Elin:

Okej, här kommer årets guilty pleasure för mig. Jag känner mig inte guilty inför gruppen i sig, jag har faktiskt länge tänkt blogga om mitt relativt nyfunna men ganska intensiva intresse för just dem. Allt är egentligen att skylla på Hello Baby och min oförmåga att hålla mig borta från serien, jag har med skräckblandad förtjusning sett nästan alla säsonger. Så kom plötsligt en säsong med den här gruppen och ja. De är ju rätt charmanta. Och: ett pojkband som satsar så hårt på det överdrivna aegyot! Bara en sådan sak. Jag tycker också att de konsekvent släppt bra låtar i år. Det här med guilty pleasure kommer från det aningen obekväma faktumet att jag av alla de här bra låtarna som släppts liksom fastnat för den här. Ett tag tänkte jag inte ens ha med den på listan, behålla faktumet att det är en av mina mest spelade låtar i år för mig själv. Sedan tog jag mig i kragen, bestämde mig för att vara ärlig och stoppade in den i topp tio. Nu tycker jag att vi försöker se förbi alla stereotyper som fullkomligt sprutar ur både text och video och istället lyssnar på melodin, diverse slingor etc. Det är mest det jag har gjort och blivit lika glad varje gång.

Johanna:

Koreografen Tony Testa i kombination med pojkband och SM Entertainment är bland det bästa som hänt k-popscenen i år. För var det inte för koreografin är jag osäker på om jag skulle förstå storheten i den här låten. Jag gillar verkligen verserna men sen kommer refrängen och den föll i början platt och banalt för mig, tills live-framträdandena av låten kom. Då hörde jag den helt plötsligt annorlunda, skutta-med-benen-dansen fick mig att förstå hur tramsig refrängen är på ett positivt sätt. Det är ju den här kombinationen av extremt konstiga och fåniga idéer som genomförs fruktansvärt proffsigt och på största allvar som gör k-pop så mycket bättre än alla annan musik just nu.