I går vid lunchtid landade jag i Seoul efter en väldigt lång och mindre behaglig flygresa (via Moskva med Aeroflot). Efter att ha vankat runt på gatorna som en zombie och lyckats äta lite koreansk-italiensk mat (som jag saknat väldigt mycket och som är något helt annat än svensk-italiensk mat) såg jag Psy uppträda inför ett gigantiskt publikhav med högst två timmars nattsömn i min kropp. Trots tillståndet ångrar jag inte en sekund beslutet att trängas med enorma folkmassor på Seoul Plaza. Det var nämligen precis den typen av upplevelse jag behövde av Psy!

För det där med Psy och min relation till hans framfart är fortsatt komplex. Jag kan inte komma över att bilden av honom blir så olika i Sverige och Sydkorea. När jag hör bekanta prata om den där lustiga Markoolio-lika gubben och ”cowboydansen eller vad det nu är” för att beskriva Psy blir jag upprymd för att människor helt plötsligt pratar om k-pop men samtidigt också oroad över stereotyper. Nu kommer jag för evigt att ha bilden av en lycklig publik i Seoul och Psys rörda tal, som jag inte förstod särskilt mycket av förutom att den sydkoreanska publiken enligt honom var den bästa i världen, i huvudet när jag tänker på Psy.

Att jag valde att se konserten handlar inte om att jag är Psy-frälst, jag gillar en del av de mer peppiga låtarna (typ Right Now) men när han till exempel ska sjunga/rappa smäktande är jag inte riktigt med på noterna. Min främsta anledning att vara där var att jag ville se publiken och hela tillställningen som även sändes live på Youtube. Vi kom dit typ fyrtiofem minuter innan konserten började klockan tio och då var hela gatukorsningen bredvid Seouls upplysta rådhus fullt av människor, på taken och i fönster runt platsen stod det också folk. Alla gator var avspärrade och gatlyktorna blinkade orange i kvällsmörkret. Vi stod långt ifrån scenen och såg mest publik och publik och publik plus Psy som en liten prick och på stora bildskärmar. Under hela konserten sjöng folk runtomkring oss med i låtarna och under Gangnam style (har tagit några skakiga fancams av publiken som jag kanske lägger upp senare) vevade folk med händerna i refrängen. Till och med den enligt mig lätt plågsamma låten Father blev storslagen när så många människor känslosamt vrålade med i refrängen.

När Psy började köra extranummer bestämde vi oss för att dra mot tunnelbanan för att slippa den värsta trängseln. Därför missade jag reprisen av Gangnam Style när Psy drog av sig tröjan men jag är inte besviken eftersom jag fick se bland det finaste någonsin istället. För att ta oss till tunnelbanan var vi tvungna att tränga oss genom publikhavet som skuttade, dansade och sjöng med. Det var som Frida, min systers kompis, sa att ”det var som att gå igenom den bästa festen någonsin och den tog typ aldrig slut”. Alla typer av människor verkade vara där: män i kostym, unga par, tonåringar i gäng och gamla damer i sportiga kläder. De log och dansade tillsammans och stunden var magisk. Jag glömde alla de där västerländska människorna som bara verkar se Psy som en lustig gubbe. Här är han en stolthet och någon som pratar om det koreanska samhället både genom humor och storslagna känsloutspel på scenen.

Det känns skönt att vara tillbaka även om jag bara stannar drygt två veckor. /j