SHINee World Singapore och Super Show i 3D (+ Wu Chun)

Vi har varit i Singapore en vecka utan våra datorer som vi lämnade i Seoul. Därav den extremt dåliga uppdateringen. Nu är vi tillbaka i Sydkorea, har flyttat in i lägenheten vi ska bo i fram till jul och ska försöka uppdatera er lite snabbt på de viktigaste k-poprelaterade sakerna som hände i Singapore:

Vi åkte till Singapore för att se SHINee Word (och prata med fans till vårt textprojekt som vi jobbar med). Vi hade köpt biljetter på den officiella hemsidan i somras och hade lyckas få tag på mycket bra platser lagom nära scenen. Vi såg allting som hände väldigt bra men hade en rad framför oss och satt lite på sidan vilket gjorde att vi inte befann oss mitt i blickfånget för SHINee (ni som följer den här bloggen vet säkert att vi båda är lite osäkra/självmedvetna/nojiga/blyga/fåniga när det gäller närkontakt med idoler. Vi vill gärna se dem irl men reagerar konstigt när de plötsligt tittar på oss.)

Till att börja med var konserten helt underbar. Taemin och Key dansade extremt nära oss och Johanna är mer Taemin-frälst än någonsin men spontan-skrek högst åt Key, eftersom hon vill att han skulle veta att han är omtyckt och för att han lyser live. Elin tittade som alltid mest på Onew. I början såg han pigg och glad ut men tog kanske inte riktigt i lika mycket som alla andra i dansstegen och hade mindre klädsamt bakåtsprejat hår.

Ungefär i mitten av konserten blev det plötsligt tydligt för oss båda varför Onew inte tog i lika mycket som alla andra i dansstegen: Han mådde inte bra. Det såg ut som om han skulle svimma men han fortsatte sjunga och markera danssteg. Han blev vitare och vitare i ansiktet och vingligare och vingligare i stegen. Ett tag höll Taemin upp honom om ryggen så att han inte skulle ramla. Det var fruktansvärt obehagligt att titta på och vi glömde bort alla underbara saker som konserten också innehöll. Vi var typ säkra på att Onew skulle ramla ihop innan han lyckats avsluta den nästan tre timmar långa konserten om ingen sa åt honom att han fick lägga sig ner och vila istället för att sjunga och dansa. Vi ville bara att han skulle få kliva av scenen. Han måste vara sjuk, deprimerad eller överarbetad.

Den bekanta oron inför hur SM Entertainment behandlar sina artister satt som en klump i våra magar medan vi följde Onews kamp att stå upp. Sedan, helt plötsligt efter ett långt klädbyte, kom Onew ut på scenen nära oss spexandes och tokhoppades med ett brett (men svårläsligt) leende på läpparna. Vi vet inte vad som hände men oron över hur SM Entertainment behandlar sina artister blev inte mindre av att han under resten av konserten betedde sig speedat istället för svimfärdigt. Vad hade de gjort eller gett honom för att göra att han skulle klara av konserten? Hur lyckades han helt plötsligt samla så pass mycket kraft? Mycket obehagligt.

Onews dagsform har tyvärr kommit att överskugga delar av det storslagna i att se en hel SHINee-konsert. För det var också stundtals helt fantastiskt. De bästa och det vi försöker tänka på för att glömma hur dåligt Onew mådde är: den mycket pampiga, vackra och övertydliga inledningen där de fem shining stars SHINee skapades i rymden omgivna av diamanter etc, Taemins solo där det blev tydligt att han kan fylla upp en scen helt själv och att hans sångröst fungerar (nästan) till den grad att vi (i alla fall Johanna) fick gåshud på plats, Keys solo (alltså: LOL. Key är så himla ♥♥♥), balladen Quasimodo omringat av film med fem gråtande SHINees i svartvitt på storbildsskärm, omg LUCIFER (den enda gången det fungerade med flygande SHINees, de flög på tok för mycket i svajjiga vajrar, men den här gången hade de laser-robot-handskar också!), tramsdansen till A-Yo, vi fick höra Keys raprad ”I’m that cool cat Meow!” från Get down live, klassikern Ring Ding Dong, när de tramsade runt på scenen i SHINee World-tröjor, kastade bollar ut i publiken och sprutade vatten på varandra (bästa OnKey-momentet: de sprang runt på bakre scenen själva, Key tror att han lyckats undvika Onews vattenattacker och slappnar av bara för att bli attackerad rakt i ansiktet med massa vatten, blir totalt förblindad och ramlar skrattandes i farten/chocken. Hehe)

Tyvärr var det strikt förbjudet att fota och filma (även om vissa, som ni ser ovan, var modigare än oss), vakter gick fram och tillbaka med hökblick och kastade till och med ut någon som trots tillsägelser fortsatte filma. Därför har vi har inte en enda bild på SHINee bara massa på fans och på scenen innan konserten. Här är några, bland annat en sjukt fin OnKey-banner(Elins favoritpar):

