SHINee, starstruck och jag som fangirl

För någon vecka sedan hade SHINee en fansign i samarbete med klädmärket Maypole här i Seoul. Jag upptäckte den i hyfsat god tid, dvs jag hade nog inte kommit in och fått ett signerat kort men jag hade hunnit dit och kanske fått en plats ganska nära så jag skulle kunnat sett dem bra. Jag valde att inte åka efter cirka en timmes argumentering med Johanna (läs: ensidigt rättfärdigande från min sida om varför jag inte borde åka) som slutade någonstans i: jag är inte ett sådant där fans som gör saker bara för att TITTA på mina idoler. Jag babblade om hur jag vill se dem uppträda live, inte bara titta på dem när de sitter på stolar och skriver autografer, i alla fall inte nu längre, det var annorlunda när vi precis kom till Seoul och jag aldrig sett dem innan blablabla. Jag vill inte komma för nära mina idoler, jag vill ha kvar ett skyddande filter mellan oss, menade jag.

Nu är jag inte lika säker på det här längre. I torsdags hamnade jag i situationen där jag tvingades ta ett snabbt beslut om jag ville hamna hur nära SHINee som helst och jag tog beslutet tvärtemot vad jag brukar argumentera för. Jag hade tidigare under dagen tagit det fega beslutet att sitta på läktaren och inte stå framför scenen av rädsla för att SHINee skulle se mig (eh). När jag sedan kom in i lokalen, såg scenen och var fansen som köat runt mig stod fick jag en jätteklump i magen. När en vakt strax innan showen började ropade upp att det fanns plats framför scenen kvar och undrade om några ville byta plats sköt jag upp som ett skott och sa ja. Visserligen fick vi se SHINee uppträda också men, ska sägas, i sammanhanget var det inte det viktiga. Det viktiga blev att jag fick se dem så himla himla himla nära.

Lägger in en varning här för följande aningen röriga berättande och resonemang. Men. Saken är den att det det som hände i torsdags är oerhört svårt att sätta ord på:

Jag hade dragit med mig J på ett event som ingen av oss hade större koll på mer än att SHINee skulle uppträda (samma som det står om i nedanstående inlägg). I solig vinterkyla köade vi cirka åtta timmar för att se dem uppträda med en låt. Sådant gör jag nämligen relativt skamlöst, dvs lägger extremt mycket tid på att se korta framträdanden trots att jag har sett SHINee flera gånger nu. Jag har exempelvis sett dem live på Dream Concert, hela deras solokonsert i Singapore och på konsert i Gyeongju. Jag har trott att det är liveframträdanden som jag är ute efter. Nu så här i efterhand inser jag dock att de gånger som jag blivit totalt starstruck är de gånger de har varit extremt nära och jag tyckt mig se vilka de är utanför idolrollen. Det har varit när vi såg Minho och Onew MC:a på Music Core (mellan tagningarna) och när vi såg Taemin backstage på Dream Concert. Nu kan jag lägga till i torsdags också. Visserligen var de fortfarande i idolrollen MEN. De var så nära att jag nästan kunde röra vid dem.

Ni vet hur jag har varit sur över att jag kommer att missa SHINee på musikprogram i Seoul? I torsdags kom vi precis så där nära som man gör på musikprogram, antagligen närmare än vad vi som utländska fans skulle göra i konkurrensen vid koreansk comeback. Vi stod i princip längst fram vid stängslet alldeles framför scenen. Vi hade hela SHINee med bara någon meters avstånd framför oss. De var i princip oss rakt i ansiktet och jag insåg att det var något jag ville, jag vill komma nära. De var ganska trötta (vilket blev tydligt genom att de två som vanligtvis har mest energi, Key och Taemin, såg hängiga ut) och framträdandet var inte briljant men det spelade ingen roll för jag lyssnade knappt på vad de sjöng ändå. Jag bara glodde på dem helt skamlöst och det viktiga var att jag kunde se dem så sjukt nära. När fangirls försökte trycka sig framför mig armbågade jag tillbaka, desperat kämpandes för att inte förlora min plats nära dem.

Den där totala känslan av starstruck. Det är så himla svårt att sätta ord på det. Det är så lätt att få för sig att vissa k-popstjärnor inte är på riktigt. Att de är en grupp små seriefigurer påhittade av entertainment-bolag. SHINee är inte det. De är en grupp unga men vuxna killar som är bra på att sjunga, dansa och underhålla som jag inte kan titta mig less på. 

Jag känner mig förvirrad över mina egna reaktioner. Förvirrad över att jag resten av kvällen efter framträdandet i princip bara få ur mig: Åh SHINee. Förvirrad för att jag under cirka fyra minuter totalt glömde bort mig själv och agerade tvärtemot vad jag trott att jag skulle göra. Jag vet fortfarande inte om jag någonsin kommer vilja gå på en fansign eller liknande event. Och om jag säger att jag inte vill det vet jag inte om det kommer handla om faktisk vilja eller bara feghet. Jag vet inte. Jag vet dock att jag aldrig mer kommer kunna använda argumentet: jag vill inte komma för nära mina idoler. Gör jag det så ljuger jag.

Sidnot: Js första kommentar efteråt var: ”Gud vad snygga de var. Speciellt din favvo.” Så var det. Onew var skitsnygg. Ungefär så här såg han ut (vi är dock båda ense om att videon inte gör honom rättvisa, sjukt mycket snyggare och vuxnare irl. Det skrämmer mig lite.) och nästan så här nära kunde vi se honom (och i videon krockar två fandom samtidigt med en låt från NKOTBs mycket bra och sjukt underskattade comeback för något år sedan):

/e

Advertisements
Det här inlägget postades i Spazz och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s