Jag har haft ambitionen ganska länge nu att skriva ett inlägg om de händelser som under sommaren gjort mig glad, arg, bestört, mållös eller avundsjuk osv. På grund av hur sanslöst mycket det har hunnit hända har det varit svårt att ta mig i kragen. Därför kommer endaste ett urval av saker här. Kanske dyker fler upp som exempel i diskussioner om andra mer aktuella saker under hösten. Vi får se. Men för nu:

Bestört 1: Cirkusen runt T-ara (en medlem som blivit kickad ur gruppen, rykten om mobbing, eventuella efterverkningar i form av förlorade roller och modellkontrakt etc) kanske känns aningen passé nu när T-ara gjort comeback och allt men jag vill ändå kommentera det.  Mobbning är bland det vidrigast som finns och en sak som kan få mig att spontant börja gråta. Saker som ta sig rätten att tycka och bete sig, saker som lett fram till att vissa tar sig den rätten och de som lider av konsekvenserna av det, det finns liksom inga vinnare. Jag har ingen aning om vad som hänt i T-ara och mellan medlemmarna och därför vill jag heller inte döma. Samtidigt hintar det om något som man redan anat pågår i grupper, något som kanske inte är det som man ser på scenen och i program. Sådant som ofta uppstår på arbetsplatser med hög konkurrens. En sådan sida som går att ignorera tills saker som detta kommer upp till ytan. Det får mig att undra hur det ser ut i andra grupper med. 😦

Bestört 2: En del fans reaktioner på Jonghyun och Taemins Internet war. Det hat som fått Jonghyun att fler en än gång be om ursäkt på Twitter. Kommentarer om att han (och ibland även Taemin) borde lämna bandet efter att ha framfört ett framträdande som detta.

Många fans gillade tydligen inte energin, rollspelet och anspelningarna som det här framträdandet bjöd på. Andra älskade det, naturligtvis men ändå. Det som händer i krocken är så spännande. Mötet mellan ett växande internationellt fandom med en pojkbands- och idoltradition i bagaget och ett sydkoreanskt med andra riktlinjer och en fanservice-kultur. Det här är inte första frontalkrocken och säkert inte den sista heller. Det är både spännande och läskigt. Jag kommer återkomma till det här (säger jag nu ja, hah!).

Teasers:  SHINees teaserfoton inför kommande comeback med första helt nya låten på japanska har varit något bleka. Den enda som fått mig att spontant skrika högt är Onews pga det oväntade i att hans bild (han som fortfarande förföljs av världens mest uttjatade kycklingbesatthetskämt och en klumpeduns-image) får andas sex medan de andras andas lyxdam alt pimpade cowboys. Där dök han upp i blött hår och öppen mun liksom. Om audionteasern säger jag: :/.Bilder och ljud.

Avundsjuk: när vi ändå är inne på SHINee. Jag hade velat gå på SHINee World 2-turnén. Så är det ju. Har knappt kollat på fancams pga får ont i magen av att jag inte var där. Nu är det nästan exakt ett år sedan som vi var på SHINee World 1 i Singapore. Även det ger mig ont i magen pga saknad efter en tid som varit mm.

Lycklig 1: Reply 1997 / Answer me 1997

Att serier har fått mig att känna och tycka så mycket hör till ovanligheten. Det är lite mer av Johannas specialområde. Men: Reply 1997 är bland det mest fantastiska jag sett ur många synvinklar. Så himla många fina historier och personporträtt att det nästan blir för mycket. Urval och i korthet: Serien handlar om en grupp ungdomar och deras familjemedlemmar. Berättande växlar mellan sekvenser från en klassåterförening i nutid och sekvenser från samma personers tonårstid mot slutet av 90-talet i Busan. Fokus ligger på 90-talet där idolbanden nyligen har gjort sitt intåg i landet. A Pinks Eunji spelar en överdramatisk och högljudd tonårstjej som är besatt av H.O.T. Seo In Guk spelar en het lidande smått autistisk plugghäst. Infinites Hoya porträtterar på ett återhållsamt sätt en kille som stänger in alla sina tusen känslor och försöker se glad ut trots att han begår en av Sydkoreas synder: han är kär i sin killkompis.

När det kom ut att Hoya skulle spela en kille som gillade en annan kille för ett par veckor sedan trodde jag först inte att det var sant. Infinites Busan-macho-man liksom. Därefter gick det över till en oro att porträttet skulle bli en parodi, någon typ av tramsig roll som skämtade bort hans känslor. Så blev det inte. Visst, Hoya spelar en känslig kille som gärna hänger i köket med mödrar och skär äpplen, men jag vet inte, porträttet är så finstämt och det blir aldrig huvudpoängen eller knappt ens en grej. När dessutom manusförfattaren gör den här fantastiska intervjun och även resten av serien är så otroligt bra köper jag det. ÅH, HOYA.

Och: ÅH, HELA SERIEN. Jag gillar typ allt, vilka och hur saker valt att belysas, alltid med fler nivåer än en: coola hårda fangirls, awkwarda tonåringar, stora känslor som får uttryckas, stora känslor som ignoreras tills de äter upp inifrån, patriarker till pappor, människor som pratar över varandra på ett sätt som känns obehagligt realistiskt, hur historiska, kulturella och politiska omständigheter vävs in på ett smart sätt osv osv osv. Enda minusen så här långt är en stundtals läskig storebror/lärare/president samt ett märkligt användande av får-bräkanden i tid och otid. Längtar redan till nästa avsnitt. DET HÄR ÄR FÖRSTA GÅNGEN SOM JAG FAKTISKT FÖLJER EN SERIE MEDAN DEN FORTFARANDE SÄNDS. Väntan är olidlig. Skärmdumpen kommer från den snyggaste scenen jag sett på länge; ett fanwar håller på att bryta ut mellan rivaliserande fanklubbar. Bara en sån sak.

Lycka 2: Sommarens bästa låt, koncept och video tycker jag är den här:

Fler saker som hänt i sommar och som kan diskuteras (och kanske kommer dyka upp fram över) är: YG Entertainments fruktansvärda sätt att se på djur som en typ av olevande rekvisita (CL stressar sönder en papegoja under ett Inkigayo-framträdande, G-Dragon dansar runt med en rädd tigerunge och en obekväm björn i videon till One of a kind) och Psys Gangnam Style (positiva aspekter som exempelvis spridning, uppmärksamhet och eventuell samhällskritik, negativa som påspädning av fördomar om den asiatiske mannen och hur denne beter sig sådär tokroligt osv). Bland annat. /e