K-pop bias

Changmin är den snyggaste människan jag någonsin sett men Jaejoong är fortfarande min ultimata bias på k-popscenen. Key är en på många sätt radikal k-popidol som jag beundrar väldigt mycket men när den i intervjuer lätt frånvarande och bleka Taemin genomgår en personlighetsförvandling på scenen glömmer jag alla andra i SHINee. Sunggyu har typ världens finaste pojkbandsröst men om någon skulle tvinga mig att ranka medlemmarna i Infinite (vilket är sjukt svårt) ligger han inte i toppen av min lista, högst upp på den ligger nog Woohyun.

Jag har funderat mycket runt det här med bias på k-popscenen och vilka egenskaper det är som får mig, och andra, att välja. Jag har ofta två tydliga favoriter i ett band men det är bara den ena jag känner mig bekväm med att kalla min favorit, min bias. Den jag väljer är inte den som jag tror att jag skulle ha blivit bästa kompis med eller förälskad i om jag träffat den i vanliga livet (vid passande ålder) utan någon med egenskaper som jag letar efter hos just en idol. Mia har flera gånger kallat Woohyun för en ”greeseball” på sin blogg. Nyligen utvecklade hon vad det kunde innebära att vara en greeseball genom att beskriva det som att Woohyun ”eats the fans love and channels that on stage.” När jag läste inlägget slog det mig att det är precis DET som får mig att välja. Ofta har mina två favoriter i ett band olika typer av kvalitéer och den som är mest en greeseball vinner och blir min bias.

Om idoler på ett uppenbart sätt inte kan slita sig från sina fans och typ sysslar med hämningslös fanservice där de formar händerna som hjärtan och försöker möta så många av fansen blickar som möjligt kan jag ursäkta falska toner och fel steg. För som fan vill jag uppskattas av min idol genom att vara del av en grupp av människor som min idol längtar efter att träffa. Känner jag att min idol gillar fans uppmärksamhet lika mycket som vi gillar att titta på hen känner jag mig också tillfreds med min egen roll som ett fan. En idol som suger i sig publikens uppmärksamhet och gör den till sin styrka blir något speciellt för mig: jag upplever att vi har en ömsesidig relation. Det är den första och viktigaste känslan när jag väljer favorit men naturligtvis inte den enda.

Man kan säga att Yoochun, Taecyeon och Seungri också är exempel på greeseballs och fast jag tycker fruktansvärt mycket om Yoochun kan jag inte säga att han är min favorit i JYJ eller DBSK5. Han är till och med den som jag skulle uppleva det som svårast att möta ansikte mot ansikte av dem, för i Yoochuns sätt att vara en greeseball finns något som jag har väldigt svårt för. Fast Yoochun, Taecyeon och Seungri älskar uppmärksamhet och gärna sysslar med fanservice fungerar inte deras beteende på ett sätt som gör mig till ett stolt fan eftersom de också har något som jag känner igen från det vanliga livet: ett förföriskt manligt beteendet. Deras sätt att agera ger mig en stark känsla av de ser sina kvinnliga fans som kvinnor i kontrast till dem själva som är män. Jag menar kvinnor som i en annan typ av varelser än dem själva, kvinnor som i någon som vill bli förförd hellre än att förföra, kvinnor som ett sexobjekt… Ok, nu spårade jag ur, jag kan inte veta hur de tänker om kvinnor (de kanske inte ens gillar att hångla med kvinnor). Men jag får känslan av de hellre sexualiserar andra än själva blir sexualiserade och den känslan gör mig obekväm i min roll som betraktare. Jag vill inte bli förförd på det sättet.

