YG Family Concert

I söndagskväll var vi på pompös konsert igen: YG Family Concert! En koreansk kompis hade hjälpt oss att köpa biljetter i förväg och vi kunde bara hämta ut dem på dagen. För en gång skull slapp vi därför köande och desperat sökande efter biljetter. Konserten hölls på samma arena som Super Show 4 så vi visste exakt vart vi skulle åka och gå in. Våra sittplatser var till och med i närheten av där vi satt på Super Junior-konserten :).

Även om vi var på samma plats skilde sig känslan en hel del från Super Show. För det första var publiken väldigt blandad (på SS4 var merparten tjejer). Det var unga fangirls blandat med lite äldre fanboys, hipster killar, piffiga tjejgäng, par i 30-års åldern och en del äldre. Vi var mest förvånade över att det inte var fler unga VIPs där vi satt eftersom det kryllade av dem utanför arenan på dagen (antagligen stod de flesta av dem i moshpiten). Runt oss satt mest folk i vår egen ålder: det vill säga både kvinnor och män mellan 20 och 40 år. Det märktes också att många som var där inte var hardcorefans utan mer allmänt musikintresserade. Det var många som inte hade lightsticks, vilket för oss efter att ha varit på flera SM konserter, kändes ganska märkligt. Vi hade Se7en lightsticks och blev positivt överraskade över att inte vara ensamma, det var faktiskt extremt mycket gröna lightssticks formade som sjuor bland publiken. Vi tänkte att VIP skulle dominera ut alla andra totalt.

Om man ska sammanfatta den genomgående känslan på konserten kan man göra det genom att berätta vilka tre artister som fick mest jubel: tredje mest skrik, hurrarop och support fick Daesung. Vi bidrog båda två till det och var överlyckliga över att se honom på scenen. Han såg inte ledsen eller obekväm som vi befarat, om än väldigt smal. Han bockade vörnadsfullt mot fansen, sjöng vackert och log (inte lika stort och ofta som han brukade men ändå) okrystat. Andra mest och de tydligaste skrik fick T.O.P. Han behövde bara andas i mikrofonen för att folk skulle vråla rakt ut. OK, vi tyckte båda att T.O.P var EXTREMT pondussnygg. Han fyllde verkligen ut scenen både när han tramsade (typ pussade på Se7en ♥, två gånger) och rappade seriöst (). Etta när det gäller jubel, absolut populärast och utan egentlig konkurrens kom Psy. Ja, ni läste rätt, inte G-Dragon eller CL, Psy. När Psy kom ut på scenen i en vit puffig fjäderväst och höga vita utsvängda byxor fullkomligt kokade hela stadiumet. Den tidigare närmast apatiska tjejen som satt bredvid J ställde sig upp och gungade salig fram och tillbaka till musiken och hon var långt ifrån ensam i sin reaktion, merparten verkade nästan vara på YG Family Concert för Psys skull. Vi visste att Psy var populär men allstå populärast av populära? Vi satt ner och bara glodde på alla som ställt sig upp runt oss och lyckligt skuttade med i Psys hits. 

Att det för oss mysteriska i Psys popularitet blev det största samtalsämnet efter konserten, som innehöll extremt mycket andra bra och intressanta saker, säger ganska mycket. Vi förstår helt enkelt inte Psy och tänker att det måste vara något typiskt sydkoreanskt, någon igenkänningsfaktor och några kulturella kontexter som vi är helt vilse i. Det närmaste exemplet vi kan hitta är svenskars relation till Håkan Hellström. Andra måste liksom tänka: sjömanskostym och melankolisk falsksång – skämtar han, är han allvarlig eller vad håller han på med? Så var det för oss med Psy. Psy skuttade runt i (enligt oss) smaklösa tramskläder, gjorde små konstiga koreografier, sjöng och rappade om varannat och såg hela tiden gravallvarlig ut. Publiken var lika gravallvarligt diggande. Några låtar var lite (men inte mycket) medtryckade arenarockiga, andra trottigt balladiga. Det hela var en blandig av saker som vi inte kunde greppa. Spontant tänkte vi att Psy var en typiskt koreansk tramssnubbe (typ gagshow?) men fok verkade snarare tycka att han var cool än rolig. De lyssnade med seröst minspel när han pratade mellan låtarna och han verkade inte skämta alls. Vi fattade ingenting. För er som inte är bekanta med Psy, här från ett annat framträdande (eftersom vi inte hittar någon bra fancam från helgen):


