En gång läste jag en slående kommentar under någon hjärtskärande nyhet i k-popvärlden. Jag har glömt exakt vad det var som hade hänt (det kan ha varit när två U-Kiss medlemmar fick sparken, när Jonghyun sas dejta sin idealtjej eller när Jaejoong berättade att han försökt ringa Changmin och Yunho men att de aldrig svarat). Kommentaren var, i vilket fall, något i stil med att personen hade börjat gilla k-pop för musiken och estetiken men hade blivit besatt för att allting var så känslomässigt och dramatiskt att det inte gick att slita sig. Kommentaren fastnade i mitt huvud eftersom att jag misstänker att jag till viss del fungerar likadant själv. 

I förrgår ville jag gråta när Elin först berättade och jag sedan läste om G-Dragons marijuana-skandal. Jag hade en stor klump i halsen av oro inför insikten om att hans karriär kunde vara över och insåg plötsligt hur mycket han betytt och fortfarande betyder för min k-popvärld. Dessutom fick jag extremt dåligt samvete för att jag och Elin dagen innan hade pratat väldigt länge om allting vi tyckte var dåligt med GD & TOPs live-framträdande i Gyeongju under Hallyu Dream Concert (mer om konserten i övrigt och någon fancam kommer snart). Vi var inte snälla mot någon av dem men elakast var vi mot G-Dragon. (TOP hade mer pondus och scennärvaro än första gången vi såg honom irl.) Oresonligt anklagade vi G-Dragon för att ha extremt fula kläder, försöka se cool ut men misslyckas, skutta töntigt, inte verka uppskatta sina fans, ha börjat skriva mindre intressanta låtar, börja likna DJ Doc, se ner på det flickidolskoncept som gjort honom till stjärna, inte kunna fylla ut scenen och vara allmänt elitistisk och pubertal i kombination.

Efter skandalen kan jag typ bara tänka på alla extremt bra saker G-Dragon har gjort (typiskt mig och min känslomässiga relation till k-pop). Han är liksom bara 23 år och har skrivit några av mina absoluta favoritlåtar, utmanar ständigt könsstereotyper, fnissar vackert, tänjer på gränser när det gäller klädsel, har tatuerat en av Keith Harings bilder synligt på sin arm fast han är en idol i ett homofobt land, och fortsätter framförallt att utmana sig själv, sin musik och sin klädstil genom att hela tiden förändras. Faktumet att varken jag eller Elin dyrkar det han och TOP har gjort tillsammans på senaste eller avgudar kläderna de hade på sig på Dream Concert är inte konstigt. Skandalen har fått mig att förstå att jag egentligen går och väntar på att G-Dragon ska ta sig igenom en smak-fas (solglasögon när det är mörkt/Diplo/playboykaniner) som inte är i fas med den smak-fas jag är i och komma ut med någonting nytt, någonting som (liksom tidigare i hans karriär) kommer att stämma mer överens med det jag gillar och därför blända mig. I förrgår gjorde skandalen att jag trodde att den möjligheten hade raserats. Jag trodde att det var slut med G-Dragon och Big Bang i Sydkorea. Jag tänkte att Sydkorea hade lite för hård syn på knark för att låta hans förklaringar passera. I dag är jag mer hoppfull även om (mitt älskade eller inte) Avex i Japan har skjutit på GD & TOPs lansering där: Sydkoreanska TV-kanaler vill inte förbjuda honom att medverka i deras program och han får fortstätta att göra reklam för North Face.

I förrgår började jag också läsa kommentarer om vad engelsktalande fans tänkte om skandalen. På OMONA läste jag en lång tråd där folk först skämtade om marijuana och sedan romantiserande nostalgiskt började beskriva första gången de rökte på. Tråden ändrade dock ton när någon helt plötsligt kom in och skrev att den inte förstod människor i tråden för att den kom från Singapore där det är dödsstraff för knarkrelaterade brott. Personen skrev att den växt upp i ett samhälle där man lärt sig att knark är farligt. Vidare menade den att det är likadant i stora delar av Asien och att folk skulle sluta bagatellisera händelsen.

Jag underskattar inte händelsens vikt i G-Dragons karriär, den är verkligen inte lustig på något sätt. Däremot kommer jag från en kulturell kontext där människor som testat marijuana inte anses vara dåliga människor. Jag blev på inga sätt chockad över faktumet att G-Dragon rökt på. Jag hamnar någonstans mellan fansen (varav många verkade komma från USA) som pratar om marijuana som något underbart och den från Singapore som fördömde det. Mest tänker jag att det är väldigt orättvist att en 23-åring som varnats av polisen för att hans hår innehållit små spår av marijuana ska hängas ut inför allmänheten och sina unga fans. Orättvist både för honom och för fansen. Vem hjälper det eller vad gör det för nytta att tolvåringar får veta att deras idol rökt på? Jag vet inte. Det hela känns bara så onödigt men typiskt k-pop. Det gör mig ledsen men jag misstänker att det är just för att jag och stora delar av fandomet reagerar så starkt på händelser som en idol-knark-skandal som k-pop är beroendeframkallande. Jag känner mig liksom många andra väldigt levande genom k-pop både när den gör mig glad och ledsen. Lämna inte k-popvärlden G-Dragon! Vi behöver dig. /j