Ingen verkar få nog av Psys Gangnam Style, den har spelats på Youtube minst 159 000 000 gånger och hörs på radio och klubbar. Och folk frågar sig: hur stor kan en sydkoreansk hit bli i Sverige och västvärlden? Vem ska bli nästa amerikanska eller svenska kändis som skuttar hästliknande med ett generat leende på läpparna till låten? De undrar vad Gangnam Syle handlar om, om gangnam är en häst, samhällskritisk? Och varför östasiater upplevs som så lustiga? För japaner är alltid kul! Eller vänta nu, det sista påståendet var visst den första kommentaren någonsin på den här bloggen.

Om någon skulle ha missat det tänkte jag ta det hela från början: Oppa Gangnam Syle vad betyder det egentligen? Oppa är ett koreanskt ord som används när en yngre tjej tilltalar en äldre kille som hon känner väl. Det kan vara en bror, kompis eller pojkvän. Oppa är också ett ord som många koreaner gillar att bli kallade för, särskilt om en snygg tjej säger det. Gangnam är ett område i Seoul. Området har under de senaste tjugo åren utvecklats till en symbol för rika och ett sätt att leva som kännetecknas av konsumtion och statusprylar. Style är ett engelskt låneord som används i koreanskan och betyder stil. Psy intar i låten ett alterego ”oppa” som är eller vill vara ”Gangnam Style”, alltså leva ett liv som förknippas med Gangnam. I musikvideon misslyckas ”oppa” hela tiden med att uppehålla livsstilen. I låten sjunger han också att han vill ha en tjej som har samma livsstil. Hon ska på dagtid har råd att lugnt sippa på en kaffe och på kvällen släppa ut håret när den rätta stunden kommer.

Många anser att låten är en parodi över konsumtion. Park Jae-Sang, som är personen bakom Psy, har bland annat sagt att det roliga är att hans alterego misslyckas med att leva den livsstilen han sjunger om. I amerikansk tv har han uppgivit att man ska vara allvarlig när man dansar dansen som hör ihop med låten för att det blir mer humoristiskt så. När han nyligen lärde Britney Spears hästdansen, som den ofta kallas, på det amerikanska programmet The Ellen Degeneres Show frågade Ellen om inte Britney skulle ta av sig sina skyhöga klackskor först. Frågan fick Psy att ruska på huvudet och svara på felfri engelska att den här dansen handlade om att ”dress classy and dance cheesy.”

En del drar också innehållet i låten, dansen och videon längre och menar att Psy är djupt samhällskritisk. Han vill genom låten och videon visa problem som genomsyrar det sydkoreanska samhället, typ att människor strävar efter status genom konsumtion. Psy ligger idag på en av de tre största nöjesbolagen i Sydkorea, YG Entertrainment. Innan han 2010 skrev kontrakt med dem var han en på många sätt provokativ artist med en hel del skandaler, bland annat har hans musik vid tillfällen fällts för barnförbjudet innehåll. Min spontana tanke när jag såg videon och hörde låten första gången var också att den var samhällskritisk, både på grund av innehållet i videon och Psys bakgrund. Börjar man tänka i banorna kan man lätt hitta tecken på att så är fallet. När man börjar analysera kan man kan också lätt skena iväg. Det går att se benämnande av sig själv som just ”oppa” som en kritik av det patriarkala samhället, ordet ”style” som en kritik av amerikaniserande av Sydkorea eller hästdansen som ett sätt att typ kritisera censuren av sexrelaterade saker. Det är bara fantasin som stoppar associationerna…

Jag och Elin har tidigare liknat Psy vid Håkan Hellström i Sverige. För oss som inte kommer från Sydkorea kan det vara svårt att förstå olika nivåer i Psys framförande, precis som det för någon som inte är svensk kan vara svårt att förstå vad Håkan Hellström håller på med när han skuttar runt i sjömanskostym och sjunger melankoliskt och falskt på scenen inför en allvarlig publik. När vi förra året såg Psy live i samband med en konsert med hela hans bolag YG skuttade han runt i överdrivet utsvängda byxor och fluffig väst och såg för oss ut som någon typ av tramsfarbror. Men Psy själv verkade väldigt seriös och i den hängivna publiken var det ingen som skrattade. 