När vi ändå är inne på det för oss obegripliga kan vi fortsätta med GD och T.O.P. De framförde under konserten High High till en jublande publik. De struttade runt på scenen och försökte se coola ut med hallunicationsinspirerade projektioner i bakgrunden. Alla verkade älska det. Vi undrade om vi var i samma land som in i det det sista gjort det osäkert om G-Dragon efter sin marijuana-skandal överhuvudtaget skulle få delta i konserten. Spontant tänkte vi att det är helt sjukt att YG vågar vara så extremt provokativa att de låter G-Dragon sjunga ”High, high I’m so high..”, oavsett vilken betydelse det bär i sången, så nära inpå skandalen. Men när vi såg folks oberörda minspel förstod vi att många hörde något annat än vad vi hörde i låten. Vi tänkte, liksom när det gäller Psy, inte i samma banor alls. Efter konserten pratade vi också om att det är så spännande att vi båda tycker att GD och T.O.P är så fruktansvärt pinsamma i High High. Det funkar inte för oss alls, känns påklistrat fånigt och vi vred oss i våra stolar. Vi tror att de har att göra med att de oironiskt använder sig av vissa symboler (playboykaniner, guldsmycken, tjejer i lite kläder och ordet ghetto) på ett sätt som gör att det inte verkar förstå vad de betyder. De vill utstråla något de inte vet hur de ska använda. Det blir liksom Just D-känsla men utan (eventuell) ironi. Sedan är även High High i våra öron en ganska tråkig låt.

Vi misstänker också att det är faktumet att GD och T.O.P känns så pinsamma i kombination som gjort att vi sedan en tid tillbaka haft mindre varma känslor för hela Big Bang som grupp. Gårdagen fick oss dock att inse att vi har varit dumma, ja, nästan att skämmas lite över vår inställning till Big Bang. G-Dragon och TOP är underbara var och en för sig och framförallt är de underbara i Big Bang, det är delar av deras samarbete som vi inte gillar. Punkt. För: fy fan vad bra Big Bang är! De har så många sjukt bra låtar och samtliga lyser på scenen och sjunger/rappar extremt bra live. Vi satt och ville bara ha mer, MER BIG BANG. De körde också väldigt många bra hits och bäst var utan tvekan den akustiska versionen av Haru Haru. Vi började typ gråta båda två. Även Love Song var väldigt, väldigt, väldigt bra. Och på slutet av konserten gjorde de (minus Taeyang) en version av 2ne1s I’m the best som var både underhållande och bra. G-Dragon gjorde CLs delar nästan bättre än orginalet och det vill inte säga lite eftersom CL i I’m the best gör oss båda svaga i knäna. Framförallt är det Big Bangs låtmaterial, röster och att de faktiskt är väldigt bra med fansen som göra det. Vi tänkte, efter tidigare erfarenheter, att de skulle vara lätt diviga men både G-Dragon och Daesung gick till exempel runt och bockade djupt mot fansen, tog i hand och spexande och var allmänt underbara. 

Se7en var också helt fantastisk och fick ta mycket plats på den nästan fyra timmar långa konserten. Han körde flera av sina bästa låtar (även om J saknade några av sina favoriter), hade en helt perfekt röst och dansade himla bra. Någon annan med bra röst var/är Gummy, som dessutom är sjukt snygg live, men även hon gjorde några tveksamma låtval. Vi saknade båda There is no love något kolossalt. 2NE1 var också bra men, hm, alltså det är något som saknas lite där. De är alla jätteduktiga, och som redan skrivet gillar vi båda CL väldigt mycket, men något i gruppdynamiken fattas live. Vi kände det sist vi såg dem och igår var det samma sak. Det känns inte som om de gillar att stå på scenen som grupp tillsammans och det överskuggar deras fantastiska repetoar och individuella talanger. Tyvärr. Ingen av kvällens höjdpunkter kommer dessvärre från dem utan utöver redan nämnda var det faktiskt Tablo (som också höll tal som fick YG liite att framstå som maffian – välkommen till familjen liksom. Heh. Om SM Entertainment är k-pops huvudsekt är YG maffian.) Dels gjorde Tablo låten Bad tillsammans med Bom och vi tyckte båda att hennes röst passade den låten väldigt bra. Höjdpunkten var dock Tomorrow. Jävlar vad bra den är. Tablo är jätteduktig och här fick verkligen Taeyang skina.

