Hemma i Sverige har jag för min egen skull försökt förtränga hur det är att vara ett fan i Seoul: gemenskapen med andra fans när vi försöker hålla ut under köande och känslan när (efter timmars mental kamp i solsken och regn) idoler står livs levande framför oss. I söndags blev jag påmind och jag trodde att mitt fangirl-hjärta skulle explodera av lycka. Jag köade själv för första gången i mitt liv för att se Changmin och Yunho framföra fem låtar på Gangnam K-pop Festival (vilket även innebar ungefär sju låtar var från Super Junior och SNSD!!!).

Eftersom Elin inte är i Seoul (så konstigt) och de jag är här med föredrog att komma till gratiskonserten endast några timmar innan för att få okej platser utanför den avspärrade delen som man måste köa för att komma in till tog jag beslutet att åka ensam (eftersom jag ville hamna innanför avspärrningarna). På grund av att jag behövde jobba (skriva lite på en grej) innan jag åkte kom jag också sent, strax innan tolv på dagen. På vägen dit tänkte jag därför att jag skulle få en plats långt bak i kön men det visade sig att jag var långt ifrån ensam om att ha varit slö på morgonen. Jag lyckades därför efter ungefär sju timmars köande, största delen i solsken tillsammans med en japansk elf som också var där ensam (och som jag kunde kommunicera med genom kroppsspråk och några få ord på engelska och koreanska), hamna framme vid huvudscenen med endast två eller tre rader människor framför mig. Och det hände igen: den där känslan av att bli totalt starstrucked.

Hela konserten var helt sanslöst bra, ingen utfyllnad med ointressanta grejer liksom. Jag tog därför snabbt beslutet att inte ta några fancams utan att försöka vara i stunden och bara fota lite när det kändes som att det inte förstörde min upplevele. Det var låtar som The Boys, Oh!, Gee, Bonamana, Superman och Sexy, Free and Singel avlösta efter varandra. SNSD som kastade hjärtan och Super Junior som tramsade och gullade med varandra några meter från mig. Jag har sagt det förut men det tål att sägas många gånger: det finns inga som kan tramsa lika proffsigt som Super Junior.

Det var fantastiskt att se Super Junior och SNSD men, alltså, det var först när Yunho kom flygande upp ur en lucka i scengolvet till Maximum som det verkligen kändes i mina knän och i mitt hjärta. Yunho ramlade i den flygande entrén, drattade omkull på golvet och det kändes som om jag också skulle dratta omkull. Han reste sig upp och fortsatte dansa (många märkte inte ens fallet) men han kunde inte låta bli att fnissa för sig själva på ett väldigt skönt sätt under tiden han dansade. Han såg ut att må bra, typ avslappnad och på sitt enligt mig bästa scenhumör när han ser taggat charmig ut men mindre spänd. Sedan kom Changmin in, långsamt gick han bakifrån närmare och närmare scenenkanten. Han var snygg (han är alltid snygg). Och sedan är det där med att han blivit väldigt duktig på att dansa, det gör mig väldigt glad.

Allt med deras framföranden gjorde mig väldigt glad, och allt jag försöker skriva om det för att förklara låter fånigt 🙂 : de var perfekta helt enkelt och jag var lycklig. Först gjorde de Maximum och Keep Your Head Down klädda i vitt och sedan efter att SNSD och Super Junior uppträtt lite emellan kom de tillbaka i extremt snygga svarta kläder med bara ryggar och avslutade med I don’t know, Rising Sun och Catch Me. Och alltså Catch Me, jag var tagen till nivån där jag glömde mig själv för några minuter.

/Starstrucked j