Jaejoong, Yunho, Yoochun, Junsu och Changmin är mina största k-popkärlekar och därför även mina största orosmoment när det gäller k-pop. Jag oroar mig tyvärr inte bara över hur de mår överlag (om de super för mycket, får ha sex med vem de vill, äter ordentligt, opereras sönder av plastikkirurger eller hinner sova) utan även över hur de presterar. Jag gillar inte den sidan hos mig själv och har verkligen jobbat på att tona ner den och slappna av men måste erkänna att jag har svårt att göra mig av med prestationsnörden inom mig. Jag vill själv prestera bra när jag gör något och presterar jag dåligt skäms jag till döds, jobbar hårt i smyg eller lägger ner lite för snabbt (det gäller kortspel, relationer, matlagning, språk, skridskoåkning och ja typ allting annat) och lite för ofta vill jag se mina idoler göra det samma. (Jag vill typ inte se Yunhos skådespeleri efter Heading To The Ground. Jag vill att han lägger ner det snabbt. Det är hemskt elakt av mig och det kan hända att han gör ett okej jobb i Poseidon men jag vill att han satsar på det han kan briljera inom.) Jag längtar efter de där stunderna när jag känner mig som ett verkligt stolt fan utan att önska mig något mer av mina idoler.

Men nu är det även så att jag liksom de flesta prestationsnördar inte heller är en okritisk person. Det är väldigt sällan jag dyrkar saker utan att önska mig mer, HoMin och JYJ är tyvärr inga undantag. Jag är ett gnälligt fan men har intalat mig själv att det är okej. Det är inte för att jag dissar mina favoriter utan för att jag bryr mig extremt mycket om dem (och deras resultat). I det här inlägget tänkte jag därför gnälla lite över: JYJs Get Out och Tohoshinkis B.U.T. Jag är besatt och följer dem för att jag gillar dem oändligt mycket men min personlighetstyp gör det svårt att bara hylla. (Särskilt när delar av deras arbete som fem hela tiden ligger i mitt bakhuvud och skaver som minnen av en sällsynt stund av perfektion. Ja, jag är en DBSK5-YunJae-tönt.)

Jag är ändå av åsikten att både JYJ och HoMin fungerar var för sig, de har olika styrkor och svagheter och ungefär lika ofta gnistrar det till hos båda konstellationerna och någonting bländande vackert händer. Att jag väljer att skriva om dem alla fem i ett inlägg handlar inte om att jag vill jämföra JYJ och HoMin med varandra utan för att jag kände min plikt som fan att ge min åsikt om deras låtar och videor och bestämde mig därför för att slå ihop dem i ett inlägg.

Get Out…Goodbye: Jag har gått runt i flera dagar med Yoochuns charmigt egna men skrattretande engelska uttala av textraden: ”Oh baby, tell me why you act so strange? But, tonight I don’t need a damn…explain” från Get Out…Goodbye. Den snurra på repeat och jag kan inte låta bli att nynna den gång på gång: ”streaange.” En del har lagt till ”explain (ation)” i textraden när de översatt Get Out…Goodbye till engelska för att gör grammatiken mer korrekt. Jag och Elin tror dock att tanken ska vara att Yoochun är arg och liksom fräser de motsägelsefulla engelska textraderna stötvis och lätt osammanhängande. Vi tror därför inte det är ett egentligt misstag. Men på något sätt symboliserar den märkliga engelskan både de problem och de fördelar jag ser med låten.

Jaejoong och Yoochun har skrivit den tillsammans och det är en bra låt i grunden, jag gillar den liksom. De är väldigt duktiga på att skriva låtar men ändå är något som känns lite lätt b. Och jag vet vad det är: produktionen, arrangemanget och inspelningen. JYJ gör det mesta själva nu för tiden och det är underbart att de får göra det (även om de än så länge inte verkar få uppträda på musikprogram, snyft) men jag tror att resultatet skulle falla mig mer i smaken om de släppte in andra på vissa plan. De borde till exempel skaffa sig en duktig producent som kunde göra deras låtar rättvisa. Faran i hur det låter nu är att alla underbara låtar de (särskilt Jaejoong) skriver blir medelmåttiga för att deras egen mindre proffsiga produktion inte låter dem levereras på rätt sätt. Det blir som med Yoochuns textrader på engelska: charmigt för att det låter lite tacky på ett eget, märkligt sätt. Men man vet inte om det märkliga uttalet eller den amatörmässiga inspelningen är medvetet eller för att de inte kan klarar av att göra det annorlunda. Jag skulle önska att JYJ visste bättre vad de var bra och mindre bra på. Men samtidigt är det ju också deras vilja att styra själva över sina karriärer som jag beundrar. Så Get Out är som Yoochuns märkliga engelska: fascinerande, mänsklig, modig men lätt pinsamt och långt ifrån perfektion. (Jag har ändå eller just därför en allvarlig fix inte bara på textraden utan på hela Get Out även när jag bitvis fnissar åt den.)

