Okej, sent men jag har inte kunnat sluta titta på videon och liveframträdanden. På repeat. Och jag behövde smälta det. När albumet släpptes i veckan var jag tveksam. Jag tyckte inte att Sherlock var den självklara hiten jag hoppats på, tyckte att den var lite halvtråkig. Efter att ha tvångslyssnat på den i min iPod i flera dagar började den dock växa. När videon släpptes i går gjorde jag en spontan glädjedans. Efter att ha sett SHINee framföra den live gjorde jag nästan en glädjedans till (trots faktumet att de körde lipsync). Efter att i dag ha sett dem sjunga (nästan halvrent hela tiden. nästan) och dansa live hade lyckan varit total om de inte hade haft så tråkiga kläder på sig just i dag. Jag tycker att videon är fullkomligt briljant i sin totala töntig- och övertydlighet. Dansen är bland det bästa jag sett på länge. Den är så fulsnyggt konstig och fantastisk att jag vill gråta av glädje. ÅÅHH.

Och:

Först: videon. HAHAHAHAH. Stundtals är den så är otroligt rolig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag tror och hoppas att det är medvetet. Jag menar varför skulle man annars exempelvis valt att ha kvar den här scenen:

Videon är stundtals fruktansvärt awkward men det är också därför som jag gillar den. Jag menar, hur rolig är inte idén med fem små detektiver med konstiga minspel som ska hitta ett smycke? Plus saker som spök-Jessica, iWatson och bästa frisyrerna. När jag och Johanna pratade om videon menade hon att hon önskat att de dragit saker ännu längre – extremare kläder och tydligare kulisser för att drömvärlden som målas upp skulle bli ännu tydligare. Hon har en poäng men för mig, partisk som jag är, räcker det här.

För det andra: dansen, dansen, DANSEN. Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna ogilla den. Så himla konstig på alla rätt sätt: slowmotionstegen, de långa backward shuffle löpningarna, JongKey-momentet, när Jonghyun står i centrum och de andra bygger runt honom och hoppet. Åh, det är så briljant.

För det tredje: Onew är tillbaka. Han är verkligen tillbaka. Jag trodde ett tag på allvar att han var försvunnen för all framtid. Nu står han där, smal som tusan, men glad. Han ser faktiskt ganska glad ut. Hur ärliga hans leenden egentligen är, det är svårare att svara på. Jag vet inte hur han mår eller vad som egentligen var fel under januari och februari. Men med tanke på att han är sämst på att spela glad i andra sammanhang går det att anta att han nog, förhoppningsvis, inte är totalt trasig i alla fall.

Jag vet inte. Kanske är mina överdådiga ord en reaktion på lättnad och partiskhet men jag tror inte det. Jag tycker att sättet som SM och SHINee valt att tackla comebacken på är fantastiskt. Och. Jag kan verkligen inte sluta titta./e