I går gjorde vi det: en av de mest genanta fan-aktiviteterna jag kan tänka mig. Det var med en klump i magen och ett starkt obehag i bröstet som jag åkte över en timme med tunnelbana och sedan promenerade nästan lika länge genom Suwon en förstad till Seoul för att se flickidoler spela fotboll.

Jag tänkte på matchen med flickidolslaget FC MEN som min chans att se hur deras lagkapten Junsu ser ut när han inte står sminkad på en scen ganska långt ifrån mig och sjunger. Eftersom det med största sannolikhet inte kommer att bli några musikprogram med honom och resten av JYJ medan vi är här (jävla skit MBC, KBS, SBS, MNet, SM Entertainment och världen) kände jag ett behov att veta hur starstrucked han skulle göra mig. Fanet i mig skrek av stark längtan efter att bara se honom en enda gång. Både jag och Elin var också nyfikna på hur själva evenemanget fotbollsmatch-med-FC MEN skulle fungera. Jag bävade starkt inför killar som dunkade varandra i ryggen och sparkade boll och kvinnliga fans som hejade på sidan om planen. Jag bävade också inför seriös stämning och fokus på att att vårt lag måste vinna. (Jaejoong och Yoochun har liksom sagt att det är därför de inte är med längre, fotbollslaget blev liksom allvar, journalister och fans istället för en avslappnad hobby med deras vänner. Jaejoong har skämtat om att han inte vill att alla ska se hur han svettas runt och misslyckas på en fotbollsplan.)

När vi kom till fotbollsplanen trodde vi att det skulle vara kö och några platser på en läktare för fans. Vi var nervösa att vi inte skulle komma in för att det stod på turneringen Peace Star Cups hemsida (trodde vi, enligt google translate) att man skulle vara där i tid för att de som var först på plats skulle komma in på läktarna som rymde 1000 personer. Det var inga köer alls. I skogen utanför plätten med konstgjort gräs stod kanske fyrtio personer i spridda åldrar och tittade genom nätet när idolerna värmde upp (lita aldrig på google translate). Några fans såg ut att komma direkt från Japan och hade sina gigantiska väskor med sig, andra satt och fikade i skogsbacken. Vi spanade nervöst in genom nätet. Jag tittade och tittade men ingen Junsu. INGEN JUNSU! Och ingen Kim Hyunjoong som jag också är mycket nyfiken på hur han ser ut irl på nära håll utan solglasögon.

Den enda idolen jag kände igen var Kikwang från Beast. Kikwang skuttade omkring charmant, vinkande genom nätet till fansen och sparkade boll. En väldigt vacker syn var han fräsch, näpen och dockaktigt söt (fast han antagligen var osminkad, precis kommit tillbaka från USA och kanske bara sovit på ett flygplan och dessutom borde känna av tidskillnaden.) Vi kikade och kikade genom nätet på hans uppenbarelse (men hoppades att han inte såg och kände igen oss från andra Beast-evenemang. Vi vill liksom inte bli kända för att vara de där gamla galna vita Kikwang-fansen även om vi kanske lite börjar bli det. Vi vet att vi är fånigt fåfänga, fruktansvärt töntiga, men vi har svårt att hänge oss helt och glömma bort hur vi ses utifrån. Jag var väldigt lättad över att Doojoon, som brukar vara med i laget och som tidigare känt igen mig, inte var där fast jag egentligen vill se honom igen.)

Jag gillar Kikwang men han är inte Junsu, det spelar ingen roll att jag tycker han är extremt underhållande, fin och på många sätt lik Junsu, han är inte lika viktig för mig som Junsu är. Jag hade gjort något för mig väldigt pinsamt, en extrem kraftansträngning, för att se just Junsu. Under matchen gick det rykten om att han skulle dyka upp, folk väntade och tittade på bilar som passerade och stannade till men ingen Junsu. Vi var besvikna, besvikna och BESVIKNA. Vi var inte ensamma om känslan, vi träffade till exempel en koreanska som skolkat från skolan och åkt tre timmar för att se honom. Blä och fan.

Annars var inte matchen lika pinsam som jag trodde att den skulle vara. Mest för att ingen brydde sig om fotbollen eller direkt hejade på laget. Folk var där för att glo på sina idoler och verkade inte bry sig om matchresultatet (3-3). Att fansen var tvungna att stå utanför gjorde också att vi slapp bilda en hejaklack och att idolerna inte lika synligt såg oss. Vi smög omkring i skogen med våra kameror liksom, vilket passar mig mycket bra. Det var stalking men en sort som är okej (lite som när folk möter stjärnor på flygplatser i olika länder). Idolerna visste att vi skulle vara där, de vinkade glatt och det stod (tror jag verkligen) på turneringens hemsida att de ville att folk skulle komma och titta. /j

Uppdatering: Efter att ha tittat på lite för många fancams från k-popkonserten i New Jersey har jag insett att Kikwang av någon anledning inte var med (antagligen på grund av annat jobb än fotbollsmatchen). Så han hade med största sannolikhet inte spenderat många timmar på ett flyg innan matchen. Ber om ursäkt för misstaget och ser det som ett bevis på att jag inte är ett galet Kikwang-fans än.