Okej, för att göra det lättare för mig själv: dags för en uppräkning av senaste veckans saker som lämnat intryck:

1) Jag har fyllt år. Om man tittar här till höger förstår man också hur mycket. Eftersom jag förra året vid den här tidpunkten befann mig i Seoul och där med lokala mått mätt var ett år äldre än här har jag ju redan fyllt den här åldern (dvs inte giftasmaterial i Korea längre) en gång redan så det kändes mindre än vad jag trodde att det skulle göra. Förra året fick jag två tårtor, en som det stod 30 på och en som det stod 20 på. Även i år fick jag två tårtor, min favoritfödelsedagstårta som liten och, av Johanna och som hon bakat själv, denna:

Den är så himla fin att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna äta av den. Jag har fryst in den och planerar att ta med den när jag + Johanna åker på skrivvecka till Norrland om cirka en vecka. Eftersom det finns mycket fina berg dit vi ska tänker jag ta med en flaska soju med och köra en favorit i repris.

2) Junsu/Xia Tarantallegra. Johanna har redan skrivit om den utförligt och jag behöver egentligen inte tillägga så mycket. Eller jag skulle kunna skriva en uppsats om denna men jag väljer att bara nämna den i dagsläget för att visa att jag också tittat mycket på den och tänkt mycket om den. Junsu har i detta nu också precis avslutat andra dagen av hans solokonsert i Seoul. Johanna länkade det här liveframträdandet på Facebook igår och skrev att hon vill vara i Seoul just nu. Det vill jag med, av mer än en anledning.

3) Infinites The Chaser som släpptes i veckan fick mig att sakna Seoul något oerhört. Jag hade tänkt att det skulle komma någon form av melankolisk saknadskänsla efter den där tiden som aldrig kommer komma tillbaka men alltid finnas med: första gången i Seoul, upptäckten av hur nära man kunde komma idolerna och känslan av att flera månader av nytt fanns framför en. Jag tänkte att känslan skulle komma ett år efter att vi flög till Seoul 2011, dvs i början av april. Nu blev det inte så. Bara några dagar senare hade jag ju en biljett dit och den fina semestern sköt fram känslan. I veckan kom den med Infinite.

Jag har skrivit mycket om hur hårt det skulle kännas att missa SHINees comeback i Sydkorea. Att gå på inspelningar med sitt favoritband utvecklades till att bli något speciellt för mig. Att komma nära, för stunden bli delaktig av något nytt och kroppsligt tillhöra fandomet rakt framför idolerna. Att vara i Seoul innebär att man har tillgång till det här flera gånger i veckan om man vill och tajmar rätt. Jag trodde bara att det var SHINee som jag skulle kunna känna den här hopplöshetskänslan inför, den som handlar om att jag skulle kunnat vara där men inte är det. Att det bara var SHINee och JYJ/TVXQ som betydde så mycket att jag skulle kunna köa i timmar och resa långt för dem. Så är det inte. Tydligen gillar jag Infinite så mycket att jag nu nästan bara får ont i magen av att se dem uppträda med The Chaser live. Jag hade velat vara där. Velat uppleva den där lyckan, stressen och allt annat som det innebär med dem under den här promotionperioden med. Uppleva sådant här igen. ÅH.

Jag tycker att låten är fantastisk, enda kritiken skulle kunna vara den där lite onödigt hastigt påkomna Woohyun-höjningen, det hade kunnat byggas upp bättre mot honom. Men, det är en detalj som jag förlåtit för länge sedan. Albumet är okejbra. Videon är hm. Jag gillar faktiskt den knäppa handlingen, att man inte förstår vad och varför saker händer – L som snurrar i bilen, Dongwoo som slår sönder lysrör, Sunggyu i huva i regnet, en rädd jagad Sungyeol (med kanske världens snyggaste öronpiercing OMG), klättrande Hoya och Sungjong som inte öppnar lådan. Men: varför är Woohyun nästintill osynlig i videon?

Och: rummet de dansar i. Jag gillar videor där man får se koreografin och Infinite är ett band där man verkligen vinner på att visa den pga sjukt bra på att dansa. Men varför står de i ett rum i färger och mönster som inte hänger ihop med resten av videon överhuvudtaget? Det får klippningen att se helt b ut, det bryter av för mycket och hela den annars bra-konstiga stämningen försvinner. Jag tror att det räckt med att typ ställa dem på parkeringsplatsen där Sunggyu hänger och låtit dem dansa i regnet där. Eller på motorvägen i ljusrörens sken. Eller överhuvudtaget gjort något för att få videon att se mer enhetlig ut. Infinites videor brukar ju se ut så: konstig story och dans i ett rum som har samma stämning och färger som resten (BTD, Nothing’s over och Be mine osv).

