Fan

Landade i Sverige igår kväll efter sexton underbara dagar i Seoul, Gwangju och Busan men allting vackert jag har varit med om överskuggas just nu av en besvikelse. Jag känner mig dum, lurad och ledsen. Har varit i Sydkorea under stora delar av Changmin och Yunhos promotion av Catch Me men inte lyckats se dem på musikprogram. Lite är det mitt eget fel och lite omständigheterna. Jag kunde ha prioriterat annorlunda men samtidigt kunde jag omöjligt veta att de två musikprogram jag planerat att gå på skulle var omöjliga att komma in på.

Min syster har försökt trösta mig med orden: ”Du såg dem ju väldigt nära på en konsert där de var sjukt bra och framförde massa låtar,” och det är sant, väldigt logiskt tänkt. Jag såg dem göra Catch me på Gangnam K-pop Festival men jag är ett fan och det räcker inte. Jag hade tänkt mig att se dem på minst ett musikprogram, nu blev det inget och det svider. I natt drömde jag oroliga drömmar om att jag var utanför KBS byggnad och blev insläppt för att se halva deras framträdande, i drömmen var det bländande.

Det började med att jag första helgen tänkte att det skulle vara väldigt svårt att komma in på musikprogram eftersom det var många inresta fans och valde att göra andra saker istället och att satsa på konserten i Gangnam. Efter den träffade jag fans som sa att de utan problem hade kommit in på Music Core dagen innan trots att de liksom jag inte var medlemmar i den koreanska fanklubben (så dumt av mig att jag inte chansade). Andra helgen valde jag att åka till Gwangju och Busan med mina systrar och en kompis för att vi planerat att göra det och bokat hostel redan innan jag visste om comebacken. Jag argumenterade med mig själv om att jag redan hade sett Catch Me live på konserten och enligt deras offentliga schema hade jag två chanser till att gå på musikprogram när jag kom tillbaka till Seoul. Trots det hade jag obehagliga föraningar av att jag kanske fattat ett dåligt beslut.

Först skulle jag gå på M Countdown i torsdags. Jag planerade att gå och lägga mig i tid på onsdagen för att vara pigg och inte följa med mina systrar och vänner ut i Hongdae. På eftermiddagen försvann plötsligt programmet från schemat på hemsidan. DBSKs medverkan hade av någon anledning ställts in och min första chans att se dem på musikprogram var plötsligt borta. Efter att ha surat några timmar gick jag ut och stannade ute i Hongdae hela natten istället. Det var väldigt fint, en episk natt, men inte lika fint som känslan av att förlora sig själv i ett liveframträdande tillsammans med Cassiopeia. Nästa dag kom det upp information om förinspelning av Music Bank på fredagen. Jag jublade och bestämde mig snabbt för att spendera min sista dag i Seoul köande.

Inspelningen skulle ske halv fem på eftermiddagen och när jag kom till KBS byggnad vid halv tolv var det lagom många fans där. När jag tänker på det i efterhand var det som om allting gick lite för smidigt: Representanter från fanklubben var redan där och frågade mig snällt när jag irrade runt och letade efter lapp med information om förinspelningen om jag var där för att se DBSK. De skrev ner mitt namn på koreanska på kölistan och gav mig nummer 129 på armen, sedan informerade en av dem på koreanska och en annan översatte på engelska om när vi skulle mötas upp igen.

Sedan var det olika mötestider, köbildningar, nya nummer och kontroller av skivor. Som vanligt när det gäller DBSK var det många japanska fans både i min egen ålder och äldre. Några japanska damer tyckte att det var väldigt spännande att jag gillade Changmin och försökte fnissigt höra sig för varför trots ganska hög språkbarriär. (Tror bara delen om att jag tyckte att han var snygg gick fram, hehehe… ) Kön bestod mestadels av kvinnor från sexton till femtio år och stämningen var väldigt fin och lugn. Jag fattar inte att jag tidigare varit nervös för att åka på fansaker själv, är verkligen bland det finaste jag har gjort. Det var naturligtvis mycket prat om biljetterna till DBSKs första solo-konsert som duo i Seoul som kvällen innan sålt slut på mindre än fem minuter. Träffade faktiskt ingen som hade lyckats få tag på några biljetter men pratade också mest med fans som inte var koreanska.

Allting verkade vara under kontroll tills de skulle släppa in oss vid halv fem. I raka fina led, två och två, stod vi ungefär trehundra fans med lysande ögon. Vi såg hur början av kön, där de som var medlemmar i den koreanska fanklubben stod, började gå in i byggnaden. Sedan efter att de släppt in kanske åttio stycken fans tog det plötsligt stopp. Vi trodde först att de släppte in folk i etapper, ibland gör de det, men sedan dröjde det väldigt länge. Alla stod snällt kvar i köerna och väntade men ingen mer blev insläppt. Snart kom ett fan fram till mig och de som stod runt och berättade på engelska att på grund av tidsbrist hann de inte släppa in alla fans. Framträdandet spelades in just nu och vi skulle inte få se det.

Jag visste inte vad jag skulle göra med informationen och lyckades med nöd och näppe hålla tillbaka tårarna. Jag började tänka på olika hemska och egoistiska sätt att ta mig in på live-showen: det var nästan inga andra tydligt västerländska fans där och personalen hade tittat ganska mycket på mig, jag skriver på en bok om k-pop för en svensk publik, jag skulle kunna hitta någon annan liten fanklubb att gå in med… Olika desperata tankar snurrade i mitt huvud tills fansen som fått se kom ut med sina röda ballonger. Då kom jag på att det inte spelade någon roll om jag fick se resten av showen eftersom det jag ville se var Changmin och Yunho live. Jag bestämde mig för att åka därifrån trots en stor klump i bröstet.