I Singapore berättade en fangirl att hon varit och sett Super Juniors Super Show i 3D på bio. Salen hade varit fullsatt och folk hade haft med sig lightsticks och skrikit som om det vore en konsert irl. Eftersom det visade sig att Super Show fortfarande visades på bio gick vi och en annan tjej som vi lärt känna några dagar senare på den. Vi betalade cirka 150 kronor som i förhållande till de andra 3D-filmerna som visades i Singapore var extremt dyrt (eftersom SM Entertainment producerat den) men det var det värt! Super Show var extremt tramsig på det absolut bästa sättet. Den enda invändningen vi har är att de sammanklippta 80 minuterna var för lite för att kunna visa alla Super Juniors hits (ingen Noraego exempelvis) och att epilogen på slutet ”En hälsning fån Kangin” var bland det konstigaste vi sett: En stor projektion visade Kangin i vit uniform och på scenen framför uppträdde resten av Super Junior, även de klädda i vitt, genom att låtsatsspela fiol i luften till klassisk musik. Det hela avslutades med att Kangin långsamt gjorde honnör och log lite märkligt och stelt. KONSTIGT på ett mindre bra sätt.

Vi hade föredragit om filmen avslutats med något storlaget på ett tramsigt sätt istället. Innan hälsningen hade Super Junior liksom hunnit bära varandra på ryggarna, uppträda utklädda till olika grönsaker i stoppade tygdräkter, visa videoprojektion som utspelar sig under Joseon dynastin där bland annat Siwon och Heechul flirtar ohämmat med varandra, spruta rök på publiken, kasta sig ut i havet av fans och krama dem, åma sig i glitterkostymer medan de sjöng med överdrivna trot-röster i Tok Tok Tok och uppträda med Sorry Sorry. Allt med hedern i behåll och en till synes lycklig glimt i ögonen.


I övrigt gjorde vi så klart mycket turist-saker i Singapore eftersom ingen av oss hade varit där tidigare. Vi åkte båt på floden och promenerade runt i olika delar av staden, drack Singapore sling, gick på olika museum, åt mängder med mat (eftersom ingen av oss äter kött var det lite av ett paradis för oss
då väldigt mycket såväl indisk som kinesisk och malaysisk mat finns vegetarisk sjukt god och billig).

Det konstigaste som hände i Singapore, som inte är k-poprelaterat men ändå lite, är att vi såg en idol irl som vi inte tänker på så ofta nu för tiden. På ett torg i närheten av vårt hostel fanns en liten scen där det satt en affisch med bilder på Wu Chun från det taiwanesiska pojkbandet Fahrenheit. Först tänkte vi att det var någon reklam men eftersom vi passerade affischen många gånger upptäckte vi att det stod ett datum och en tid bland all text på mandarin. Eftersom planschen satt på en scen började vi fundera runt och skämta om att det kanske var så att Wu Chun skulle komma till Singapore och uppträda på scenen. Vår kompis Julyssa som vi åkte med hade också en gång i tiden, precis som vi, innan k-pop invaderade våra liv haft en svaghet för Fahrenheit. Kvällen innan datumet som stod på planschen hade man placerat ut kravallstaket framför scenen och ett tappert gäng på ungefär femton fans satt och köade för att få stå så nära scenen som möjligt. De förklarade att: ja, visst var det så att Wu Chun skulle komma.

Wu Chun kom till torget och delade ut vinster i något lotteri och människor i olika åldrar både kvinnor och män samlades och glodde. Vi tittade ett tag för att se hur han såg ut och filmade lite (kanske lägger upp en fancam senare, men misstänker att den inte kommer att bli lika populär som våra tidigare på t ex SHINee). Vi konstaterade också samstämmigt att: JA, Wu Chun är jättesnygg irl, en stilig och mycket välbevarad karl som var smalare och såg yngre ut i verkliga livet än på video. Fast han snart är 32 år har han allt när det gäller utseendet. Däremot var han inte tillräckligt spännande för att vi skulle stanna och se hela framträdandet. Tanken på att han till exempel skulle kunna sjunga en sång gjorde oss alla väldigt obekväma till mods (Fahrenheit är något så ovanligt som ett pojkband där ingen kan sjunga). 

Sammanfattningsvis var det väldigt roligt att vara i Singapore och staden överraskade oss på ett positivt sätt. Men, det är också väldigt trevligt att vara tillbaka i Seoul vilket vi har firat med tårta och soju på berget här bakom där vi bor i Sinchon.

/e och j

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Oro, Spazz och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till SHINee World Singapore och Super Show i 3D (+ Wu Chun)

  1. Ellen skriver:

    men åh, fick ont i magen när jag läste det ni skrev om att Onew inte mådde bra.

  2. Ellen skriver:

    förresten, som någon skrev någonstans, jag älskar SM Entertainments artister men jag hatar SM Entertainment.

  3. ninna83 skriver:

    Singapore!!! Måste åka dit, ser mycket trevligt ut!
    Tårta å soju på ett berg, helt rätt!!

  4. Ping: Epic solo stages | Dancing On Our Own

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s