En gång i veckan går vi på koreanska lektioner som hålls av Korea Foundation. (J i nybörjargrupp och E i en mer avancerad grupp eftersom hon pluggat koreanska i Sverige.) Förra onsdagen efter det att J hade haft sitt första koreanskaprov någonsin hade Korea Foundation ordnat så att alla elever som ville fick följa med på stor k-popkonsert. Js lärare hade veckan innan lovat några av Sydkoreas mest kända artister men kunde inte berätta vilka eftersom hon inte hade fått någon annan information än att de var just kända. Vi hade båda därför tokgooglat evenemang och kontrollerat scheman för våra favoritartister för att få reda på om några för oss viktiga skulle vara med. Men hur vi än googlade datum, artister och platser kom ingen information upp om eventet. Vi tyckte det var lite märkligt men bestämde oss ändå för att chansa på att det skulle bli intressant och följa med. Vi ångrar inte beslutet även om konserten visade sig vara långt ifrån vad vi hade förväntat oss.

Vi hade fått information innan om att det skulle ta lite mer än en och en halv timme med buss till konserten som skulle hållas nära den nordkoreanska gränsen. Vi tänkte när vi åkte längre och längre från Seoul i den chartrade bussen i mörker, fortfarande ovetande om vilka som skulle uppträda, att det nog antagligen inte var de största eller mest intressanta artisterna som skulle dyka upp. Vi tänkte också att det var intressant och lite obehagligt att vi var så nära Nordkorea, som vi inte besökt än och som vi tänker på och diskuterar alltför sällan. Vi undrade naturligtvis varför konserten skulle hållas just vid gränsen. Så fort vi kom ut ur bussen fick vi svaret (och förklaringen till att vi inte hittat något när vi googlat): på ett stort lerfält framför en upplyst scen på plaststolar satt mängder med unga miltärer. Deras ansikten var vända mot scenen där det stod en grupp med tjejer i väldigt korta skjorts och en grupp med unga generade män klädda i militärkläder.

På lerplanen såg vi inte en enda fangirl med lightstick eller hemskriven skylt runt halsen. Det här liknade inte något k-popevenemang vi hade deltagit i tidigare. Vi, ett gäng med utlänningar, hade blivit körda med buss till en internkonsert för att underhålla militärer som tjänstgjorde vid gränsen. På scenen stod några av dem och försökte genom sång, dans, olika typer av skämt och imitationer att imponera på tjejgruppen Nine Muses. Om vi förstod det hela rätt fick Nine Muses sedan välja varsin favorit bland gruppen av militärer på scenen. Efter att de alla gjort varsitt litet framträdande ställde de sig med ryggen åt Nine Muses som sedan fick ställa sig bakom sin favorit. De utvalda jublade, bockade och visste inte vad de skulle göra av sig själva. Liksom stora delar av publiken verkade de oerhört lyckliga. Det var kallt ute och vi kände oss väldigt malplacerade och också på en och samma gång upprymda och lätt nervösa av den för oss mycket ovana situationen. Efter att Nine Muses hade lämnat scenen började konserten med att bilder och namn på dem som skulle uppträda blinkade förbi. Det var många halvkända tjejgrupper (som Dal Shabet, Sunny Hill, Nine Muses, Stellar, Chocolat och Sunday and Dana från The Grace) några balladsångare (kvinnor och två män) och en ung kille (antagligen en flickidol) som vi aldrig hade hört talas om.

Konserten innehöll många korta skjorts och kjolar och många fanboy-skrik. Publiken sjöng med i de flesta låtarna och framför scenen stod delar av publiken och dansade. Det skulle kunnat ha varit en obehagligt grabbig stämning deluxe. Hela upplägget inbjöd till något som vi med vår feministiska inställning skulle kunna ha tänk på som endast sexistiskt och vidrigt. Men det var någonting med de unga killarnas sätt att skrika, dansa och se lyckliga ut som mesta delen av tiden fick det hela att kännas ganska fint på något underligt sätt. De flesta grupper som uppträdde flirtade med publiken och såg ut att trivas i stålkastaren, så även den för oss okända flickidolen som gullade med militärerna framför scenen till publikens jubel.

