Plus och minus: To The Beautiful You

Om jag rankar SHINee-medlemmarna i favoritordning ligger Minho (numera) stadigt på sista plats. Tycker han verkar grabbig och jobbig, dålig attityd så fort det blir tävling osv. Jag har dock gillat och gillar hans inställning till fanservice. Han är en av de där idolerna som alltid verkar ge fansen exakt vad de vill ha, vinkar tills armarna ser ut att vara på väg att falla av. Efter att ha sett hela serien To The Beautiful You/For You In Full Blossom har han fått ännu mer pluspoäng. Inte för att serien är jättebra, den är okej. Vissa delar bra, andra delar problematiska. I ärlighetens namn är hela serien en ständig balansgång mellan fantastisk och fruktansvärd. Minho och hans skådespeleri är ett bra exempel på detta. Plus: Minho verkligen är bra på att spela socialt missanpassad. Han har gjort det förut, jag tyckte att han var riktigt bra i minidramat Pianist (som dock inte fick så mycket uppmärksamhet. Kanske för att Minho spelar en realistisk obehaglig, stundtals riktigt creepy, och samtidigt sorgsen roll.) Rollen i To The Beautiful You är inte creepy men extremt butter och när han spelar surmulen lyfter hela serien. Minus: när Minho ska spela glad sjunker den som en sten. Åh, det är så smärtsamt när han ska tina upp och gulla sig, det ser så krystat ut. Stundtals har jag fått pausa avsnitten eftersom jag inte kunnat hantera allt awkward på en och samma gång.

Okej, själva serien: Storyn är baserad på den japanska mangan Hana-Kimi och har redan spelats in och sänts som varianter i både Japan och Taiwan. Här handlar den i korthet om en tjej, Goo Jaehee (spelad av Sulli), som blir besatt av en koreansk ung höjdhoppare, Kang Taejoon (Minho), till den grad att hon bestämmer sig för att flytta från USA till Sydkorea. För att komma nära Taejoon dragar Jaehee. Hon klipper av sig håret, klär sig i ”killkläder”, lyckas mygla sig till en plats på pojksportskolan som Taejoon går på OCH tilldelas honom som roommate. Taejoon har skadat sig och lider själsligt på grund av familjeförhållanden vilket har lett till att han slutat hoppa höjdhopp. Jaehee ser det som sitt mission att få Taejoon att hoppa igen. Handlingen kretsar också runt en rad andra människor: Taejoon höjdhoppskonkurrent, en barndomskärlek/kompis, killen som kommer till att bli Jaehees bundsförvant och några lärare på skolan. Många har svårt att placera Jaehee (vem är han egentligen?) och komplikationer (hat, kärlek, missförstånd, avundsjuka) uppstår. Ungefär så.

Alltså… Jag borde inte gillat den. Verkligen inte. Megatrams, en övertydligt besatt Sulli, dratta-på-ändan-humor, göra bort sig, minspel som borde få mig att gömma mig bakom skämmeskudden och tjejer som avgudar män som är bra på sport. Dessutom visste jag i princip hela storyn i detalj eftersom jag sett den taiwanesiska versionen, Hanazakarino Kimitachihe (men inte den japanska, HAHA, ingen logik alls). Men något var det som fick mig att fortsätta kolla (manuset kom också att skilja sig på många sätt från den taiwanesiska versionen). Det fick mig att fundera en del runt vilka serier jag följer med största intresse och jag tror också att jag hittat svaret: jag vill ha så mycket fokus som möjligt på pojk- och tjejbandsmedlemmar som skådespelare. Det är något oerhört kittlande över det. En kombination av att jag bara tror mig veta vilka de är (ni vet den gamla vanliga: är det bara en idolroll? Eller är det den verkliga personen bakom?) och att de nu spelar en (eventuellt) ytterligare person.

Helst ska idolen ligga mig så nära som möjligt om hjärtat, dvs vara medlem i SHINee, TVXQ, JYJ, Infinite eller f(x). Att det är just den där Yoochun, som jag följt i år genom glädje, sorg och som sjungande och dansande på scenen, som helt plötsligt på övertygande sätt i Rooftop Prince porträtterar en sockergalen och dråplig prins från Joseon-dynastin som genom en tidsresa råkat hamna i dagens Seoul. Det ser jag med större fascination och allvar på än en serie med duktiga skådespelare som bara är skådespelare, hur bra och spännande storyn än är. Typ City Hunter. Bra serie, absolut, men inte alls lika beroendeframkallande som Rooftop Prince för mig. Antagligen hade det låtit annorlunda om Karas Goo Hara haft en större roll i City Hunter. Ni ser mönstret. Därför var To The Beautiful You ett drömscenario för mig. Jag fick Minho OCH Sulli.