När det gäller videon var jag livrädd för att det skulle bli b-deluxe för att jag sett oroveckande bilder från inspelning som jag satt ihop till fruktansvärda videor i mitt huvud. När jag såg den faktiska videon skrattade jag därför och flög runt av lycka i lägenheten av lättnad. Den är inte b, och framförallt är det inga vita tjejer som sexualiseras på fel sätt vilket jag tidigare befarat. Videon är välklippt och jag gillar intrigen: hur de alla tre sjunger om samma symboliska tjej. Sedan skulle jag önska att det var mer originella miljöer, mer nyskapande styling och en mer extra ordinär ljussättning. Men den ser okej ut, de ser okej ut. Yoochun är snygg i håret, Jaejoong och Junsu är så där men inte pinsamt fula. Kläderna sitter väl och är inte heller fula men inte heller direkt spännande. En okej video helt enkelt och en smått tacky men ändå i grunden bra och beroendeframkallande låt.

B.U.T (BE-AU-TY): Det är inte bara Yoochuns engelska som har går på repeat i mitt huvud och som jag har svårt att reda ut de olika omedvetna och medvetna nivåerna i. I mitt huvud finns också en skrattretande bild av Yunho som grimaserar mot en man med bar överkropp och rakat huvud i slutet av videon till Tohoshinkis B.U.T. Bilden är, om den inte är menad som ett ironiskt skämt på många lustiga nivåer, extremt pinsam. Jag vill tro att det ska vara roligt: det ska vara rolig okej.

Changmin och Yunhos koreanska videor och låtar har varit underbara eller alla fall Keep Your Head Down och dansversionen av Before You Go. De har gjort mig väldigt nöjd och något bortskämd när det gäller Changmin och Yunhos framträdanden. Men nu är det inte SMs höga kvalité utan det är Japan. I Japan har man lite annorlunda smak än i Sydkorea och det läggs inte lika mycket vikt vid att musikvideor ska vara välklippta och nyskapande, eller det har alla fall inte gjorts det när det gäller k-popartister i Japan (jag är i övrigt inte särskilt insatt i j-pop.) De är ofta typ en miljö, ganska långsamma tagningar och det märks att det inte lagts särskilt mycket pengar på videon.

Både videon och låten B.U.T känns väldigt japanska. När det gäller videon kan jag tyvärr inte säga att jag är överväldigad på något sätt. Deras styling är inte så vidrig som styling kan vara i Japan (ibland undrar jag om modet står stilla i j-popvärlden) de första svarta kläderna de har på sig är typ snygga. De andra har delar som skulle kunna vara extremt b-snygga om de matchats annorlunda nu blir det bara lätt b i mina ögon (men inte vidriga). Jag gillar koreografin, den är faktiskt extremt snygg för att vara Japan, vet inte säkert men misstänker att SMs koreografer varit framme.

Mitt största problem med videon är egentligen wrestling-temat. Det funkar helt enkelt inte för mig och jag vet inte vad som ska kunna få mig att ändra min åsikt. Jag tycker wrestling är fånigt och videon är inte tillräckligt bra för att lyfta fram intressanta saker som skulle kunna hända i det märkliga mötet mellan wrestling och pojkband. Jag tycker bara videon blir töntig även om jag försöker gilla och tänka på typ ironiska eller homoerotiska undertoner. Jag önskar att Changmin och Yunho fick komma tillbaka till sydkoreanska stylister och videoregissörer.

När det gäller låten B.U.T har jag en känsla av att jag långsamt kommer att bli besatt, den kommer att växa på mig. Den har delar som känns väldigt märkliga men, till skillnad från i Get Out, hör man i produktionen att det är mycket medvetna val. Changmin och Yunho pratsjunger i konstiga tonlägen som gör att deras röster låter allt annat än attraktiva. Men just de i mina öron märkliga i japanska låtar kan ibland framkalla besatthet, jag tror att B.U.T kommer att bli en sådan låt för mig. Sammanfattningsvis kan man säga att jag tycker B.U.T är en märklig och osexig men välproducerad beroendeframkallande japansk låt med en dålig video.

I övrigt är jag på riktigt, nästan utan gnäll, kär i både Tohoshinkis Back To Tomorrow (som jag längtar efter att höra hela på repeat tusen gånger i min MP3) och JYJs In Heaven (som jag hyllat tidigare och vars video jag tycker är okej men önskat mycket mer av då sången är bland de bästa någonsin och skulle kunna blivit den bästa någonsin med en bättre produktion). Nu var det slutgnällt, jag avslutar med lite spazz-skrik: Åh Jaejoong som låtskrivare, skådespelare och allting vackert i världen! Och när jag ändå är igång: ALWAYS KEEP THE FAITH för fan! /j