Vi har också försök likna honom vid artister med mer samhällskritiska och ironiska inslag typ Sean Banans inslag i Melodifestivalen, Sean den första Banan. Många tänkte säkert att han i numret drev med sig själv som ”invandrare”, att det var superfånigt eller att det var en extremt medryckande låt och tillhörande dans som satte sig i huvudet. När vi tittar på framförandet tycker vi att Sina Samadis alterego Sean Banan ser väldigt hård, närmast arg, ut. Det i kombination med den bitvis väldigt mörka texten gör att vi läser det som om han driver med och kritiserar synen på ”invandraren” i Sverige. Jag tror att Sina Samadi/Sean Banan vill säga något viktigt och parodiera över ett samhällsproblem men i mångas ögon blir det något annat, något lustigt och plumpt.

Jag vet inte riktigt vad jag tror om Psys egna intentioner med Gangnam Style (eller om de ens är så viktiga), vad som är intressant är vad Gangnam Style blivit. Vad händer egentligen när den kommer till Sverige eller USA? Många har frågat sig hur den har kunnat bli en monsterhit. Jag tror att det, precis som när det gäller k-pop, handlar om att det finns vissa delar i musiken och hur musikvideon är klippt som vi i Sverige känner igen väldigt väl och uppfattar som välgjort. Det är också en extremt bra låt och fruktansvärt catchy dans! Sen finns det andra delar som är främmande och som många inte riktigt förstår och därför blir intresserade av. Typ som att Psy låter så, alla fall i mina öron, seriös och kanske till och med lite arg, samtidigt som det i videon pågår en massa tramsiga saker. Glappet gör att man blir besatt och vill titta om och om igen.

Sen har vi det där med ”de lustiga japanerna”. Det går tyvärr inte att komma ifrån att det finns en väldigt sorglig humor i Sverige där många fortfarande tycker att man har rätt att håna människor med östasiatisk bakgrund. Kommentaren på vår blogg ”För japaner är alltid kul!” fick vi under en video med SHINee där de sjöng på koreanska. Det var heller inte länge sedan Anders Lundin uppträdde iklädd rishatt och sockerbitar som tänder i munnen på Allsång på Skansen för att illustrera ”en kines” och folk vek sig dubbla av skratt. Att det inte blev något av pojkbanden eller tjejgrupperna utan Psy som äntligen slog igenom på allvar i västvärlden var i början svårt för mig att separera från just den här stereotypen. Jag tänkte bittert att det k-pop behövde för att slå på allvar var någon som man här kunde läsa som en ”rolig japan” men det är klart att det inte är så enkelt. Att Psy hade möjlighet att slå här är också tack vare många års förarbete av ett engsktalande fandom där man genom till exempel undertexter spridit k-pop över världen. Sen kommer ju också Park Jae-Sang på amerikansk tv och visar tydligt när han pratar att han inte är en tokig ”oppa” utan en vältalig man med självdistans som vet hur man för sig i USA. Jag önskar av hela mitt hjärta att folk inte bara skrattar åt Psy (och i förlängningen även annan k-pop) utan på allvar förstår hur briljant det är.

Och innebörden i Gangnam style för mig? Psy kanske är jättearg och vill belysa samhällsproblem eller så vill han mest tramsa men ju fler gånger jag tittar på låten med engelsk text och ju fler gånger som jag lyssnar får jag en känsla av att Gangnam Style mer än något är en tragikomisk betraktelse. För mig blir det inte en låt som främst vill förändra världen utan mer ett uttryck för en längtan efter pengar och bisarra statusmarkörer, något som många (inte bara i Sydkorea) kan relatera till. /j