Den enda riktigt obehagliga stunden uppstod när en kamera ”råkade” zooma in en av medlemmarna i Sunny Hills ben och därmed skrev när de gjorde sin berömda sittdans till Midnight Circus. Då brölade de amerikanska killarna bakom oss rakt ut på ett för oss mycket äcklande sätt samtidigt som de koreanska militärerna inte reagerade nämnvärt. Och vi tror att förklaringen till att vi inte upplevde tillställningen som vidrig ligger just där. Militärerna verkade trots upplägget inte se showen som ett avancerat striptease där de helst av allt skulle vilja att tjejgrupperna på scenen drog av sig alla kläder och där de bara objektifierade kvinnornas kroppar. De verkade se det som en underhållande konsert med sånger och danssteg som de kände igen och skriken handlade till mycket om att de blev startrucked över att se idoler irl. Det hela blev också extra tydligt eftersom de välkomnade balladsångare, män och äldre kvinnor, och en flickidol med lika mycket jubel som de välkomnade Brave Girls i korta shorts med.

Det finaste under hela konserten var också när Sydkoreas nya balladkung Huh Gak kom ut på scenen. Då dök kvällens första hemmagjorda plakat upp med hans namn och Hello tecknat i svart och publiken var i extas. Huh Gak sjöng två ballader med en väldig känsla och pondus och vi fick båda välrysningar av särskilt Hello, som vi är mycket svaga för. Vår fix vid den började med att J upptäckte den mycket märkliga videon till den där Beasts Junhyung spelar en roll. Om ni inte har sett den är DEN ett måste. Junhyung spelar en kille som typ blir övergiven av sin bästis för en tjejs skull och som på slutet av video blir misshandlad samtidigt som hans bästis lyckligt pussar på sin nya tjej. MÄRKLIGT. Låten Hello är en oerhört välsjungen och välskriven ballad som spelas väldigt mycket i Seoul just nu. Huh Gak live och synen av hur mängder av militärer känslosamt sjunger med i texten till Hello var väldigt fint. Här är han live i ett annat sammahang, duktig:

Samtidigt: trots de för oss icke-obehagligt-sexuella vibbarna undrar vi naturligtvis hur man tänkte i arrangemanget av eventet. Det var liksom väldigt tydligt att det var en konsert med huvudsakligen tjejgrupper med bara ben som hade skapats för män. Balladsångarna och flickidolen låg i definitivt underläge mot det överflöd av minimala shorts och kjolar som de unga tjejerna fick representera. De stod och åmade sig i för lite kläder i kylan medan männen satt bekvämt på sina stolar iförda mössor, handskar och overaller. Konceptet för Super Concert, som den hette, var tydligt även om reaktionerna för den kändes annorlunda. Det får oss naturligtvis också att undra om vi verkligen läste allt rätt. Det här med att veta vad som räknas som och utstrålar sexuellt och vidare, vad reaktionerna egentligen betydde, är inte lätt. Våra ögon läser ju saker ur den kontext vi är vana vid. De amerikanska killarnas bröl blev bröl av kåthet medan militärernas fanchant och dansande blev något annat mindre sexistiskt. Något som mer liknar det vi ser hos fangirls när de ser sina favoritpojkband: drömmar om mer än att få ta på en sexig kropp.

Vår läsning av militärernas reaktionerna kan vara helt fel och därför är Super Concert väldigt svårläst och svårhanterligt för oss (därav den väldigt sena uppdateringen igen, ber om ursäkt). Det känns märkligt att vi inte kände oss mer obehagliga till mods än vad vi gjorde. Det känns inte riktigt som oss, som de E och J vi är vana vid, men vad vi bär med oss är ändå en känsla av att konserten var ganska fin. Men samtidigt inte, samtidigt var det ett event med ursprung ur en syn på män och kvinnor som vi inte gillar. Ja, vi vet inte riktigt vad vi ska tänka. Kanske kan vi nöja oss med att bara tycka att arrangörerna skulle ha satsat på en bredare underhållning med typ även några bara mansben eller mansbringor. Vi tror att publiken hade uppskattat det också. /e och j

(Thank you Serene for helping us with camera and pictures.)