Även om ingen av dem genomgående var briljant var det att det var just dem som agerade i serien som var det största plusset. Sedan är det så klart alltid spännande att så många koreanska serier innehåller drag (You’re beautiful, Sungkyunkwan Scandal, Coffee Prince osv). Få saker på k-popscenen har jag funderat så mycket runt. Handlar det om sätt att bearbeta patriarkala strukturer? Varför är det i princip ALLTID tjejer som klär ut sig till killar och inte killar som klär ut sig till tjejer? Är det eftersom det är olika grader i förnedran? När tjejer klär sig till killar klär de sig uppåt på köns- och jämlikhetsskalan, när män klär sig till kvinnor neråt till könet som (ur jämlikhetsaspekter) är underlägset? Tills nyligen hade jag inte sett att det fanns en enda serie med killar som klär ut sig till tjejer. Killar har närmat sig det i historiska dramer men inte fullt ut. För ett tag sedan kom dock minidramat Ma Boy som jag inte sett än som, om jag förstått det rätt, har en sådan karaktär. Återkommer med rapport när jag sett :).

Kanske är dragande tjejer ett sätt att närma sig homosexualitet? Eller, komma runt homosexualitet? Som jag skrev i inledningen är serien en ständigt balansgång. Hur man närmar sig homosexualitet, som säkert alla vet är ett problematiskt ämne i Sydkorea, är ytterligare ett sådant. Ibland talas det om det klokt och avslappnat, som något knappt värt att höja ögonbrynen över. Dialog i stil med: ”visst är du (som kille) kär i en kille? Jaha, är det i så fall mig (också kille) du är kär i?” Andra gånger, behandlas det otroligt osmidigt. I en scen ses två män leva ihop som kärlekspar. Ett barn kommer gråtandes in (spelad av Yoogeun, SHINees ”son” i Hello Baby) och berättar att han blir retad i skolan eftersom han har två pappor. Ena pappan svarar: ”vad är det för fel med att ha två pappor, det är något att vara glad över”. Så långt: hurra! Därefter säger barnet: ”men, vem av er pappor födde mig?” Detta följs av en sitcom-paus med awkwarda miner papporna emellan och det är meningen att man ska skratta. Så otroligt tråkigt och osmidigt i ett land där homosexualitet alltför ofta betraktas som något onaturligt och fel. Fint att spä på med exakt de argument homofober tenderar att köra med liksom. Nej.

To The Beautiful You är ett tramsigt och underhållande stundtals problematiskt och  smärtsamt pinsamt drama i glada färger. Precis som med många andra skräckblandad-förtjusnings-fenomen var det även ett drama som jag verkligen ville se klart. Eftersom jag på senaste tiden också utvecklat en form av sportkläder-fetisch tyckte jag dessutom att Minho var assnygg i serien (SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING). Speciellt när han lyfte blicken så där surmulet och/eller var klädd i träningsshorts med cykelbyxor under (HJÄLP). SM Entertainment, som står bakom produktionen, hade lyckats pressa in otroligt många av sina artister på gott och ont. Önskar att jag kunnat ojja mig mer över det men de spelade på min största svaghet: Onew hade en sololåt med i soundtracket. In your eyes var Minhos rolls theme song och spelades minst tre gånger per avsnitt. Extremt klassisk OST-låt, javisst, men jag kan så klart inte värja mig mot den här rösten.  (Obs kolla inte på videon om ni inte sett serier och planerar att göra det, spoilers osv.)

/e

Ps. SHINee har ju hunnit släppa sin första originalsingel på japanska med. Jag är fortfarande tveksam till låten och videon (misstänker att de har på sig päls vilket jag inte gillar) men kan absolut inte värja mig för galendansen. Alltså, jösses. Som någon kommenterade: It’s a work out in disguise! Ds.

Annonser
Det här inlägget postades i Tv-serier och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Plus och minus: To The Beautiful You

  1. Elin skriver:

    Känner väldigt mycket som du om To the beautiful you… Vissa saker va bra, andra mindre… i slutändan så fick den tummen ned från mig, var för mycket som jag inte gillade som det bra inte kunde kompensera för. Det kändes liksom som det där lilla extra, det som fanns i just Rooftop Prince, fattades. Om det var skådespelarprestationerna eller produktionen har jag faktiskt inte kunnat sätta fingret på än…

    Mer Yoochun for vi ju snart i I miss you. Har fortfarande svårt att fatta att vi får både Yoochun OCH Yoon Eun Hye i samma serie… 😀

    • dancingonourown skriver:

      Håller med, inte alls lika charmigt. Massa sidohistorier försvann också och fick inget riktigt avslut, som om man stressade fram slutet. Men Minho och Sulli dårå…

      Ja, så himla förväntansfull på I miss you! Sådana här beskrivningar liksom: ”Yoochun’s character Han Jung Woo, is a detective who has an easy personality but is sometimes shameless.” HAHAHA/e

  2. Elin skriver:

    Ja ellerhur 🙂 undrar exakt vad de menar med shameless, ska bli riktigt kul att se 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s