Jag är den åksjuka typen och har nästan alltid varit feg när det kommer till karuseller därför minns jag tydligt första gången jag åkte Fritt fall på Gröna Lund. Jag undrade hela vägen i kön desperat varför jag skulle utsätta mig för det men en märkligt envis känsla av att jag måste klara av det för annars var jag världens fegaste tonåring höll mig kvar. Jag var likblek i ansiktet ända tills det ödesdigra ögonblicket när marken under mig drogs undan och jag föll: Jag föll och jag föll och det svindlande i magen och huvudet och världen försvann och kom tillbaka och färgen i mitt ansikte försvann och kom tillbaka och när jag stod på marken igen kunde jag inte sluta fnissa av lycka. Igår upplevde jag samma sak igen, det var som en déjà vu. Det första jag sa efteråt var:
– Det var som att åka en karusell som egentligen var för läskig för mig.

Jag är, liksom Elin, inte den stalkiga typen av fangirl och har nästan alltid varit feg när det gäller att leta reda på var mina idoler befinner sig när det inte handlar om att de ska uppträda på en scen. Igår gjorde jag ett undantag. Vi åker hem till Sverige om två veckor och jag hade innan igår sett många k-popkändisar på nära håll men de tre som var med och startade min k-popfix och som jag spenderat mest tid på har fortsatt vara människor på en dataskärm. Jag har varit på två konserter med Junsu, Jaejoong och Yoochun men då var de för långt bort för att det skulle räknas som att faktiskt se hur de ser ut, upplevelsen gjorde dem inte till levande människor. När jag insåg att Junsu skulle vara med på en gala och gå på en röd matta tvekade jag därför inte att ta reda på var, när och hur jag skulle ta mig dit fast jag förstod att mitt deltagande antagligen skulle innebära att bara stå och glo utanför lokalen.

Mina antaganden visade jag vara rätt, det var bara speciellt inbjudna gäster som kunde komma in på 2011 The Asia Jewelry Awards och se Junsu ta emot pris och sjunga. Det var också skrämmande lite fans som hade bestämt sig för att åka dit för att se de inbjudna gästerna hoppa ur sina bilar, gå in lokalen och bli fotade på röda mattan. Jag trodde att jag skulle stå i en massa av folk men det var kanske högst 30 personer på plats utanför. Det var kallt och jag försökte göra mitt bästa för att inte skämmas när styliga människor som var inbjudna till galan kom ut och rökte där vi stod men det kändes som om de glodde på min långa vita uppenbarelse. Jag undrade desperat varför jag utsatte mig för det hela men en märkligt envis känsla av att jag måste klara av det för annars var jag världens fegaste fangirl höll mig kvar.

Folk gick in i lokalen och bilar med mörka rutor började rulla fram till entrén där vi stod. Varje gång drog jag nervöst efter andan när bildörrarna öppnades: rika gamla människor, två snygga skådespelerskor som jag inte vet namnet på och MBLAQ hann kliva ut ur olika bilar. Det kändes som om jag genomled en svår kamp med min självbild och mina nerver och att det hela tog en evighet. Varje gång en bildörr öppnades tänkte jag: SNÄLLA, SNÄLLA JUNSU KOM NU SÅ ATT JAG FÅR GÅ HÄRIFRÅN. När han äntligen anlände och klev ur en stor svart bil var det som om marken under mig drogs undan och jag föll: Jag föll och jag föll och det svindlande i magen och huvudet och världen försvann och kom tillbaka och färgen i mitt ansikte försvann och kom tillbaka.

Det hela gick så fort. Han kom ut och tittade, liksom förvånat, på oss: uppspärrade något stressade ögon sökte våra blickar. Artigt, tror jag. Han saktade ner precis där jag stod med ansiktet vänt åt mitt håll, kanske en meter från mig. Jag vet att han såg mig våra ögon möttes och det var så få människor där jag stod, typ fem personer, men han hade inte den där ”oj ett vitt fan blicken” han såg mig som en av de andra som stod där och jag tror det är första gången någon inte reagerar på min hudfärg (åh Junsu ♥ det var så fruktansvärt skönt att du är i världstjärna i situationen). Jag skulle kunna ha sträckt ut handen och rört honom eller sagt något, vad som, men bockade istället konstigt för att det var det enda jag visste hur jag skulle göra när han tittade granskande på oss. Jag ångrar bockandet lite för när jag tittade upp igen var han på väg in genom dörren och det korta ögonblicket var över men det var det enda jag klarade av att göra i stationen. När jag såg honom försvinna upp för trappan innanför glasdörrarna bara vände jag mig om och gick bestämt därifrån. I bakgrunden hörde jag kvinnoröster skrika efter Junsu men jag struntade i om han skulle komma tillbaka ut senare eller att Jang Geunsuk (som jag heller aldrig sett irl) också skulle dyka när som. Jag hade klarat av något i min värld oerhört och fått det jag kom dit för: Jag vet hur Junsu ser ut irl.

/j