I början av förra veckan rebloggade jag ett citat på min privata tumblr. Så här stod det: ”Person: How long do you think it takes for someone to fall in love? Me: A couple of Youtube videos I guess. ” Jag gjorde det absolut inte för skojs skull. Tvärtom. De känslor som kan utvecklas för idoler man inte träffat anser jag vara allt annat än påhitt och skämt. Det är riktiga och starka känslor, om än mindre konventionella sådana. Den enda skarvningen kände jag var ”a couple of”. Kändes lite som att ta i underkant, åtminstone för min del. A large amount ligger närmare sanningen. Tills i helgen. Alltså. Aningen pinsamt detta men: jag blev förälskad i en idol i helgen. Känd sådan absolut men kanske inte riktigt lika känd nu som för cirka femton år sedan. Det är också den personen jag blev förälskad i. Den där för cirka femton år sedan. Han som då var tonåring. Ehe.

I helgen var jag, Johanna och Tina aka Mis på Future Is Idol tillsammans med kompisen Anna i hennes uppväxt ort. Jag lärde känna Anna som driver/skriver på Indieful ROK och Korean Indie när jag pluggade koreanska på Stockholms universitet. Vi började ganska tidigt prata musik och kom fram till att vi lyssnade på ganska olika musik idag, jag med min k-pop och hon med sin k-indie. Jag fick dock veta att det tidigare funnits ett annat intresse, samma ingång som min, mainstream pop fast med cirka femton års tidsskillnad. Hennes första kontakt och vad som väckte intresset var, precis som för mig, koreanska pojkband. Vi har pratat om hur lika det ser ut nu och då och samtidigt också så totalt olika. Förra helgen bjöd hon med oss och några av vännerna som var med när det begav sig, bl a Linda som starkt bidragit till intresset, på en så kallad Gayo. I korthet betyder det att samlas, äta snacks och kolla på gamla vhs:er med k-pop från 90-talet i ofantligt många timmar. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, faktum är att jag och Johanna skrivit flera A4 MEN. Det får ni inte läsa här utan kanske i den här boken som vi jobbar på :). Det jag ska skriva om nu är den här tonåringen och den omedelbara förälskelsen. Eller ni vet, de omedelbara ohanterliga känslorna som närmast kan liknas förälskelse fast man inte vet vad det är.

Alltså, här kan vi snacka a couple of Youtube videos. Eller inte Youtube utan klipp på grynig tjock-tv-skärm. Det tog ett par live-framträdanden av Candy, ett par med 행복 (Full of happiness) samt ett klipp där ett par taniga tonåringar skrämda ska hoppa bungy jump. H.O.Ts Jang Woohyuk. Gulligheten jag upplevde förra helgen är för mycket för att kunna hantera. Eventuellt idolen som är bäst på att se överjordiskt överlycklig ut någonsin. Så fruktansvärt smittande. Från att ha tittat med måttligt intresse på mörka-hittepårösten- galen-rapp-sång-pratandet i början av 행복 (en låt som jag för övrigt tidigare klickat mig förbi på min iPod pga det där konstiga mörka-hittepårösten-galen-rapp-sång-pratandet i början) gick jag över till att fånfnissa varenda gång det dök upp. Därefter övergick det i fniss så fort han dök upp i bild. På vägen hem till Stockholm spelades låten i bilen och även där: fånfniss. Alltså. Detta.

DET GÅR INTE ATT VÄRJA SIG. Vad är det här? Vad gör man åt sådant här? Hur fel är det egentligen? Jang Woohyuk är född 1978 och är med andra ord fyra år äldre än mig (nästan exakt, vi fyller år med tre dagars mellanrum). När vi var i Sydkorea förra året hade Woohyuk nyligen gjort comeback som soloartist efter bl a en militärtjänstgöring. Vi såg honom flera gånger live. Jag kommer ihåg det som att han var fantastiskt duktig och som bra låtar men inte så mycket mer. Inga fjärilar i magen liksom. Inte som nu när jag såg klippen som fått mig bete mig som jag vet inte vad. På dem är han cirka nitton. Gör det skillnad? ……….???……….. Mycket förvirrande och aningen läskigt. MEN också mycket befriande. Det här med att kunna framkalla känslor så lätt och okonstlat är extremt kittlande och spännande.

Så här: jag planerar på att lägga ganska mycket tid på att kolla upp den numera 34-årige Woohyuk med. Eventuellt blir jag då klokare på om det handlar om en person, bara en viss oförstörd fas i en persons liv eller en nöjesindustri som redan då var duktig på att stöpa besattvänliga idolpersonligheter och en tradition som jag redan var indoktrinerad i. (Att jag är svag för vissa av SM Entertainments idoler är ingen direkt hemlighet.) Jag har redan börjat och det har börjat bra. Sjukt het 33-åring nedan på klipp från 2011 liksom:

/e

(Ps. Kan även avslöja att ett antal personer i rummet reagerade nästan likadant på Kangta, han med snelugg som sjunger vackrast i 행복-framträdandet. Fullt förståeligt, naturligtvis. ds.)