Även om Psy är den vi efter konserten diskuterat mest är det vi tar med oss Big Bang och det känns befriande. Innan vi åkte till Seoul hade vi båda dem högt uppe på våra favoritgruppslistor. Sedan åkte de liksom ner efter vårt första möte med dem plus hela GD&TOP-karusellen och lyckades inte ta sig upp förrän nu. Nu är de där igen, Big Bang är sjukt bra som femmannagrupp och de har vansinnigt mycket bra låtar. T.O.P måste ha mått dåligt de gånger som vi sett honom förut för nu både pondussken han och var snygg. Innan vi gick på konserten kändes det lite konstigt att den enda familje/bolags-konsert vi skulle hinna under vår tid i Seoul med var just den här men nu känns både bra och kul. Men det här med Psy allstå. Det är så spännande./e och j

Advertisements
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till YG Family Concert

  1. Carro skriver:

    Jag är inte heller helt bekant med PSY, men det jag har sett och hört av honom älskar jag. Han har en väldigt härlig personlighet. Jag vet inte hur gammal han är, men det känns som om han är evigt ung med all sin energi och sin rolighet (kolla på hans imitation av Yang Hyun Suk på YouTube!). Samtidigt är han mogen och kan vara allvarlig. Jag tror att det är detta koreanerna gillar med PSY, kombinerat med att han är en veteran inom branschen med roliga, bra låtar. ”Right Now” är den bästa av de jag hört, btw. Om ni inte har sett videon, gör det! Hoppas att detta ger lite klarhet 😛

    // Carro

    PS. CL gör mig också svag i knäna. 2NE1s uppträdande på 2011 MAMA; AHMAGAWD. Min inre fangirl dog av lycka (Y). DS.

  2. maggre skriver:

    Haha jag känner mig så töntig som älskar GD&TOP karusellen. Håller med allt ni säger men kan inte separera det från min kärlek till allt de gör. Älskar High High. Big Bang är också lite ett band som det inte känns lika pinsamt att säga att man gillar. De känns som ”stjärnor”. De kommer kanske aldrig nå den nivå av fangirl kärlek jag känner för andra, de är lite för coola för det och gör lite för bra musik. Psy fenoment förstår jag inte riktigt, vill utforska!

    • dancingonourown skriver:

      Haha! Jag tycker verkligen inte att man behöver känna sig töntig om man gillar GD&TOP-karusellen. För mig handlar det ju nästan mest om besvikelse och inget annat- jag trodde att det skulle bli episkt och nyskapande så blev det bara vanliga hitar liksom. Måste också säga att det här med att Big Bang numera omtalas i många forum som stjärnor utanför Hallyu-vågen har motsatt effekt på mig. Jag blir provocerad av att sidor som allkpop och liknande verkar mena på att det är något bättre att vara mer amerikaniserade än k-pop och pojkband. Mina huvudanledningar till att jag gillar k-pop är ju liksom att det är på koreanska och hela idolkulturen runt omkring. Under perioden i år som jag hade mindre starka känslor för Big Bang var just för att de betedde sig stöddigt på ett sätt som jag inte gillade och som jag inte tyckte att de hade rätt att bete sig som. När de kom ut och betedde sig som pojkbandsstjärnor på den här konserten började jag gilla dem igen. För mig är man liksom coolast om man är stolt över att vara pojkband och över att ha sina fans :).
      Hur har det gått med utforskandet av Psy?!?/e

  3. Tina skriver:

    Vad Maggre säger!!!!!!!!

  4. Ping: Gangnam Style | Dancing On Our Own

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s