skippar jag faktiskt det. Jag väljer att se fram emot comebacken 2013 istället, som ser MYCKET lovande ut.

Johanna

Att skriva en bra refräng är naturligtvis väldigt svårt, den ska helst vara både medryckande och stå ut i mängden av låtar som släpps. Det är dock först i år jag insett hur svårt det är. När jag satte mig ner för att fundera över årets låtsläpp upptäckte jag nämligen ett stark återkommande mönster. Jag förälskar mig i en låt, gillar hur den är uppbyggd och hur den framförs fram till refrängen, då bryts magin. Tydligast är det kanske i 4minutes Volume Up, briljant saxofon och märkligt förföriskt fram tills refrängen då det är som en ny mindre intressant låt liksom pumpas in och tar död på magin. Andra låtar som lider av liknade problem är: f(x) Electric Shock som är underbar att titta på live och med musikvideo men som jag på grund av refrängen inte lyssnat särskilt mycket på. Big Bangs Monster som börjar storslaget malande och ödesmättat men som har en refräng som får mig att vrida mig av obehag. 2ne1 I Love You vars refräng jag upplever som väldig platt i kontrast till det som händer emellan, förutsägbar kommer den in och förstör låten. Lite känns det som om det som brukar vara en av de bästa sakerna med k-pop, att en låt ofta känns som flera låtar i en, av någon anledning oftare har slagit fel i år.