Alltså, jösses. K-pop i Kobra, ett helt program avsatt endast för k-pop på SVT. Det känns så märkligt hur k-pop fortsätter att växa, att människor i Sverige helt plötsligt pratar om det! Som några av er kanske vet blev vi också intervjuade för det här programmet. Eftersom vi var osäkra på vad som skulle komma med höll vi tyst om det tills vi visste säkert (lite som med Musikguiden). Intervjun vi gjorde var ganska lång och vi var så klart medvetna om att endast en bråkdel skulle komma med, kanske bara en kort kommentar. Vi har naturligtvis nojjat runt vilken kommentar det skulle vara och hur märkligt det skulle vara att se oss själva på TV. Därför kom vår reaktion lite som en överraskning för oss själva: vi blev trots nojjor oväntat besvikna när det visade sig att vi var bortklippta. När klippet sen publicerades som exklusivt webbklipp blev vi inte främst nervösa och generade utan glada. Mycket eftersom vi tyckte att redaktionen lyckas så bra med klippet och hann få med så många aspekter på de få minuterna. Här kan ni se klippet!

Stundtals tyckte vi att programmet, som finns i sin helhet här, var riktigt bra. Klippen från musikvideor var proffsigt utvalda och ihopklippta, jättesnyggt. När vi insett att de träffat SHINee blev vi naturligtvis obeskrivligt imponerade och vi gillade verkligen hur de och även SMs CEO framställdes. Att se ett helt hav av SHINee Worlds lightsticks på SVT varvat med att de sa smarta saker var otroligt mäktigt. (Åh, SHINee!) Även delarna med låtskrivarna, hur de jobbade och att det framgick att de verkligen gillade musiken de skrev var jättekul att se. Och det kändes naturligtvis också nostalgiskt och fint med de svenska fansen som gick på gatorna i Myeondong och tog bilder på Everysing… Några av delarna från Seoul känner vi dock att vi vill kommentera. Kobra är endast en halvtimme långt och att ge en heltäckande bild är naturligtvis helt omöjligt. Framför allt blir det ju känsligt för oss fans som lever med det här 24 timmar om dygnet (vi som sitter inne med en mängd nördig kunskap som ingen producent eller journalist kan begäras hinna tillägna sig för att rapportera om k-pop). Men insikten om att det är många som ser programmet och inte är insatta gör det här extra känsligt och svårt.

Att skildra en kultur och ett samhälle som ligger långt ifrån vårt eget, såväl geografiskt som kontextmässigt, utan att hamna i tankebanorna ”gud vad KONSTIGT det här är” är jättesvårt. Vi vet det. Vi jobbar konstant med det här när vi skriver på vår bok (som det nu är klart kommer i höst på förlaget Bladh by Bladh!). Det är så otroligt lätt att fastna i det som för oss verkar annorlunda, götta ner sig i saker som står i kontrast till vårt eget samhälle och kontext. Sådant som vid första anblick ser sensationsmässigt ut, sådant som man inte kan hjälpa att bli besatt av och vilja förstå. Ett sådant ämne som vi fastnat för, precis som Kobra, är skönhetsoperationer. Eftersom vi nu har bott i Sydkorea är vi fullt medvetna om hur otroligt vanligt det är, inte bara bland idolerna utan i hela samhället. Vi misstänkte det innan vi åkte dit men fick ändå en spark i magen av all reklam, före- och efterbilder, ansikten som förändrats. Det kan kännas riktigt obehagligt. Samtidigt måste det hela tiden ställas i kontrast till annat. 

I Sverige finns inte reklam för detta på samma sätt. Det är heller inte lika utbrett och när det görs är det andra delar av kroppen som behandlas som önskan om större läppar eller mindre rynkor. Däremot har vi i Sverige istället exempelvis fixerat oss vid vikt och olika extrema dieter. Sättet det behandlas på handlar, på samma sätt som skönhetsoperationernas reklam, inte om hälsa utan om att uppfylla ett skönhetsideal, smal till varje pris oberoende hur kroppen och organ tar stryk av det. Att komma från ett land som inte hetsar på samma sätt runt dieter och se reklamskyltar eller löp i exempelvis Stockholm är kanske lika chockerande som för en svensk att komma till Seoul och se reklam för olika ingrepp. Skönhetsoperationernas utbredning känns märklig för oss men precis som med allt annat finns det minst två sidor av problematiken. Missförstå oss inte, vi tycker också det är extremt att ta till kniven för skönhet men precis som med alla svåra frågor krävs nyanser vilket är svårt att få till när tiden är knapp. Kanske en fråga om varför det blivit så här och just här och också en tydlig förståelse för vem man själv är, vilket samhälle och samhällsklass man kommer ifrån och varför man reagerar som man gör.

Vi reagerade också på översättningen och bilderna som visades i anslutning till presentationen av fenomenet sasaeng. Sasaeng är ett otroligt komplicerat fenomen, otroligt obehagligt på alla sätt, verkligen. Men det går inte att översätta med hardcore-fans. Att vara hardcore-fan behöver inte vara negativt. Det kan handla om att vilja stödja sin grupp på så många sätt som möjligt, köpa skivor, prylar och gå på alla liveframträdanden. Sasaeng är något annat. Det är snarare en typ av sjuklig besatthet, stalking, och en obehaglig kultur som växt fram bredvid fandomet snarare än i det. Det handlar inte om att stå utanför sin idols bolagsbyggnad, en plats där de också är idoler och jobbar. Det handlar om att korsa gränsen för vad som är privat och vad som är jobb. Sasaengs trycker utanför idolernas bostäder, följer efter dem i taxibilar, sätter sig bredvid dem på restauranger, följer dem ett steg bakom när de är lediga, är ute med vänner, söker upp deras familjer eller bryter sig in i deras hem. De försöker ta sig in i privata sfärer på alla möjliga sätt och utsätter både sig själva och idolen för fara i sin strävan att komma så nära som möjligt. Det kanske inte var menat att man skulle läsa samman bilderna på de thailändska fansen som stod utanför SM Entertainments byggnad i samband med att man pratade om sasaengs men vi gjorde det. Vi har ingen aning om vilka just de tjejerna är men deras beteende i det klippet var inte ett sasaeng-beteende. Det känns viktigt att poängtera det.

Vi har stött på sasaengs och försöker skriva om det i vår bok men det har varit och är otroligt svårt. Precis som med skönhetsoperationerna och slavkontrakten. Rädslan är att det är det hemska som kommer att leva kvar efter att man läst hela boken. Vi vet också att det är lätt hänt. Hjärnan verkar fungera så, vi människor verkar minnas det som för oss verkar främmande eller läskigt, vi gillar att förfära oss. När vi hör folk prata om Fredrik Strages läsvärda bok Fans som en bok om stalking blir vi ledsna. I boken skildras fler fina fan-historier än stalking-historier (kapitlet om Westlifes fans är fantastiskt) men ändå blir stalkingen det man kommer ihåg. På samma sätt är vi rädda att folk som såg k-popprogrammet inte kommer komma ihåg det maffiga, bra, snygga, välgjorda, smarta och roliga skildringarna utan bara det som känns främmande. Det där som händer i ett land långt borta och som vid första anblick, innan man skrapat bort det yttersta lagret, kan verka endast skrämmande och fascinerande. Men kanske är det bara vi som har för lite tilltro till människors förmåga att läsa och tolka in saker, i just det här fallet hoppas vi verkligen det. /e och j