I somras när jag återvände till Sverige efter mina första tre månader i Sydkorea kändes det som om jag fortfarande egentligen bodde i Seoul och hamnat fel. Jag såg Stockholm som skrämmande främmande, pratade pinsamt mycket om allting sydkoreanskt och drömde konstant om att åka tillbaka. Den här gången har det känts annorlunda. Efter att ha spenderar ytterligare fyra månader i Seoul och återvänt känns livet inte lika snurrigt. Kanske handlar det om att det är andra gången jag återvänder och att det på något sätt fört länderna närmare varandra i mitt huvud, den kulturella chocken har blivit mindre. Eller så handlar det om att jag insett vissa saker om båda länderna. Jag har under den sista tiden i Seoul längtat efter Sverige.

Saknaden efter vissa små vardagliga saker jag ser som typiskt svenska har trängt sig på och fått både mig och Elin att tänka runt var vi skulle vilja bygga ett hem på sikt. Vi har pratat om att vårt drömhem skulle vara en plats som hade lite av det vi tänker är sydkoreanskt och lite av det vi tänker är svenskt. En ekvation som antagligen är omöjlig att lösa. För de flesta fördelar för även med sig nackdelar, det jag gillar i det båda länderna är saker som jag samtidigt i vissa situationer kan avsky. Ja, ni fattar: den perfekta platsen finns inte. Men för mig har insikten om att jag saknat Sverige gjort att jag har enklare att komma tillbaka och uppsatta det som är här. Sverige är precis som Sydkorea, det finns fördelar och nackdelar.

1. När jag kom till lägenheten där jag ska bo i Stockholm var det städat. Med städat menar jag inte bara att alla prylar från den som bodde där innan var bortplockade och golvet var dammsuget utan det var även våttorkat i lådor, frysen var avfrostad, avloppsilar var rensade från hår och matrester, spisplattorna var skrubbade med svinto och på köksbordet låg det en lapp där den som hade städat önskade mig: Välkommen hem! Det var inget gammalt ris i någon låda, tjockt med damm på elementen, gamla matvaror i kylskåpet eller fläckar på golvet. Det var rent. I Sydkorea har jag aldrig upplevt att något liknade. Min erfarenhet säger att de flesta plockar undan och på sin höjd dammsuger golvet när de flyttar ut ur ett rum eller lägenhet. Jag och Elin har samtliga tre gånger vi flyttat in i nya lägenheter i Seoul börjat med att städa. När vi flyttat ut har vi ansträngt oss för att inte lägga många timmar på att skrubba hörn genom att sätta upp en begränsad tid för städning, för ingen mer än vi själva verkar se lort. Eller när ett rum räknas som lortigt är ett liksom allting annat relativt.

2. Jag har svurit över sydkoreanska armbågar och dörrar som slår igen efter människor rakt i mitt ansikte. Det verkar som om många människor i Seoul inte ser varandra utan fokuserar på var de själva ska gå när de är ute på stan. De tränger sig i köer, kliver på varandras tår och kastar sig efter sittplatser på tunnelbanan. Till särskilda extremer brukar damer gå. Inte alla men många verkar helt ha glömt bort att de inte är ensamma på gatorna. De fokuserar på sig själv helt enkelt. Jag vet inte vad det beror på men misstänker att det är en blandning av att växa upp i en kultur där man inte ska titta på främlingar utan hjälpa sina egna och någon känsla av hämnd (typ för att man är kvinna i ett patriarkalt land) mot omvärlden. Jag kan också få för mig att de ibland trycker i lite extra hårt med armbågarna mot en yngre vit tjej för att ingen i det åldershierarkiska Seoul kommer att ifrågasätta dem.

Jag såg fram mot att slippa det här tills jag på vägen hem skulle byta flygplan i Qatar till ett med nästan enbart svenskar. Då mindes jag nackdelen med det svenska sättet. Ingen fokuserade på sig själv utan sneglade på varann så att jag höll på att bli galen. De tilltalade inte folk som de inte kände men verkade medveten om vad samtliga runtomkring hade på sig, vem de var där med, om de hade tagit fram sina pass redan eller trängde sig i kön (ingen trängde sig så klart, det hade orsakat SKANDAL). Plötsligt självmedvetna och paranoida tittade jag och Elin på varandra med förfärade minspel: Såg vi också sådär osjälvständiga, nervösa och naiv-rädda ut? Ja, antagligen. Tanken fick mig att nästan önska mig en armbåge i magen.

3. Första gången jag var i Sydkorea tyckte jag att det var fascinerade att vad som ansågs artigt i Sverige kunde vara oartigt där. Som tillexempel det där med att man sörplar när man äter nudelsoppa och liknade. Hör man inte väldigt tydligt att någon suger upp vätska och nudlar mellan läpparna i Sydkorea kan det anses oartigt, som om man inte tycker det man äter är gott. Och folk låter. Efter några månader av intresserat studerande började jag istället för fascination utveckla ett äckel inför ljudet. Jag hörde det överallt när jag skulle äta på restaurang. Och det behövde inte vara nudelsoppa folk åt ljudligt det kunde vara olika grytor, pasta, juk, ja till och med tårta man smackade i sig. Jag har i jul varit på många släktmiddagar och en sak som slagit mig är att alla i min släkt, oavsett ålder, äter så fräsht, tyst och svenskt. Den enda platsen där jag för närvarande inte kommer från smackandet är i mitt fandom, vilket ju för sig är mitt eget fel, för jag har fått en fix på klipp när k-popstjärnor äter. Och låt oss säga så här: idoler är även om jag glömmer det ibland väldigt artiga och koreanska.

Nu kanske de här tre sakerna låter som väldigt små och fåniga att haka upp sig på men jag tänkter att det kan vara en symbol eller toppen på isberget av en mängd annat som skiljer länderna åt och som gjort att jag längtat till det land jag kallar hem: Sverige. Förutom de kulturella skillnaderna har jag även saknat mina nära och kära och längtat efter att slippa att alltid i alla sammanhang vara synlig och vit (vilket säkert bidragit till att jag irriterat mig mer på saker som att städning inte är det samma som i Sverige). Med det här vill jag absolut inte säga att jag inte saknar Seoul, för det gör jag redan VÄLDIGT VÄLDIGT mycket. I Sydkorea finns ungefär lika många positiva saker som i Sverige och människor (inte bara idoler) som jag kommer att sakna. Men det känns okej att vara hemma./j