När jag återvände till Sverige tänkte jag att min sommar skulle spenderas framför alla sydkoreanska serier jag missat medan jag var i Seoul. På plats i Sydkorea kunde jag liksom inte sitta dagar och kvällar på mitt rum och glo på en dator. Nu är det snart bara två veckor kvar tills min svenska sommar är över och jag reser tillbaka till Seoul. Och jag har inte sett klart en enda av serierna jag tänkt se.

Jag har börjat med flera stycken men semester på landet utan internet, kvalitetstid med familjen och resor till Stockholm har kommit i vägen och stoppat flödet. (Jag gillar att se flera avsnitt efter varandra för att komma in i handlingen och stämningen, inte ett avsnitt i veckan.) Nu ska jag vara i Väserås med internet ett tag och hade tänkt att jag skulle hinna avsluta åtminstone Miss Ripely (som jag sett halva) och City Hunter (som jag sett första avsnittet) och kanske även Boys Over Flowers (som jag började se om när jag var internetlös för att mina systrar köpt boxen). Men andra saker hopar sig att göra innan resan och så har Jaejoongs drama Protect The Boss börjat sändas.

Och att få se Jaejoong i en koreansk serie går inte att skjuta på i min värld. Så i helgen har jag, istället för att titta på de serier jag redan påbörjat, sett de fyra avsnitt som sänds och översatts av Protect The Boss. Protect The Boss är ett typiskt sydkoreanskt drama med en typisk intrig: två vackra rika män, en rik snygg bitchig kvinna och en fattig charmfull huvudrollsinnehavarinna som påbörjar någon typ av kärlekskarusell. Men det är ett bra, välskrivet och välspelat typiskt drama. Inte tråkigt eller pinsamt på något sätt. Hittills innehåller den heller inte, som många dramer brukar, några extremt jobbiga karaktärer. Den ”onda” pappan är till exempel en mänsklig och underhållande karaktär som bland annat gillar att spela dataspel.

Huvudrollsinnehavarinnan, spelad av Choi Kang Hee, är en djävul på kampsport, älskar att slåss och går rakryggad inte med fötterna inåt. Huvudrollsinnehavaren, spelad av Ji Sung, lider av diverse psykiska problem och kan inte leva upp till sin pappas krav vilket gör att han kallas slö och bortskämd. Hans panikångest och bacillskräck framställs på ett tragikomiskt och inkännande sätt och jag får genast starka sympatier för honom. Det är väldigt fint hur dramat pratar om panikångest och tydligt visar hur det framkallas i specifika situationer. Utan att bli varken kletigt, hånade eller fånigt utbildande framställer man problemen. När Ji Sung säger att han gillar att umgås med huvudrollsinnehavarinnan för att hon liksom honom har brister och att han därför ibland glömmer sina egna när han är med henne, är det extremt slående. Typiskt ett koreanskt drama på ett underbart sätt. Jaejoong hade rätt när han i intervjuer sagt att han ville vara en del av dramat för att dialogen var underhållande och välskriven.

Jaejoong spelar rollen av den snygga perfekta killen, den som Choi Kang Hee säkert kommer att välja bort för den mer mänskliga och problematiska huvudrollsinnehavaren. Jaejoongs karaktär utnyttjar sitt utseende och charm, han kastar heta blickar och leenden. Jag anar att han inte har goda avsikter. Antagligen är han en bomb som när som kommer att explodera i den till att börja med hänförda huvudrollinnehavarinnans ansikte. Hans onda neurotiska mamma kan omöjligt ha uppfostrat en hälsosamt stabil son, det förstår man redan i första avsnittet.

Att huvudrollsinnehavarinnan hänförs av Jaejoong är förklarligt, jag tycker han spelar bra. Jaejoong gör något han är bra på: ser underskön ut, flirtar och småspexar. Han spelar inte över men är inte heller en stel pinne. Det är som med Yoochun i Miss Ripely, bitvis väldigt övertygande och bitvis pytte platt. När jag var liten brukade jag och mina systrar prata om en röst som vi fick när vi lekte, lekrösten. Lekrösten var en röst som var lite krystad och tydligt spelad, inte som vi pratade i vanliga fall. När vi blev tonåringar blev lekrösten någonting pinsamt, plockade man fram den när man spelade teater var man en dålig skådespelare. Ibland hör jag lekrösten hos Jaejoong. Jag märker tydligt att han spelar, ja det låter lite som han leker, men jag misstänker att de som inte sett tusentals klipp där han inte spelar inte hör det. Förhoppningsvis är det som med mina systrar och mig själv, det är bara de som umgås mycket med oss som hör när vi plockar fram våran lekröst.

I övrig så går jag och fån-hoppas-inbillar mig att Jaejoong och Choi Kang Hee åker i samma båtfarkost som jag och min kompis Lars åkt i på Lotte World under en scen där de är på ”date” i nöjesparken. Märkligt på ett bra sett att se Jaejoong på en plats där jag har varit och har starka minnen från. Jag och Elin funderade till exempel på att köpa ett liknande diadem som han har på sig i scenen med oss hem och ge i present till en av deltagarna i vårt Ensamdans-projektet. Vi var dock tvungna att avstyra planen eftersom vi redan hade mer en än de 20 kg packning vi fick ta hem på våra flygbiljetter. Snart är det som sagt dags att tänka på hur vi ska fördela de där kilona igen, på väg till Sydkorea. /j