Elin

Jag är OTROLIGT svag för musik som låter som 90-talets pojkbandsmusik. Den som för flera flera år sedan fick mig att förälska mig i Take That och Mark Owen. Den som är mjukt poppig istället för hård, snarare glider fram än stöter ut ljud. Den gör mig varm och nostalgisk. 2012 har varit ett bra år för den typen av musik på k-popscenen och allra bäst av dem som släppts tycker jag att den här är. Jag har lyssnat och lyssnat utan att tröttna ända sedan den släpptes i slutet av maj. Tittat på videon och liveframträdanden och fascinerats över hur otroligt lätta och proffsiga de ser ut. Det ser nästan ut som om de flyger fram, de får det liksom att se så otroligt lätt ut (vilket det uppenbarligen inte är. Titta på när Infinite, som är extremt bra på att dansa, försöker sig på samma koreografi. De ser ut som stela farbröder). Även dansen känns väldigt 90 vilket jag så klart också gillar :D.

Johanna

När den här låten kom var jag inte helt övertygad, det var någonting i den, videon och dansen som kändes splittrat. Mindre klockrent än det gruppen släppt innan. Nu har jag svårt att förstå hur jag tänkte. Det kan vara så att det här är en låt som behöver många lyssningar för att växa eller så var jag helt enkelt lite trögfattad i början. Nu känns det i vilket fall som att den blir bättre och bättre för varje gång jag hör den. (Kanske kommer jag ångra att den inte kom ännu högre upp om ett halvår). För varje gång uppstår också nya nivåer, nyanser och känslor. Är det till exempel en sorglig eller en glad låt?