Jag har länge tänkt att blogga om något glatt och mindre problematiskt. (Ett inlägg som inte handlar om Jaejoong, feminism, sydkoreansk maskulinitet, fysiskt våld eller vad som är okej och inte när det kommer till besatthet och självförsvar. Fast de är ämnen som jag fortfarande tänker mycket på.) Under de senaste veckorna har jag funderat runt en rad olika positiva ämnen men inte kunnat bestämma mig för och fokusera på ett. Därför tänkte jag göra en klassiker och rada upp k-poprelaterade saker som jag tyckt om på senaste:

1. Jag är kär i G-Dragons Joseondynasti-inspirerade hatt. Den är den snyggaste, coolaste och smartaste k-popaccessoaren jag någonsin sett, bäst på tusen olika nivåer. Är överlag svag för G-Dragon och Big Bang igen. Tycker Fantastic Baby är sjukt snygg och att de har varit hur bra som helst live under comebacken. Eller mer precist och ärligt, tycker mest G-Dragon är sjukt snygg och hur bra som helst jämt nu för tiden ♥.  Gillar även den här analysen av Fantastic Baby (som Elin tipsade mig om nyligen). Den är gjord av en kristen organisation för att folk ska sluta titta på k-pop, men visar många symboliskt intressanta saker som jag inte tänkt på tidigare och som gör alla fall mig ännu mer besatt av videon. 

2. En annan sak som jag uppskattat på senaste är Taemins långa hår och att han får sjunga avancerade delar på SHINees nya skiva. I min värld har han utvecklats till en stjärna. Om jag var tio eller femton år yngre skulle jag inte bara vara kär i honom som fenomen utan i hela honom och dö av lycka över hans sensuella sätt att äta vindruvor. Nu kan jag tyvärr hur gärna jag än vill inte överge min komplexa bias Jaejoong för Taemin. Orsaken är att jag trots att Taemin återigen får framställas androgynt och inte som ett stort barn fortfarande upplever honom som ung och ingen jag skulle vilja hångla med. 

3. För att jag har varit sjuk och av olika anledningar i behov av verklighetsflykt har jag hittat tillbaka till k-dramer på allvar. En besatthet som jag verkligen saknat och är väldigt glad att prioritera i mitt liv igen. Jag plöjde till exempel Flower Boy Ramyun Shop på några dagar. Den levde inte riktigt upp till mina förväntningar, var inte så dåligt att jag slutade titta men jag upplevde karaktärerna och kärlekshistorien som typiska på ett mindre briljant sätt. Personporträtten var inte nog spårade och märkliga för att bli sjukt roliga eller nog realistiska för att verkligen kännas i hjärtat. Anledingen till mina relativt svala känslor för serien kan handla om att jag medans jag tittade på den väntade på avsnitt från två serier som jag verkligen gillat. Men Flower Boy Ramyon Shop är ett okej tidsfördriv när man typ är sjuk.

4. The Moon That Embraces the Sun är egentligen inte den typ av drama som jag brukar föredra, den innehåller lite för många sockersöta barnstjärnor, animerade fjärilar, kungar och övernaturliga inslag. Men något i den storlagna och bitvis groteska sagan fick mig ändå att falla som en fura för serien. Jag har varit helt fast i berättelsen om kungen som är en sol och drottningen som är en måne, trots den fruktansvärt heternormativa stereotypa symboliken. Serien är helt enkelt väldigt välgjord och bitvis extremt klump i halsen framkallande och alla lovord som skrivits om Kim Soo Hyuns porträtt av den plågade kungen är inte överdrivna. Som de flesta serier har The Moon That Embraces the Sun sina svackor där vissa intriger går lite på tomgång men har ni inte sett, se den. Det är en verklighetsflykt av högsta klass.

5. Jag skrev att de flesta serier har sina svackor, anledningen till att jag inte skrev alla är att Shut up! Flower Boy Band i mina ögon inte har några svackor. Serien är en av de absolut bästa k-dramer jag sett. Intrigerna känns extremt välarbetade utan några omvägar för att dryga ut tiden eller tramsigt överflödiga roller. Den berättar en sorglig och samtidigt vacker historia om framför allt vänskap i en grupp av människor. Intrigen känns på ett sätt typiskt sydkoreansk, den handlar om en grupp snygga och ganska förvirrade killar som spelar i ett rockband. De kallar sig själva Eye Candy och är ökända för att typ slåss och ragga tjejer. Men där andra serier brukar bli storlagna hyllningar till tvåsam heterokärlek blir serien en berättelse där förälskelse framförallt ställs i förhållande till vänskap. Det är en smart och nyanserad intrig som för ovanlighetens skull när det gäller k-dramer håller ända in i sista avsnittet. Ska man klaga på något är de det ibland stela skådespeleriet, men det är i ärlighetens namn mest Infintites Myungsoo som har lite problem i de första avsnitten men ju mer plats hans karaktär tar desto bättre blir han. I de sista avsnitten är han till och med väldigt bra. Jag saknar redan Shut up! Flower Boy Band så mycket att jag allvarligt funderar på att se om serien, fast jag såg sista avsnittet för mindre än en vecka sedan. Det säger ganska mycket om hur bra jag tycker den är.

6. Oväntat många Joseondynasti-hattar blir det i det här inlägget. Den sista saken (som jag tror att jag kommer att gilla) är nämligen också en serie som innehåller traditionella koreanska kläder, Rooftop Prince. Yoochun spelar en lagom stel prins från Joseondynastin som plötsligt tillsammans med sina tre medhjälpare förflyttas till nutida Seoul. Än så länge har det bara översattas två avsnitt men särskilt det andra avsnittet bådar gott. Yoochun spelar seriöst känslosamt och humoristiskt i en blandning som inte bli för överspelat och inte för tillbakahållet utan i mina ögon perfekt. Intrigen verkar väldigt övernaturlig och tramsig men eftersom inte bara Yoochun spelar bra utan samtliga skådespelare verkar ha den balans som jag gillar och som gör att jag kan skratta med karaktärerna och knyta an till dem (om inte den här mannens karaktär kommer få blomma ut och ta plats huh) tror jag att handlingen kommer att fungera. Jag ser verkligen fram mot fler avsnitt. Mer regisserat drama i mitt liv helt enkelt!

 /j