I våras fyllde jag jämt. Den sötaste presenten fick jag av Johanna, en tårta föreställandes min favvo Onew. När jag bloggade om den skrev jag att jag inte förstod hur jag någonsin skulle kunna äta upp tårtan. Äta Onews lilla huvud liksom. Slog mig nu att jag inte informerat om att jag faktiskt klarat det. Efter cirka tre månader i frysen blev tårtan under en ceremonisk kväll där jag hade placerat bilder på Onew runt bordet uppäten. Han smakade marsipan, mango och passionsfrukt.

Och nu när vi ändå är inne på sockersött: alltså, det här. Jag har som kanske bekant stundtals svårt för det övergulliga men samtidigt sexiga: kombinationen aegyo, bebisröster och utmanande kläder/rörelser. För att jag ska kunna hantera det behövs det något alldeles extra, såsom genusuttryck som blir flytande eller saker dragna så till sin spets att det går över i något som går att läsas som upproriskt, ironiskt, på låtsats eller alltihop på en och samma gång. En grupp som jag tycker gör det vid varenda släpp är Orange Caramel. För mig slår alltid deras videor, låtar, röster, minspel och rörelser över i något intressant. Jag är medveten om att Orange Caramel inte är en grupp som i allmänhet läses som samhällskritiska (såsom andra artister,typ Psy görs) men, intentioner eller inte: för mig känns det som om de genomgående driver med uppfattningar om bl a femininitet, maskulinitet och etnicitet eftersom det/de är så sjukt mycket, som vi uttryckte det vid släppet av Shanghai romance: det känns som om de leker levande charader. I veckan släppte de Lipstick och herregud, jag tycker att det är så snyggt och bra att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Lätt en av årets bästa låt/video-släpp.

 /e