När vi var i Sydkorea kändes det märkligt att sitta och sträck-glo på k-dramer därför har jag inte sett en dramaserie på över tre månader. Eftersom jag har missat mycket och verkligen saknat dramavärlden hade jag tänkte spendera min svenska sommar framför Miss Ripley, City Hunter, Sectret Garden och Lie To Me. Än så länge har jag hunnit med fem avsnitt av Yoochuns Miss Ripley. Miss Ripley är en bitvis engagerande och bitvis oengagerade historia. Den intressanta delen handlar om patriarkala och ekonomiska strukturer och en kvinna som försöker överleva och ta sig fram fast alla trampar på henne. Den tråkiga delen handlar om hotell, perfekt bemötande av rika gäster och maktkamper mellan hotell-pampar. Jag misstänker att det kommer att utvecklas till en ännu sorgligare historia om lögner och desperata människor men jag är tyvärr inte helt uppslukad än då hotell-delen får ta lite för mycket plats i min smak och jag hittat en annan serie jag inte kan sluta titta på.
Det är en flera år gammal serie som verkligen inte var med på min att-se-lista: Hot Blooded Men (bara namnet liksom, ehuh). Det är typ en dokumentär-serie som handlar om hur 2PM och 2AM bildades. Jag skriver ”typ” för jag tror inte riktigt den speglar hela processen utan bara väldigt valda delar. När man ser Hot Blooded Men kan man nämligen lätt få för sig att det viktigaste för att bli popstjärna är att rulla med bar överkropp i snö tidigt på morgonen och jogga i trupp medan man skriker grabbiga ramsor.
När jag började titta tänkte jag att jag bara skulle se ett eller två avsnitt, anledningen var inte 2PM. Jag började kolla för att se hur grabbig Doojoon från Beast, som är med i serien, var när han var ung och tränade på JYP. Eh, jag har ju, hm, börjat få en liten fix på honom. Eftersom han är 22 år (lika gammal som min yngsta syster) och fixen startade för att jag såg honom i det verkliga livet utan smink bakom scenen på Dream Concert och tyckte han var vacker känns det hela extremt pinsamt. Därför ville jag se honom som ung och fult stylad tillsammans med 2pm (som även om jag gillar dem) ofta agerar väldigt buffligt och grabbigt och även kan få andra att agera så. Jag tänkte att Doojoon i kombo med typ Taecyeon skulle vara grabbig till den grad att min fix snabbt skulle gå över och jag skulle glömma att Doojoon till exempel är extremt fin mot sina fans.
Nu är det bara det att Doojoon inte är särskilt grabbig och inte klär sig särskilt fult. Lite kompakt och kort kanske han ser ut om jag ska klämma fram något jag ogillar. Inte tar han särskilt mycket plats i programmet heller innan han blir utröstad i typ nionde avsnittet. Eh, det som tar plats är som jag nämnde tidigare; extremträning i gryningen. Jag gillar det egentligen inte men det är så konstigt att det är beroendeframkallande. När Hot Blooded Men (som de som är med i serien hela tiden kallas) återvänder från träningsön där de är i många avsnitt är jag redan fast och inte kan slita mig. Allting i Hot Blooded Men känns gammalt, grått och väldigt B. Men det är extremt intressant att se stjärnor innan de blir stjärnor: i sina privata kläder och missklädsamma frisyrer. Vem som umgås med vem. Hur de pratar och uppträder när de blir förvånad över att ha fans etc. Jag tror att jag faktiskt rekommenderar Hot Bloded Men. (Ett plus är ju också att Nichkhun är med hela tiden och är charmant och nyanländ till Sydkorea.)
Jag är lite frustrerad över att jag inte kommer att hinna se hela serien innan jag åker på semester. Nu ska jag nämligen packa ihop saker i en bil och bege mig till Gotland, där jag ska stanna i lite mer än en vecka. Tror att internet kommer att vara extremt långsamt därför lär det inte bli några serier. (Eller just ja: min syster har lovat att ta med sig sin nyinköpta Boys Over Flower-box, så att vi kan se om den tillsammans. YES!)
Hallå där! Herregud, jag älskar verkligen er blogg! Hittade den idag men den är så jävla grym!
Hur är det att bo i Korea? Funderar starkt på att flytta dit snart.
Tack! *smickrad* Att bo i Korea är fantastiskt, jättekonstigt, väldigt annorlunda, omvälvande och frustrerande på en och samma gång. Vi kommer åka tillbaka till Seoul i september och stanna några månader till. Jag känner mig inte färdig med Seoul ännu, staden är beroendeframkallande. Samtidigt tror jag inte att jag skulle vilja bo i Sydkorea hela livet. Vi kommer skriva mer om hur det varit och är här på bloggen. Lycka till med allt!/e
Eller nej, hur var det att bo där rättare sagt.