Okej, nog gnäll. Detta: koreografin! Dongwoo har blått hår! Sungyeols öron- piercing! (Tåls att nämnas igen!) (!) Låten! Att Infinite, nu när många blivit äldre (och ev av andra orsaker), har så många potentiella visuals att det blir löjligt! Infinite som låter som Infinite! Åh Infinite, som jag önskar att jag kunde gått och köpt mig en kopia av skivan i nästa vecka, tagit tunnelbanan till exempelvis Yeoudio på fredag och köat i timmar för er skull.

4) Jag har försökt börja ta mig tid en timme nästan varje kväll till att titta på k-drama. Jag har varit rätt dålig på det, något som syns på bloggen då det i princip bara är Johanna som skriver om drama. Jag blir alltid rastlös efter en kvart och vill springa runt lite i lägenheten istället vilket gör att jag sett ganska få serier. Senaste tiden (läs: oregelbundet sedan i januari) har jag dock tagit mig i kragen vilket innebär att jag nu faktiskt sett exempelvis hela Secret Garden och några avsnitt av City Hunter. Jag ska fortsätta med City Hunter, den blev bara så deppig ett tag att jag var tvungen att pausa för att titta på lite trams istället vilket också innebär att jag i stort sett alla avsnitt av Rooftop Prince. Även: ett avsnitt av The Moon That Embraces the Sun.

5) På tal om Rooftop Prince är killen som spelar en av de framträdande karaktärerna Yongsool, Jung Suk Won, ihop med favvon Baek Ji Young. Jag fick reda på det här nyligen och tycker (så klart) att är fint och roligt att Suk Won är så mycket som nio år yngre än Ji Young (han är född 85, hon 76). Det får mig dock att fundera lite runt hur jag ska tolka den här låten (som jag gillar) som Baek Ji Young släppte i veckan:

6) För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag hyllade det faktum att man valt att sexualisera SHINees smala kroppar utan markerade muskler. Jag står fast vid det och suckade lite av trötthet när detta kom. Väldigt bra låt, som Seungris What can I do ungefär: det känns som om någon slagit upp ”hur är en bra pojkbandslåt” och sedan skapat den här. Men överflödet av bara beasty idols-överkroppar och reaktionerna på det här konceptet. Suck. Det här ifrågasätts inte på samma sätt som vissa andras bara överkroppar och jag blir lite trött över att det är så. Med det här menar jag inte att det är fel att anse detta sexigt. Det jag blir trött på är att det är förbestämt att det nästan bara är den här typen av kropp som får visas på det här sättet, den typen av manskropp som det tillåts och nästan bör kåtspazzas runt. Och alltså, ur vissa aspekter är det så klart bra att sexualitet ogenerat vågar uttryckas men jag önskar att fler olika smakpreferenser skulle tillåtas ventileras på samma sätt.

7) Från ett för mig problematiskt könsrollsideal till ett annat: jag brukar inte ha mycket till övers för gulligulllåtar sjungna med gulligullröster. Framför allt inte om det är väldigt unga tjejer som är stylade i gulligullkläder och som samtidigt gör gulligullansiktsuttryck och putar med rumpan. Det är som med Dalmatians: det här med att dra på alla växlar åt ett håll på en typ av vad som är manligt versus kvinnligt-skala. Jag tycker att det blir obehagligt. Därför borde jag tycka att den här låten och videon är onödig men eh, jag kan inte sluta lyssna. Försvarar det med att jag sett variety shows med dem och att de verkar rätt tuffa irl? Nej, äh, jag vet! Det försvarar inte de strukturer som är orsaken till att trenden finns och också får den att leva vidare, alldeles för sällan ifrågasätts och diskuteras. Men. Den är så catchy. Uhuhuhu, förlåt. Jag ifrågasätter det här och nu och köper det inte rakt av för det är viktigt för mig. Men jag har också lyssnat på den extremt mycket i veckan.

Jag gör med den här som med Dalmatians E.R: lyssnar på den på iPod och tittar inte på videon. *Försöker komma alldeles för lätt undan.*/e