Efter SS4 i Seoul försökte vi beskriva vad som var grejen med Ryeowooks Moves like Jagger-solo genom orden att han ”medvetet sexualiserade sig själv.” Jag vet inte om det är den utimata beskrivningen men det är den bästa jag har hittat. Och här kommer min andra poäng: för att någon ska bli min favorit vill jag att det ska se ut som om personen gillar att sexualiseras. Idoler som åmar sig på scenen med miljoner trånade blickar på sig måste gilla att många främlingar fantiserar om dem annars är det svårt att trivas i idol-rollen. Därför gillar jag idoler som på ett uppenbart sätt poserar och åmar sig. Den som fåfängt plutar med läpparna, medvetet sticker ut tungan för att den vet att fansen älskar det eller spänner ögonen i kameran med förförisk blick ligger bra till för att bli min favorit i ett band, Myungsoo tävlar med Woohyun om första plats på min Infinite-lista. Bäst tycker jag om när det här görs på ett androgynt eller feminint sätt när det handlar om en manlig idol. Om man förenklar det kan man säga att jag vill att manliga idoler ska inta den klassiska kvinnorollen som sexobjekt och på ett uppenbart sätt njuta av den. Jag vill också att de trivs med att göra allt för att ge fansen de vi vill ha: kasta hjärtan i luften, pussa sina bandmedlemmar och säga vackra saker om sin fanklubb. 

Vem som verkligen trivs i rampljuset och i fansen blickfång är naturligtvis väldigt svårt att säga. liksom känslan av vad ett förföriskt manligt beteende är det väldigt subjektivt. Jag kan så klart inte veta vad som är pliksskyldig eller proffsig fanservice och vem som blir lycklig av uppmärksamheten. Min känsla kan naturligtvis vara helt fel och många andra fans ser säkert liknande egenskaper hos idoler där jag inte ser dem. Taemin kanske bara är ett proffs på scenen och känner sig obehaglig inombords när han putar med läpparna och svänger med höfterna. Fast det är svårt, näst intill omöjligt, för mig att tro det för hans leende också är så gigantiskt och till synes lyckligt när han försöker hinna med att vinka till alla fans. Naturligtvis måste också känslan av att njuta av publiken växla mellan olika dagar och perioder i idolers liv, jag växlar också mellan vem jag tror trivs med sin roll och inte. Min slutsats med det här inlägget är väl som ganska ofta att min ultimata bias är svår att komma över fast han har många brister. 

Vad tror ni det är som får er att välja favorit? /j

Advertisements
Det här inlägget postades i Allmänt, Sex, Spazz och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till K-pop bias

  1. Tina skriver:

    jag förstår ditt resonemang, men för mig är det… inte tvärtom; det är inte som att jag är svag för dryga och grabbiga idoler som ser ner på sina fans (eller relaterar dem på ett ”tjena småbrudar 😉 tur att stora snygga jag kommer nu så ni inte behöver sitta här helt ensamma”-sätt, ew). men såhär: när idolvärlden är som bäst är den en plats för magiska förvandlingar och ömsesidig bekräftelse och kärlek mellan idol och fans. och jag tycker det är fantastiskt att se sådana förvandlingar ske, och idoler som liksom föds på nytt när de hamnar i strålkastarljuset, men även om jag kan önska att alla idoler hade det så är det liksom inte de som jag rent känslomässigt fäster mig starkast vid. när jag tänker på det är nog de jag ofrivilligt ”faller för” ofta de som jag inbillar mig har en och annan inre konflikt med hela rollen, men som nog hade kunnat ha det lite vad de än höll på med. som tvivlar men fortsätter välja. de som älskar fansen, men som jag föreställer mig tänker ”men hur kan det vara så att det är just jag som står här? vem är det vi har skapat?” och där konstaterandet ”ja, jag är där jag ska vara” är svaret på frågan ”är det här rätt?” snarare än ”har jag nått fram än?”. sen finns det såklart en massa andra idoler jag på olika sätt gillar, men det här är nog gemensamt för de som liksom griper mig mest.
    med mån för senare revideringar.

  2. Ping: Global Icon och One Direction | Dancing On Our Own

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s