Medan jag köade var jag med om något annat som också gav mig klump i bröstet. Jag pratade länge med ett fan, först verkade hon väldigt trevlig men snart visade hon sig vara ganska svår att hantera för mig. Det var inte för att hon var otrevlig utan för att hon påminde mig om två saker inom fandomet som jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till. För det första gillade hon DBSK och BARA DBSK, det vill säga Changmin och Yunho. Hon var ett hardcore Yunho-fan och gillade att jag hade Changmin som favorit men rynkade på näsan när jag sa att jag gillade k-pop överlag men att DBSK var mina favoriter. Hennes reaktion gjorde att jag inte vågade säga något om att jag även gillade JYJ (jag är en fegis ibland).

Sedan hände något ännu mer problematiskt, hon började prata om att hon träffat Yunho på ett café kvällen innan och att han hade pratat med henne. Jag frågade nervöst hur det hade gått till, hade hon kanske råkat springa på honom? Jag hoppades innerligt att så var fallet men hon svarade: ”Do you know about the taxis?” Jag nickade, eh, jo det gör jag: vem gör inte det som är ett k-popfan? Eller, ännu hellre, vem gör inte det som är ett JYJ-eller Jaejoong-fan? Saesang-taxi, taxichaufförer som letar reda på och jagar koreanska kändisar. Många idoler har twittrat om dem och bett fans att inte stödja verksamheten eftersom de lurar fans på pengar och gör så att idoler inte får något privatliv. Det har fått min favorit Jaejoong att förlora kontrollen på det mest obehagliga sätt och jag vill verkligen inte tänka på det, det är för komplext.

Det här fanet hade med hjälv av saesang-taxi letat reda på Yunho och spenderat kvällen med att sitta och titta på honom när han hängde på ett fik med sina vänner och kedjerökte. Hon berättade oroat att hon inte gillade hur mycket han rökte (som om det var det mest relevanta i sammanhanget). Sedan berättade hon om hur han när han skulle gå hade pratat med henne på tafatt engelska (hon var inte koreanska och tydligen visste han det). Om jag förstod det rätt, hade bitvis svårt att förstå hennes engelska, handlade det om att de inte skulle följa efter honom eftersom han skulle åka en sväng till sjukhuset för någon typ att kontroll och att de fick se honom en annan dag istället. I hennes version lät det inte som om han hade varit irriterad alls utan bara väldigt gullig.

”Do you want to come with me tonight? I will follow him again,” frågade hon mig glatt efter berättelsen. Jag drog efter andan, ruskade på huvudet och försökte hitta ett tydligt svar som visade att jag inte tyckte att det var okej att följa efter kändisar men utan att vara otrevlig: ”No, I already have plans for tonight and… and I don’t do that kind of stuff,” mumlade jag något hårdare än vad som kanske var min intention. Hon tittade ner i marken och jag förstod att hon förstod och sen pratade vi om annat istället.

Kanske var det lite hennes berättelsen som gjorde att jag inte liksom de flesta fans, när vi inte fick se inspelningen, åkte vidare till det område där fanklubben berättade att Guerilla Date skulle spelas in senare på kvällen. Hon frågade gång på gång om jag inte skulle följa med henne och hennes kompisar som skulle ta en taxi dit. Jag sa att jag hade andra planer, vilket jag hade, men i ärlighetens namn kändes det helt plötsligt lite för nära stalking att åka och titta på Changmin och Yunho som bara pratade. Och tänk om jag hade blivit framdragen som utländskt fan, de gillar liksom utländska fans med exotiskt utseende som de gör till spektakel i det programmet (tänker särskilt på Doojoon-incidenten), fy. Eller tänk om taxin inte hade åkt direkt till platsen där de skulle spela in utan istället väntat och följt efter dem på vägen dit. Jag vet inte, det är en svår balansgång att vara ett fan. Har tänkt ganska mycket på det under resan då vi bott nära YG-byggnaden och därför passerat den många gånger. Många nätter och dagar har vi sett samma fangirl stå utanför i en brun vinterjacka med uppdragen luva ensam och väntandes. Hon har liksom fått mig att fundera över min egen fangirliga sida: lite kanske jag är som hon, lite vill jag vara som hon, lite vill jag det inte alls. Mest vill jag bara se mina idoler sjunga och dansa (så mycket att jag kan börja gråta och gräma mig i många dagar när jag inte får det). /j

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Comeback, Oro och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Fan

  1. Elin skriver:

    Även om du inte menade det, så tror jag att det var bra att du sa ”I don’t do that kind of stuff” hårt. Som du säger, att vara ett fan är en balansgång, och när man ser andra fans som börjar dra åt ”the dark side” om man nu kan kalla sasaeng beteendet det, så tror jag det är bra att man påpekar att det beteendet inte är acceptabelt. Ibland så förstår ju personen inte ens det själv att de gått över linjen, då kan det vara en ringklocka för den personen…

  2. thefutureisidol skriver:

    Det är så mycket som är så sorgligt i det här inlägget. Med tanke på grämelsen och peppen innan. Fighting!
    Och håller med om att det var bra att vara hård. Men också bra att inte vara så hård att man går därifrån eller nånting. Tänker att det bara blir ännu värre om det blir för stränga linjer, alltså inte att icke-sasaengs inte ska ta avstånd för det är viktigt men jag tänker (kanske naivt) att sasaengs behöver typ… tro på resten av mänskligheten. Eller något.
    /Tina

  3. ninna83 skriver:

    Håller med Tina, så mycket tråkigt i detta inlägg när det var så mycket glädje innan. Jag hoppas dock att detta på slutet inte förstörde resan, eller snarare låt det inte förstöra. Sug istället in hur kul det är att köa och bara vara i gemenskapen med fansen^^ Välkommen hem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s